Värmländsk kvinnohistoria 

Av Gunilla Lysell

Jag skäms inte över att tycka att Flickskolan i Karlstad fungerade väl när jag var elev på 1950- och 1960-talen i en skolform som inte längre finns. Här är min berättelse om liv och samhälle som en del av en stor folkrörelse spridd över hela landet – skrivandet.

Från mitten av 1940-talet och till slutet av1960-talet bodde jag på Herrhagen som fosterbarn hos paret Ronge, som var till åren komna utan egna barn. Min mor flyttade ensam till Göteborg när jag var fyra år. Där blev hon en omtyckt och framgångsrik servitris. Jag träffade aldrig min biologiske far men på 1980-talet blev jag kallad till bouppteckning enligt lagen. Då fick jag träffa fars sista fru och min halvsyster. Båda var mycket vänliga.

Jag tillbringade mycket tid med att läsa under uppväxten. När jag var 10 år hade jag 130 böcker; både berättelser och facklitteratur. 

Jag ville snabbt bli vuxen och självförsörjande och sökte inte högre utbildning förrän i 6:e klass. 

Vid Kommunala Flickskolan i Karlstad, som var den väg flickor i Värmland fick ta, fanns en rad linjer med olika mål. Jag fick klasskamrater från olika orter – ofta företagardöttrar. Jag har kontakt med några fortfarande. 

Skoldagen började med morgonandakt med samling klassvis i trapporna. Platserna var noggrant beräknade av rektor Birgit Sjöberg. Stärkta, vida underkjolar var på modet under en tid. För att alla skulle få plats vid en stor gemensam samling fick vi ta av underkjolarna och lägga dem i korridoren. Rektorn var en skicklig organisatör med ordning och reda och gedigna kunskaper.

En morgonsamling räckte koncentrationen tyvärr inte till för min väninna och mig. Predikanten kom på oss inför hela aulan. Väninnan och jag fick anmärkning hemskickad – en stor skam. Jag fick gå hem till rektor på kvällen och be om ursäkt under tårar. 

Skoldagarna var sex dagar i veckan och kvällarna fulla av läxläsning. Duffel-jacka med kapuschong  var modernt men på hösten 1959 infördes skoluniform. Jag var med i elevrådet. Smink och nagellack tolererades inte. Den flicka som blev gravid fick sluta. Sexualitet var problemfylld.

Lärarna var ambitiösa och övade grammatik, språk och muntlig framställning med oss. Slöjd, bild, gymnastik och hushållskunskap var intressanta ämnen liksom naturvetenskap, samhällsämnen och  barnkunskap. Rektor undervisade själv i psykologi.

Skolan hade kör och uppskattade teaterföreställningar ordnades av bild- och musiklärarna.

I historia diskuterade vi tidigt om Sverige borde skaffa atombomb. Andra världskriget fanns i färskt minne.

Karlstad Kommunala Flickskola speglade sin tid. Dess stora betydelse anser jag var blandningen av teoretiska och praktiska ämnen med hängivna lärarinnor och lärare och en engagerad och kunnig rektor. Att man sett ner på Flickskola som skolform och att rektor utsattes för mycket orättvis kritik  speglade ett samhälle, där kvinnor och kvinnligt ansågs sämre än män och manligt. 

Vi är många före detta elever som har Flickskolan i Karlstad i ljust minne.