Av Linnéa Palmqvist
Älv är ett av de vackraste orden som finns. Man liksom hör vattnet glida fram i själva ordet. Det ska vara ä i ord. Som i Värmland, Vänern, Värmeln, Säveln. Säveln är ett konstigt namn, lite sävligt. Det går en sävlig älv mellan Säveln och Värmeln.
Vid älven ligger en samling hus. En stor herrgård, några små arbetarbostäder och lite annat däremellan. Längs älven går järnvägen men tågen orkar inte längre stanna där. Över älven går en stenbro och när älven runnit under stenbron blir den till en damm. Invid dammen ligger en anläggning med ett antal stora växthus. Där har man forskat om skog, sedan odlades det örter där och nu alger. Där finns också en gammal skola som sedan den slutade vara skola lockat till sig konstnärer av olika slag. En fotograf, en keramiker, en skulptör. Nu bor där en familj på fyra. Mamma, pappa, en pojke och en flicka och så en liten hund som skäller på allt och alla. Det ser ut som en ganska vanlig familj, men det är det inte. Mamman i familjen är nämligen konstnär. Det har hon alltid varit, men det tog väldigt lång tid för henne att förstå det och ännu längre för henne att våga berätta det för världen. Det tog ett halvt liv att upptäcka och komma ut ur konstnärsgarderoben. Det känns fortfarande ovant och konstigt att säga det högt. Att bli tagen på allavar är ett annat problem.
– Det är väl mer som en hobby, säger en del.
– Det går väl inte att leva på det, säger andra.
– En del har det bra, säger de tredje.
Tyvärr är det en ganska tam och skygg konstnär som bor i mamman. Ingen högljudd skrikande konst som kommer ur henne. Det är mest akvareller. Stillsamma, behagliga akvareller som folk tycker om men inte köper. Så svaret är nej, hon kan inte leva på det.
Men så hände något lite underligt. En dag stod Lars Lerin och tittade på tavlorna. Han bara stod där och studerade tekniken. Han till och med avundades förmågan att låta det abstrakta och fantasin diktera. Han köpte en bild. Sen, bara någon dag senare, kom hertigen och Värmland och hans fru och tittade. De hade hört att Lars köpt en tavla av denna konstnär. Så de ville också ha en. Ja, sedan var det full fart och någon vecka senare var alla bilder hon någonsin gjort sålda, hon var en känd konstnär som fick ägna all sin tid åt att måla och hon kunde leva på sin konst.
Hon var fortfarande samma tama och stillsamma konstnär. Hon gjorde i stort sett samma bilder som förut i olika varianter, men helt plötslig dög de och helt plötsligt dög hon och då, just då, tappade hon helt lusten att måla överhuvud taget. Så hon skrev istället. Det blev en lite knasig text som fick en massa uppmärksamhet och så fick hon skriva allt hon orkade tills hon inte orkade skriva alls. Då började hon måla igen.
I smyg.