Värmlandspôjken

Av Erika Bergkvist

Tänk att kärleken ändå fanns i Värmland. Det löste sig till slut. Längtan efter kärlek gjorde att jag sökte mig utanför och bakåt i tiden. En väg jag tvunget skulle vandra för att landa i Värmland igen.

Länge kändes det som att mitt landskap övergett mig. Det gav mig ingenting mer än ångest och oro för förlorade drömmar, somrar och kyssar. Här ville jag ju stanna men om varken Värmland eller kärleken valde mig så var jag ju tvungen att ge mig av.

Undrade länge om jag var för lite värmlänning för att faktiskt höra hemma här. Känslan var att man inte riktigt förstod mig. Min kärlek var för stor, och de jag ville ge den till för små. 

Fann mig vandrande längs Klarälven i sökandet efter dig. Karlstad kom igen nu, visa mig vad du går för. Men du fanns inte här. Inte här. Inte här. Aldrig där jag är. Jag ger upp sa jag, och gjorde det.

Gick där och mindes alla dem jag träffat. Hoppats på. Bara för att vilja fly från första stund. Kanske kan jag inte bli kär, jag tycker ju inte om en enda, tänkte jag. Alla så olika, så bra eller dåliga men alldeles fel för mig.

En dag stod han där i min hall. Lovat hade jag, mig själv och Sofia, att om detta var ett bottennapp till så skulle jag aldrig mer försöka.

Hallen är trång men han får plats. Alla andra som stått där har inte fått plats. Hallen har velat få dem att vända om. Att inte stanna kvar. Vi har haft en dragkamp där min hall och jag. Med all min kraft  har jag försökt få dem att stanna men hallen har inte velat samma sak. Han passar inte dig har den sagt, men jag har inte velat höra på. Hallen har vetat att de aldrig kommer igen. Men jag, jag har hoppats och undrat.

När Värmlandspôjken lämnar hallen och dörren sakta glider igen vet jag att vi ses igen. Och igen. Igen.