Triptyk Kronoparken
Av Josefin Branzell Hertz
1989:
De åkte skateboard på vändplanen som förenade skrubbsårsbarn med familjemiddagsbarn och diagnosbarn
Och så “Dunken” och “Röda burken” men också humlor uppsamlade från oxbärsbuskar lagda i glasburkar som sakta kvävdes ihjäl medan gisslantagarna sov tryggt i sina sängar
Stora pojkar åkte skateboard varje dag men idag ville vi synas
För jag skulle sova hos Carro och det var pirr och övermod
Så vi ropade saker och sprang det fortaste vi kunde med skrikskratt och snubbelfötter
Sprang hela långa Valthornsgatan där parhusen avlöser varandra men häckar gränsar mot grannen
De kunde ändå hitta oss längst in i förrådsutrymmet inklämda bland cyklar skyfflar och jordsäckar
Pojkarna med långa ben och mörkröster
Som sparkade på oss och skrek:
– Gråt då!
Det kändes som hela dagen men egentligen var det väl bara nån minut
Sedan slickade vi våra sår i Carros vardagsrum och låtsades hänga med i handlingen när Pamela sprang på stranden med ballongbröst och röd baddräkt
Men på natten kräktes jag på Carros heltäckningsmatta för efter stryket hade vi ätit pommes bearnaise och popcorn doppat i coca-cola
Dagen efter läste hennes storasyster högt ur kvällstidningen
Att Helen blivit indragen i en bil av en man som sexdödat henne
Och vi tänkte på pojkarna och att vi ändå haft tur
1993:
Vi åkte på motorcykeln som min bror “lånat” från någon utan ansikte med armarna hårt virade runt hans midja
Jag blundade och låtsades att inget kunde skada oss och allt var vardag
Men kroppen visste ju att gatorna namngivna efter instrument bestod av hem folk och djur
Och att 100 km i timmen inte lämnar bara skrubbsår
Förbi sveda, värk och bränn-tanten på Trumpetgatan med persiennerna neddragna
Förbi turkiska familjen på Flöjtgatan med tre barn och ett var cp
Förbi ollongubben på Fagottgatan som försökt ta Jennie på brösten
Alla dumma ord som gick genom huvet men som ändå inte skulle ut för jag var ju rädd för han som körde
Och det var därför jag inte vågat säga nej
För han var gud och jag var slav
Sedan stannade han och tog av mig hjälmen men låtsades inte om att slavens ansikte var blött av spänning
– Visst var det häftigt?
1997:
Jag cyklade på den där cykeln som jag snott från en trappuppgång på Norrstrand med en tjutande Annie på pakethållarn full som en regntunna
Jag vevade uppför backen mot Kronoparken så svetten spädde ut det vita pudret i ansiktet
Det var lättare att cykla uppför än att gå på platta stumma converse-sulor
Men mitt i backen slog samvetet till så vi la försiktigt ner cykeln i diket fullt av invasiva växter
Lade den ner som en baby som somnat
Annie tog upp en kajal ur väskan och vi skrev ”förlåt” på sadeln innan vi plattfotade fortsatte till fots i natten
Gick genom tunneln med tjocka bokstäver i färg och “kuk” på väggarna
När ni nådde turkiska badet i centrum såg vi fylle-Rolf sitta och gräla med Mansour och Jimmy
Jimmys smala schäfer låg bredvid och red ut stormen
– Hej tjejer! Vill ni komma och kramas lite?
Det var fylle-Rolf som ropat och vi skrek tillbaka:
– Skit på dig!


Kråkhallsuddens berghäll
Av Fredrik Siwmark Carlsson
Tallar tornade upp sig mot himlen runt omkring oss. Majestätiska, men kusliga, för vägen blev smalare ju djupare in i skogen vi kom, som om skogen försökte sluka oss. Molnslöjor uppenbarade sig till slut på båda sidorna om vägen, och en bit längre fram reste sig staden, en oas intill Vänerns glimrande skönhet. Naturens grönska var på väg att förmultna, trött på det liv som sommaren innebar. Du tyckte om hösten. Du sökte tröst i de tidiga skymningarna och de stilla morgnarna. Varje år, när hösten anlände, sade du att du var hemma igen. Jag vågade aldrig fråga, om du var hemlös resten av året.
Låten jag spelade under den långa bilfärden var du, om musik kunde ta form av en människa. Det var den du sjöng drucken, och den du skränade i duschen. En kväll, du sjöng då också, kramade du Universitetshusets pelare. Du var så full av kärlek, så okontrollerbart förälskad i livet, och ville visa din vördnad till den vackra arkitekturen. I det ögonblicket var du odödlig, och jag älskade dig så.
