Vinnande bidrag 2021

Picea abies

Av My Bodin

Det tog hundra år för fötterna att växa ut. Först kom hälen. Sedan tårna, en i taget. Så skelettet, brosket, senorna, lederna, nerverna, venerna, ådrorna och alla lager hud som behövs för att en fot ska bli hel: underhud, läderhud, överhud. 

Under tiden hängde hon i granen tre alnar ovanför marken. Som prästen och pöbeln och bödeln pekade stammen sina knotiga grenar mot himlen.

När fötterna växt ut var det benens tur. Ja, också det tog flera hundra år. Granen hann förgrena sig, växa sina barr, skjuta dem och fälla dem många gånger om. Och hon grodde.

Så var det bäckenet, höfterna: det mest smärtsamma. Hade hon haft en röst hade hon gormat och gnällt och svurit och gapat och fått grenarna att skaka med sina häftiga rörelser. Men hon hade ännu ingen mun och höftbenet stack vitt och skarpt ut ur bäckenbotten. Fladdermössen seglade förbi. Daggen glänste över barren som vargögon i natten. Någonstans i mörkret bultade sågen. Hennes mage började ta form. De inre organen. Tarmarna. Magsäcken. Livmodern. 

Längs granens bark rann ymnigt harts. Ur den snittade barken rann den och den fångades och tuggades och spottades ut av ackordsarbetarna som drog förbi. Runt deras sulor myllrade myrorna på väg till stacken. De släpade barr som granen fällt. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Hade hon haft ögon hade hon sett hur vidderna kring granen glesnade. Hur älgen och lon och björnen flyttade. Hur träden fälldes. Men hon hade inga ögon än och granen där hon hängde lät de stå. Mot himlen växte den. Och hon hängde i den, nästan två meter ovanför marken.

Kottarna. De stora som släpper sin frön och de små som täcks av en fuktig massa. Granen dignade av dem medan kota lades till kota.

Armarna. Armarna kom och hon sträckte dem rakt ut. Där landade lavskrikor och koltrastar. Där spejade kattugglor medan vargarna följde i hjortarnas spår. Men det var haglet och inte gråbenens gap som till sist tog hjorten. 

Skogsstjärnorna runtom dem trampades ned av grävskopor. Stammarna återvände som telefonstolpar. Hon fick öron som ledningarna surrade i. 

Granen hon hängde i lät de stå. Det var den högsta granen. 

Munnen kom och hon var ensam sånär som på hackspettarna och borrbaggarna. Bara med dem hade hon kunnat tala om att granens bark ljusnat så att den nästan var vit och att barren låg bruna, förmultnade i marken utan att några nya syntes till. Men hon hade varken språk eller hals och hackspettarna kunde inte svara henne.

Och nu. Efter sexhundra år. 

Nu når hennes fötter marken. Tårna trevar i den täta mossan. Ljuset faller genom himlen och landar mjukt i irisen. Porsens och enens ångor stiger genom huvudet. Den fuktiga luften går genom näsan och halsen hela vägen ner i lungorna. I samma andetag som hela hennes kropp hänger ihop. Då. Nu. Nu spänns snaran åt. Tårarna dinglar i vinden. 

Och hon hänger kvar.

My Bodin Fotograf: Anna Ronja Jönis

Född 1997 och uppvuxen i Karlstad, Värmland. Studerar på Författarskolan Biskops-Arnö. Har en fil.kand. i svenska från Lunds universitet. För mig handlar skrivandet om att lyssna. Det första ordet berättar vad det andra är, och så fortsätter det – i bästa fall ända till slutet. Annars får jag vänta. Picea Abies visade sig vara en kort text där alla ord uppenbarade sig nästan på en gång. Men det har hänt att jag behövt vänta i ett år eller ännu längre. Tålamod och tid är mitt skrivandes bästa vänner. Och långa stunders vila.  


