Av Mats Åstrand
Han som ligger i kistan vid altaret var ett svin. Varken mer eller mindre. Fast det säger förstås inte den kvinnliga prästen. Hon pratar om handlingskraft och kärlek, om familjens betydelse och att ställa upp för andra. För bygden. För ungdomen. För sina barn. Det är den offentliga bilden av Harald. Kraftkarlen och patriarken. Mannen med de hårda nyporna. Vi som levt i verkligheten spelar teater i en ödslig kyrka i Östra Ämtervik. Vi försöker se lite blanka ut i ögonen när Blott en dag mumlas fram. När Marianne ska hålla sitt tal är det kort och nästan ljudlöst. En nickning mot kistan. En hand på det mörka ekträet. Några darrande steg, sedan sätter hon sig i bänken och håller en näsduk mot ansiktet. Ingen annan säger något. När avslutningstonerna från Där rosor aldrig dör klingat ut väntar kaffe och smörgåstårta i församlingshemmet med utsikt över Fryken. Lågmälda samtal och klirret från skedarna i kaffekopparna. Det skymmer och vi möter våra spegelbilder. Någon skrattar till och vi vänder oss mot skrattet. Pernilla ser förlägen ut men hittar snabbt sin allvarliga min. Jag tar farväl av Marianne och går ensam mot parkeringen. Snön faller sakta och fotstegen knarrar på väg till bilen. Jag ska åka långt härifrån och aldrig komma tillbaka. Det gör för ont att minnas.