“Följ skyltarna mot Stora Skagene, och fortsätt därefter tills du kommer till Takene,” sade du, och fnissade åt att det rimmade. Vi var nitton och hade aldrig lämnat Skåne innan, åtminstone inte på det sättet. Bara du och jag, utan tankar på någon hemresa. Det dröjde dock inte länge innan saknaden av mammas mat och barndomsrummets trygga skrymsle fick oss att återvända hemåt, men i några dagar drack vi av frihetens sötma, och njöt till fullo av berusningen.
Nu stod vi där igen, tio år senare, på Kråkhallsuddens spets med horisontens grå filt utbredd framför oss. Då, unga och nyförälskade, skrattandes åt varandras skämt om kråkorna som gett namn åt platsen. Nu skrattade ingen av oss, allra minst jag. Varsamt lyfte jag på urnans lock och lade ned det på berghällen. Jag tog några steg ut mot vattnet, noggrann med var jag satte fötterna på de glatta stenarna, och stannade upp på den yttersta stenen, precis där vattnet började. Vågorna böljade och klättrade över kanten där de sköljde över mina skor. En flock tranor flög förbi ovanför oss, på väg söderut från sin traditionsenliga dans. Många gånger förut hade jag hållit dig i min famn, men den här gången var annorlunda. Den här gången, var du fri från vånda, utan sår. Jag vände på urnan, lät vinden fatta tag i askan, och såg luften färgas ljus. Efter alla dessa år, när du nu vecklade ut dina vackra vingar, såg jag dig äntligen sorglös. Som tranorna i skyn flög du högt över Värmlands hjärta, och försvann bortom uddens drömska tallar, på väg mot ett annat liv.

vad ska vi ha dem till
Av Birk Andersson
fötterna
fingrarna
likbleka
över-
kroppen
vått
skånska
vinterkläder
…
gång
på gång
föll jag
men
jag minns
bara glädje
…
kanske sex
kanske fem
år gammal
vi var bara där
ett par
dagar
men
det skapades
minnen
det skapades
samhörighet
…
jag hejade sedan
på färjestad
så länge de hade
lila matchställ
jag hejade sedan
på degerfors
så länge jag trodde
de var från värmland
…
och det händer
än i vuxen ålder
att jag tänker
de få gånger
flingor faller
i malmö
att de
inte räcker
att falla på
att det inte är
som barndomsvintern
i arvika
…
och minnena
kom tillbaka
i somras
i malmö
träffade jag igen
min mammas väninna
jag blev
varm
inombords
när hon frågade
om jag kom ihåg
besöket
hur skulle jag
kunna glömma
första gången
jag åkte skidor
…
jag önskade sedan
så mycket mer
av henne
inga höjda ögonbryn
inga rynkade ögonbryn
inga uppspärrade ögon
jag fick
bara ett liten
godmodig blick
och
ett
påpekande
men ni
besökte ju oss
under sommaren
…
hon log
min mamma log
jag log
men inombords
ifrågasattes
verkligheten
…
den där
fotbollsmatchen
mot helsingborg
den där
sommarresan
till öland
har jag
fler minnen
som inte har hänt
…
vad ska vi
ha dem
till
skönmålningar
överdrifter
påhitt
de är
inget
mer
…
men kanske
därför
de behövs
kanske är
de bättre
än sanningar
kanske är vita minnen
bra
lögner
kanske är falska minnen
bättre
än inga alls


Mellanstadiet
Av Theres Wittgren
Att få vara med Cissi är lite av en ynnest, få förunnat. Åtminstone bland oss som är lika gamla som hon. Därför är jag alltid stolt när hon väljer att vara med mig och det gör hon ganska ofta. Det är väl praktiskt eftersom våra föräldrar känner varandra och vi båda vill vara i stallet mycket. Dessutom är det väl bra med en kompis som är lite sämre på allt. Lite fulare, lite tjockare, lite mesigare men ändå tillräckligt tuff för att hänga med på alla påhitt. Jag är inget hot, bara en praktisk skuggbild i alla lägen.
Vi står ute i stallets telefonkur och busringer. Inne har de vuxna fest. Ingen märker var vi är. Fia är tre år äldre än oss och ryktet går att hon har sovit i en bil. Jag är rädd för Fia och har aldrig tilltalat henne. Hon är inte ett dugg intresserad av mig, men hon vill gärna vara med Cissi. När vi stått en stund och pratat inne i telefonkuren säger Fia att vi ska gå in nu. Jag går först ut och då drar de snabbt igen dörren så att jag inte kan komma in igen. Jag ser hur de pratar och skrattar därinne. De ringer till någon också. Inne i kuren lyser lamporna upp dem. De är snygga och tuffa. Jag stirrar på dem men de ser inte mig. Jag vet inte vad jag ska göra men jag stannar kvar. Som alltid.
När de till sist kommer ut börjar vi gå mot dörren. Jag vill fråga vem de ringde till och varför inte jag fick vara med. Såklart fortsätter jag att vara tyst. Fia följer inte med in. Hennes föräldrar är inte med på festen och kanske hade det inte heller spelat någon roll. Jag återfår min bästa vän vid ytterdörren. Utan Fias närvaro finns jag igen.
