Av Louise Sahlberg & John Wide
Yrvaken.
Väckarklockan skrämde mig ur den tunga sömnen redan klockan åtta på morgonen. Det kanske inte låter så tidigt men det var lördag och jag var ledig från mitt arbete. Jag är en kvällsmänniska. Morgonstund har inte något guld i min mund minsann. Men istället för att ligga och dra mig denna morgon hade jag andra planer. Jag skulle resa, jag skulle ta mig till Värmland. Något som jag verkligen längtade efter.
Skyndsamt gjorde jag mig i ordning och åt en snabb frukost. Sedan flera veckor tillbaka var detta rutin för mig. Så snart arbetsveckan var avklarad lämnade jag mitt hem i Nacka vid Stockholm och satte kursen mot Värmland. Älskade Värmland. Mitt Värmland.
Naturligtvis skulle jag kunna göra resan direkt på fredagskvällen. Men då var jag oftast trött och skulle nog komma fram sur och eländig. Bättre då att varva ner med en lugn TV kväll och sedan starta direkt på lördagsmorgonen. Så hade jag lagt upp veckoschemat och hittills fungerade det bra.
Ivrigt begav jag mig ut till bilen och inledde färden. Tankat hade jag gjort på vägen hem från jobbet. Detta för att slippa göra onödiga stopp. Jag skulle köra raka spåret till Karlstad som var mitt mål.
Att åka tidigt på en helg hade sina fördelar. Trafiken var gles vilket gjorde att färden gick fortare. Jag ville till Värmland så fort som möjligt.
Värmland gjorde mig lyrisk. Närmast patetiska hyllningar strömmade genom min hjärna. Å, Värmland. Du är vinden i mitt hår, blodet i mina ådror och balsamet som smörjer min själ. På kort tid hade jag fått fantastiska minnen från Värmland.
Otåligt gasade jag vidare. Till sist nådde jag så äntligen Karlstad, eller ett bostadsområde strax utanför om man ska vara petnoga. Å, mitt älskade Värmland. Nu är jag här.
Veronika kom ut och mötte mig. Jag sprang fram och kramade henne hårt.
– Värmland min sköna! sade jag.
Jag och Veronika hade träffats för ett par månader sedan, vilket gjort att min lycka blev total. Nyligen hade hon vunnit tävlingen fröken Värmland och sedan dess kallade jag henne alltid för Värmland.
Hela veckorna längtade jag efter att få möta Veronika igen. Jag älskade henne innerligt. Synd bara att hon bodde i Karlstad. Stället låg ju mitt i obygden och långt bort från den härliga civilisationen i Stockholm.