Epa

Av Airi Palm Borden

Det regnade igen. Torkarbladen gnekade i otakt under det ihärdiga trummandet mot vindrutan.  
Han hade varit på väg i några timmar nu. Dalgången tycktes mörkna längre uppöver och himlen strök tätt över vägen.
Genom regndropparna såg han tomma och rangliga hus flimra förbi. De tycktes luta sig bort från honom, mot älven. Den krumbuktade sig nedanför, mörkt och sugande.

Framför honom lunkade en epatraktor obekymrat genom vattenpölarna. Han hade glott på triangeln i flera kilometer nu, utan att kunna köra om.  Nåja. Om det bara dök upp ett fik kunde han stanna och fylla på reserverna. Det var ännu en bit kvar till hembygdsgården där han skulle träffa byhövdingen för att prata landsbygdsutveckling. Sälja idén.

De kallade det för busksafari i företaget. Alla dessa tomma kåkar! Som snart nog skulle riva sig själva och trolla fram mark för tidernas bästa affär. Lysande.

Plötsligt öppnade sig rakan framför honom. Han brände förbi. Såg precis skylten för Ingas kaffestuga. Öppet! Han bromsade häftigt, svängde av.

Parkeringen var tom. Han slirade i modden under huksprång mot byggnaden. Låst. Förbannat.

Lutad halvvägs in i bilen medan vätan rann innanför skjortkragen, slet han fram en pennstump ur handskfacket. Plaskade tillbaka till stugdörren och petade in lappen i dörrspringan. Det skulle ge henne nåt att tänka på.

Epan svängde in just som han gasade vidare ut på vägen. Rätt åt dom, hämndlog han kaffesveket.

Någon mil senare började bilen rycka och dra mot diket. Han klev ur med sprängande huvudvärk. Det regnade fortfarande. Höger fram låg som en vissen ballong mot asfalten.

Ivarsson hälsade i dörren när han kraftigt försenad kippade uppför trappen med konceptet under armen.

”Du ser blöt ut. Tyvärr har jag inget kaffe att bjuda på för vattnet är avstängt nu när vi bygger ut och rustar upp. Men du drack väl hos Ingas?”

Tack för den tänkte han. Men nu fick han en bra ingång till pitchen. ”Ingas, där var det låst och stängt! Såg faktiskt igenbommat ut. Nedlagt.”

Ivarsson skrattade. ”Det tror jag väl inte” sa han. ”Min fru Inga har alltid öppet och just idag är det bakdag med massa extra gott. Hon har själv byggt sin bagarstuga en bit från kafét och kör grejerna med epa. Det går riktigt bra för henne, har just skrivit kontrakt med handlarn.”

”Men nu,” Ivarsson svepte in honom genom dörren, ”vad var det du ville prata om?”

Han kände plötsligt hur konceptbunten började glida ur händerna. Den kändes blöt. Och tung.

Airi Palm Borden

Jag gillar ord men ägnar mig mest åt att förmedla andras än min egna då jag arbetar som bibliotekarie. Några egna blygsamma skrivförsök har jag gjort under åren, både i faktatexter och fiktion. Det korta formatet tilltalar mig, så när jag – värmländska i förskingringen – såg den här utmaningen kändes det roligt och stimulerande att göra ett försök. 


Bastuepisod

Av Anki Bergenlind

Bastudörren slog igen med en duns. Han ställde sig bredbent och kände den svala kvällsluften mot huden, som en smekning. Det ångade av honom. Skratten inifrån bastun lät burkigt och tryggt. Tystnaden härute, i den blå skymningen, var öronbedövande. 

Sjön låg som olja. 

Pontonbryggan rörde sig under hans fötter, vattnet kluckade och veckade ytan. I skägget hängde dallrande svettdroppar. Det doftade rök, och lite dy. Han tog sats och kastade sig ut.

Ett hugg, som en rävsax. Reflexen slungade honom i sprättbåge, ur munnen steg ett vrål som klöv aftonen mitt itu. 