Jag kan inte prata med killar men i smyg drömmer jag om att Cissis storebror Markus ska bli jättekär i mig och kyssa mig när ingen ser. Såklart blir han inte kär i mig. Jag vågar ju knappt säga hej. Ingen annan blir kär i mig heller. I Cissi däremot. När vi har varit på disco har hon alltid blivit ihop med någon.
– Du måste också ha en kille, säger hon. Vi ringer till David. Han kan nog bli ihop med dig.
Det pirrar i magen när vi ringer. Han vet inte vem jag är men kan tänka sig att titta på mig och svara sen. Vi cyklar till ishallen där han tränar och ställer oss utmed rinken. Jag har smutsiga ridkläder och det luktar häst från mitt långa hår. Cissi har bytt om och satt på sig blå kajal. Inne i ishallen pucklar killarna på varandra på isen. David och Cissi pratar själva.
– Jaså är det hon, hade han sagt. Nej, henne vill jag inte vara ihop med.
På morgonen möter jag Cissi i skolan. Hon kommer springande mot mig och skriker.
– Vet du! David ringde i går!
Hjärtat hoppar till. Han är kär i mig!
– Han ville vara ihop med mig i stället, säger hon precis så högt att alla runtomkring ska höra. Cissis ord sprider en svart sörja i min kropp. Ändå har jag inte ens vett att hata henne.
– Kul, säger jag. Och står kvar. Som alltid

Katten
Av Johanna Nilsson
Min man och jag befinner oss på Kattstallet och ska välja ut en katt som ska få ett nytt hem hos oss. Det är inte lätt men så tittar jag in i ett par guldgula ögon bland mörk päls och flyttas tillbaka i tiden.
Det var en sommar i början av nittiotalet. Vi hade hyrt en stuga vid en sjö i Värmland där vi skulle bo i fyra veckor. Jag var tio år, min syster Lisa åtta och vår gaphals till lillebror Simon var två månader. Simon hade kolik och våra föräldrar var alldeles uttröttade.
När vi kom fram satt till vår förvåning en svart katt på farstutrappan, som om den väntat på oss. Den lät sig klappas av våra ivriga händer, kisade och spann. Sedan följde den med in när vi bar resväskor och ryggsäckar, matkassar och leksaker.
– Ut med dig! ropade mamma och klappade i händerna. Katten tog ett språng men gick sedan makligt över gräsmattan.
Morgonen därpå kom den igen. Den är nog hungrig bestämde vi och gav den filmjölk. Pappa skällde på oss.
– Nu blir vi aldrig av med den!
Jag och Lisa gav katten fil varje morgon och några dagar senare packade mamma upp en kartong med torra kulor som katten glatt knaprade i sig.
– Det var extrapris, sade hon till pappa.
Katten var ingens så vi kallade den bara Katten. Bonden som vi hyrde stugan av hade inte sett den förut. När mamma satte upp en lapp i affären i byn var det ingen som hörde av sig.
– Ja ja, sade mamma. Den får inte vara inne på nätterna och inte vara nära bebisen.
Dagarna gick. Jag och Lisa lekte med Katten, drog snören och papperstussar framför nosen på den och bråkade om vem som skulle hålla och bära. Ibland fick den nog av våra ömhetsbetygelser och försvann. Vi ropade och lockade. Sedan satt den där på trappan igen och jamade uppfordrande. Vi förlät den alltid. Eller om det var Katten som förlät oss?
På kvällarna skrek bebisen som värst. Mamma gick runt med Simon i bärsele i stugan. Runt, runt. Jag, Lisa och pappa tog den lilla båten och rodde ut på sjön och metade. Där hördes skriken lite mindre.
Men en kväll var det tyst när vi kom tillbaka. Då såg vi att katten låg i babysittern hos Simon och att hans små fingrar var intrasslade i pälsen och båda sov. Pappa försökte försiktigt flytta katten.
– Låt den vara, för Guds skull, viskade mamma till oss där hon låg på kökssoffan.
Efter det hade Katten sin givna plats intill Simon när han hade ont i magen.
Till sist var semestern slut. Kvällen innan avfärd berättade vi glatt för Katten att den skulle få följa med oss. Den låg och sträckte på sig och vi klappade den mjuka pälsen. Som vanligt släppte vi ut den för natten och såg den gå i väg mot dungen. Ögonen lyste i den sista kvällssolen.
Morgonen därpå kom inte Katten till sin frukost. Vi packade och städade stugan men den syntes inte till. Vi letade i skogen och nere vid sjön. Tittade in i gluggarna i grunden om den fastnat någonstans. Mamma frågade hos bonden men nej, ingen hade sett Katten. Till slut var vi tvungna att åka.
Trettio år senare säger jag:
– Vi tar den svarta.
Och jag åker hem med en katt.
