Av Arvida Svenske
Värmland i världen. En liten plats om du zoomar ut och jämför med Kazakhstan, Kamerun och Kina, men en gång en av mina platser i världen.
Minnena från Värmland är långa kättingar av intryck. Fria men bindande (mig till platserna). Tydliga så långt borta. De slår långa lovar i mig. Det börjar bli många varvtal som bilderna, platserna och stunderna vevats runt av mitt minnes timvisare. Det är som en tvättmaskin därinne.
Åsen, Gillberga
Hjulrull på ett gårdsplansgrus. Kennelhundarnas skäll. Nyklippt gräs, gödsel, hö, skörd. Tillstanningen uppe på toppen av kullen, handbromsen i den röda Suzukin. Vi ska träffa farmor, äta toscakaka, se hur tiden stannat i hennes värdiga 60-talsmuseum, träffa katterna. Sofforna är stoppade, gröna, katterna går i vitt och svart. Vi går förbi Halvars hus, som ler som om han hade tänder fast han inga har. Ren värme strålar från den mannen.
Vi tar en tur till kyrkogården. Där farfar ligger sedan 1961 efter att ha dött på samma dag som min pappa föddes. Kyrkan är lantligt och naturligt belägen precis där den hör hemma: det känns som en kyrka som är trygg i sig själv. Minneslunden andas lugnt, gravarna som ett leende med alla ljus som tandrader. Farmor hamnar till slut där också. Jag måste åka dit någon gång.
Nödviksvägen, Vänern
Det hus som ska bli hustvist, släktfejdsföremål och innehålla bevismaterial att granska för åklagare vid Säffle tingsrätt, är i mitt minne tegelrött, sprött, solupplyst, ett av världens sju underverk. Från verandan syns Vänern, den största samling vatten min hjärna kan greppa. En gles tallskogsstig leder ned till morfars Askeladden, klipporna, viken, bryggan och sandstranden som blivit till efter idogt bortförande av stenar. Männen vadar ut och lägger i slangen som för vatten till huset, männen åker ut och fiskar. Mammorna badar, leker med oss barn och en gång flyter vår Nessie, det uppblåsbara havsodjuret, bort i en storm, bort som i bortanför Anneskär och till långt på andra sidan viken. Någon hittar den, vi får den tillbaka, men lyckas inte se så lyckliga ut på bilden som Säffletidningen vill att vi ska.
Törnrosvägen, Säffle
Ett område med hus, men 12 är det mest lysande och rosbeklädda. Mormor har en rik flora i sin trädgård, must och kräm och marmelader i kylen och källaren. Morfar har Billerudskepsar i dagar, Eurosport på TV och bilen i garaget kör han tills han ser för dåligt. På garageuppfarten har de byggt en liten stuga som går att gå in i och där kan man leka med spis, ugn, och annat köksrelaterat. Miniatyrsockret märkt vanillinsocker luktar verkligen vanilj. Vi stiger ut ur bilen, går in till höger via främre trädgårdsgången, plingar på och mormor med sin doft, sin värme, sitt ”älskade barnbarn”. Morfar tar i hand, frågar vilken klass vi går i nu.
Och det är det. Jag begär inte att det går att förstå tyngden i orden och minnena, men det var en gång mitt liv, och ett par andras. Det var Värmland i världen. Och jag bär alltid det med mig.