Snabba steg längs spången. 

“Vad har hänt? Vad tusan har hänt?”

I ett slag var tystnaden förbytt till ett inferno av ljud och röster. Pontonbryggan gungade och riste.

“Oahhhhh”!

De kastade sig i alla tre, drog i honom och slant i leran. Det fanns ett motstånd, som om han satt fast.

“Oahhh”! Han fäktade och slog.

“Men kolla” skrek någon “krattan! Han har en kratta i foten!”

Ett långt träskaft pendlade över ytan.

De la honom i vasskanten, foten och krattan satt fast förankrade i varandra. 

En höll i krattskaftet för att avlasta, vilket fick mannen att sluta skrika. Istället föll han ihop, till synes livlös. 

En annan klappade honom på kinderna och ropade hans namn. 

“Det verkar som han har svimmat.” 

Den som höll i krattskaftet blev själv yr och började knäa. Den tredje, som hittills inte haft någon uppgift, tog över. Den knäande blev liggande i ett buskage. 

Männen såg sig storögt omkring, men där fanns bara svart sjö och älvor. 

“Kratthållaren” undvek att se längs skaftet. Han tänkte istället på att de var nakna, och att det började bli kallt och myggigt.

“Ring sjukhuset i Torsby” hördes från buskaget.

Efter en vägbeskrivning bestående av allt ifrån “inte vid den utbrända husvagnen” till uppgifter om diverse brevlådor och “troligen tredje avtaget, jo det borde gå” kom en ambulans guppande över fälten. Blåljusen och strålkastarna fick platsen att likna ett tivoli.

Männen stod i givakt, en i jacka men inget nedtill, de andra hjälpligt invirade i handdukar.

Mannen med krattan i foten hackade tänder under en badrock.

´”Det var som fan” sa ambulansmannen. Han följde skaftets väg mot foten, drog in luft och vred försiktigt. 

“Oahhh”! 

Foten och krattan satt verkligen ihop, ekipaget skulle inte gå att få in i ambulansen.

“Har någon något att klippa med?” 

Männen stirrade tomt omkring sig. Ambulansmannen gick in i bilen och ringde. 

Snart dök en brandbil upp. Platsen började likna en krigsskådeplats. En brandman i full mundering närmade sig, som i ultrarapid, utrustad med ett väldigt verktyg. Mannen med krattan i foten var redan askgrå, blicken uppgiven. Ur mungipan rann saliv, eller var det sjövatten? 

Med ett knirkande ljud gick krattan i två delar.

Tre halvnakna män såg fordonens röda baklyktor långsamt tona bort över fälten. Tystnaden lade sig, en fullmåne hängde över sjön. De frös.

Skulle de gå in i bastun igen, och ta en öl? Eller borde de gå hem?

Anki Bergenlind

Jag tycker om att jobba med korta texter, att skapa bilder, eller titthål, fast med ord. Det kan vara små betraktelser, vardagshändelser, som annars skulle passera obemärkt. Det får inte bli för tungt, hellre skruvat. 

Novelltävlingar med givna ramar, teman och deadline passar också bra. Såsom tävlingen i Värmland skriver. Framför mig såg jag svart sjö, bastu och vass. Och så något skruvat – krattan. Jag skrev och det blev alldeles för långt. Som tur är älskar jag känslan när jag lyckas få ner en text från tre sidor till en och det blir bättre. 

Jag har två längre manus “på lut”. Ett utifrån dagboksanteckningar och ett som är en tänkt ungdomsroman. Ibland plockar jag ur dem och gör om till noveller. 

Huvudsaken är lusten att skriva, och den får rejäl skjuts efter sådan här uppmuntran! 


Äggtjuven

Av Christian Umeland

Efter att noggrant kontrollerat värpjournalen för mina höns kan jag konstatera: någon stjäl ägg. Jag är fullt medveten om att min besättnings äggantal hänger samman med temperatur, foder och andra faktorer. Det har jag tagit med i beräkningarna. Det lustiga är att antalet ägg som försvinner är så få att man knappt reagerar. Äggtjuven har alltså en överlevnadsstrategi. Det är ingen plundrare vi har att göra med. Detta bortfall drabbar mig alltså inte ekonomiskt, men vetskapen av att det sker gör mig stissig. Igår patrullerade jag utanför hönshuset till midnatt. En blå Passat som kom ifrån Degerbyn körde ovanligt sakta.

I morse väcktes jag av en barnfamilj som parkerat sina cyklar utanför södra hönshuset. De ville säga hej till hönorna. Jag pratade ett tag med dem om mina höns och berättade hur distriktsveterinären i Säffle berömde hönsens fina kammar. Blodfyllda, mjuka och varma. Jag fick en konstig blick av pappan. Just därför berättade jag att avståndet mellan blygdbenet och bröstbensspetsen var mycket stort – ett gott tecken hos goda värpare. Han flackade med blicken, började prata om var i Värmskog den där räkmackan fanns, uppenbarligen ovan att höra om naturens självklarheter. Vi talade ett bra tag och mamman i familjen föreslog att det var en råtta som tagit mina ägg. En inte helt dålig gissning. Men då borde skal finnas, för mig veterligen kan inte råttor bära hönsägg. Pappan, som för övrigt inte var värmlänning, berättade att han sett ett naturprogram där en afrikansk äggsnok slukade ägg. Jag sa ett ord: tveksamt. Men ärligt talat gillade jag idén.

Jag och min vapendragare Josefin i Gansbyn tror att det är utfört av mänsklig hand. Vi har nyss haft ett långt telefonsamtal och ruvat fram en teori där min exman är huvudmisstänkt. Han är den enda med kännedom om redena, om hur mycket som är rimligt att sno och som vet när jag sover som tyngst. Det skulle inte förvåna mig om han cyklar de två milen från norränden av Långsjön hem till mig. Iklädd raggsockor, balaklava och äggkartonger i armvecken. Han är inte klok! Varför kan man fråga sig? Hans ologiska planer har jag aldrig förstått mig på. För mig är han inte helt olikt en sådan där laboratorieråtta som de släpper ner i en labyrint.

Josefin kommer över ikväll och då ska äggtjuven fångas! Vi ska släppa ut en orm i andra änden av labyrinten. Fast bara bildligt talat då eftersom vi båda är så förskräckligt rädda för sådana kräldjur. Hon har lovat mig att vaka varje natt tills vi tar honom!

Det har gått tre veckor och vi har fångat varken råtta, orm eller exman. Josefin tror att det är min besättning som värper sämre. Det har med planeternas placering att göra menar hon, eller inälvsmask. Vi är trötta. Hönsen är också trötta på att vi smyger runt där på nätterna. I natt tyckte jag Albertina kacklade till mig: åh, du har funnit penningskatten, då spatserar jag till pantbanken i Karlstad så att vi återfår våra kluck kluckor.

Äggtjuven verkar vara ett fantasifoster. Nu ska vi sova.

Christian Umeland

Inom mig finns en skaparlust som är svårstoppad. Ibland är det texter, ibland oljemålningar, ibland hyggen, ibland barn, ibland snickeri. Inspiration finner jag i dels i mitt jobb som skogvaktare, men min musa kan också vara ölets förtrollande kraft.

Värmland är paradiset för mig och varje gång jag lämnat Grums kommun känner jag mig halv. Ofta när mina händer rör sig över tangentbordet dyker Värmland och hembygden upp. Efter denna vinst kommer min hybris nå nya höjder och jag kommer särskilt tacka er när jag 2052 tar emot gubbpriset eller jag menar nobelpriset. 


Grinden

Av Elin Bolin

Jag hade aldrig sålt, eller ens ställt ut en enda tavla. Det var väldigt förvånande. Under lång tid hade jag målat och letat efter ett galleri att ställa ut på. Jag hade kontaktat en stor mängd gallerister i min omedelbara närhet, men när ingen svarade, eller bara svarade med ett ”skicka arbetsprov, vi hör av oss” och sedan inte hörde av sig, började jag kontakta gallerier längre bort. Först i förorten, och sedan mindre orter utanför stan och till slut långt ut på landet. Den som till slut hörde av sig med verkligt intresse var en man med skägg, mustasch och en för trång, beige kostym, från ett litet galleri i en liten bruksort i Värmland. Han ringde upp mig direkt. Med stor entusiasm bad han mig att ta tåget upp till honom. 

Galleristen – Sven-Åke Groll – satt vid ett bord i det lilla pentryt bakom galleriet, och studerade mina akrylmålningar. Hela mitt målande liv hade jag avbildat ett enda motiv, det vill säga, jag tyckte inte själv att det var samma motiv, men temat var odiskutabelt detsamma. Det var en vägren, eller snarare utsikten från en grusväg över ett dike – ibland inget dike – mot en blomsteräng. Eller en åker, i några fall mer odefinierat gräs. 

Jag hade ända sedan barnsben varit väldigt fascinerad av vägrenar, diken och ängar, och genom åren märkt att denna fascination av andra människor uppfattats som något ganska udda och märkligt. Men det fanns något bortglömt, ett slags vakuum, i en vägren. Jag hade av någon anledning blivit de bortglömda vägrenarnas förkämpe. På sistone hade jag, kanske på grund av bristen på uppmärksamhet från någon över huvud taget, dristat mig till att måla staket på bilderna, ibland till och med en grind. 

Det verk som den trångkostymförsedda galleristen Groll fastnat allra mest för var en målning med en röd grind som stod lite på glänt. ”Den här är verkligen tankeväckande. Vem har öppnat grinden? Vart är de på väg? Varför är grinden röd?” Han pausade och tog nya tag: ”Det verkar handla om en övergångsrit, eller en själarnas passage. Har du fler som denna?” 

”Jag har den här”, sa jag och tog fram mitt senaste alster. Det var precis samma grind, samma väg och samma äng. Grinden var stängd. Man kunde tydligt se fotspår som gick, först på vägen, sedan på ängen på andra sidan grinden. Jag hade till och med fått gräset att se vått ut.

”Perfekt!” utropade galleristen. ”Vilket par! Vem har gått här, varför är det så fuktigt, kan det handla om den gäckande sexualiteten, eller ett svårt beslut som måste fattas?” 

Jag blev förvånad, hade inte tänkt så i mina mångåriga försök att måla mellanrummet mellan vägen och ängen. Eller visst hade jag tänkt ungefär så, att det var en passage, eller en övergång, men efter så många refuseringar hade jag i viss mån börjat misströsta i mitt hopp att motivet skulle kunna säga någon annan än mig själv något. 

”Kan du ställa ut redan i början av nästa månad?” frågade Sven-Åke.

Utan att svara samlade jag ihop mina saker, reste mig och gick ut.

På tåget hem höll jag hårt i mina dukar. 

Elin Bolin

Jag arbetar som lärare i svenska och engelska på vuxenutbildningen på Tingvalla. Det är ett väldigt givande och roligt jobb. Jag möter många texter varje dag. Ord betyder mycket för mig och mitt eget skrivande har fått större utrymme den senaste tiden. Att skriva ner mina  tankar gör det kaosartade mer strukturerat. Jag har också skrivit många låttexter genom åren, både på engelska och svenska. Jag hittar en slags musikalitet i orden.

Att skriva noveller tycker jag är spännande. Att få välja ett utsnitt ur en människas tankar under en kort sekvens av deras liv, för att förhoppningsvis förmedla något som är gemensamt för allas våra liv.