Inkomna bidrag

Här publiceras texter i skrivtävlingen efter hand. Skicka in ditt bidrag du också!
Läs mer under rubriken Skrivtävling.

Magiska skogar

Av Maria Helmersson

Hon satt på en magisk plats. Det var gryning och solens första strålar bröt igenom lövverket. Hon blickade ut över sjön och fick styrka av dess skönhet, samtidigt som stenen hon satt på ingav en känsla av trygghet och stabilitet. Hon reste sig upp och började lite lugnt gå fram och tillbaka, som för att hjälpa kroppen att omsätta det som precis hade hänt. Vem var hon egentligen frågade hon sig? Hon var född i dessa värmländska skogar, uppvuxen och fostrad här. Hon var inget speciellt, hade sett sig själv som rätt normal, alldaglig.

Hon fortsatte vanka av och an och blev medveten om att hennes kropp rörde sig med en skönhet som hon aldrig tidigare känt, inte ens vetat att den kunde existera. Det var ett graciöst sätt över hennes rörelsemönster som nästan verkade överjordiskt. Hon blev själv nästan lite chockad, förundrad i alla fall minst sagt, att kroppen kunde röra sig på det här viset? Hon var något, någon långt bortom allt hon tidigare känt och ändå var det här nya jaget på något vis ännu mer bekant. Det var så omvälvande, men ingöt ändå en frid som var så genomträngande, uppslukande och nyskapande.

Hon kände på sina armar och ben. Lade händerna först på överarmarna sedan på låren. Det var som om någon hade blåst liv i kroppen. Inte för att hon hade varit sjuk, eller trött, eller så förut. Det var som att kroppen hade fyllts med liv, liv som hon inte ens visste att hon saknat.

Fast lite hade hon vetat ändå, fast hon slagit bort de tankarna. Det var nog därför hon den där kvällen hade gjort det där oväntade. Hon hade gått längs med vattnet när hon såg tre kvinnor i vackra klänningar spatsera lite längre fram. Hon ville komma närmre dem. Någonting djupt inom henne tog över, något som hon för länge sedan glömt. De skrattande kvinnorna fick henne att börja minnas. Det var som att alla tankar, känslor och beteende mönster hon tidigare haft, som hon likt alla andra alltid tagit för givna och upprepat i all oändlighet, som hon inte ens sett att hon haft, blev synliga. Det var som att allt som varit automatiskt inom henne blev synligt, började lossna från fogarna. Där stod hon nu i gryningen i skogen och tänkte tillbaka på detta. Tänk jag var som både blind och döv förut. Jag tänkte mina tankar och kände mina känslor och jag trodde att det var mina egna.

 Jag kunde inte fungerat mer som en robot än vad jag gjorde.

Det var så overkligt att inte ha några tankar i huvudet, inte tankar som i vanlig bemärkelse i alla fall. Det var så märkligt att inte känna känslor som en vanlig människa. Men jag känner mig inte avstängd, inte alls. Jag känner mig mer levande än någonsin och 10 tusentals gånger lyckligare. En känsla av rymd och lätthet som ingen någonsin tidigare hade talat om för mig att man kunde uppleva hade infunnit sig. Jag hade nått fram till kvinnorna. De vände sig om, ställde sig runt mig. En av dem började prata, ”Välkommen, förändring har aldrig varit så här lätt tidigare. Vill du?”

Jag ville! Jag visste inte varför, ändå visste jag att jag ville det här mer än jag någonsin velat någonting. Att leva i denna lätthet, rymd och glädje är större än ord någonsin kan beskriva. Skönheten är bortom denna värld, ändå har jag gjort mitt bästa att klä denna upplevelse just i ORD.

Och hon visste att det här spacet ägde en kraft och magi som kunde bryta igenom alla begränsningar. Desto fler varelser på denna planet som släpper beroendet av känslor och tankar, desto vackrare kommer denna planet att bli. Allas tillvaro blir ljusare och våra liv kan tas till en plats långt bortom vår vildaste fantasi. Tiden är inne nu. Det är dags.

---

Krakas födelse

Av Harriet Andersson Amnéus

Detta är ett utdrag ur en större berättelse.

Året är runt 1520 i värmlandskogarna som gränsar mot Norge. Vinden viner och regnet piskar. Sigun böjer sig fram, ett ljud av återhållen smärta kommer genom hennes sammanbitna tänder.

Det är dags, hon vet.

Hon står böjd stilla och väntar ut värken sedan hastar hon vidare. Tankarna går till dagen som ändrade hennes liv då den laglösa ynglingen såg henne när hon badade i älven. Han var ung och stark och han tog henne med hetta. Hon gav sig hän, hans namn var Valdur. Deras kärlek vild, stark och otyglad. Det varade ett halvår och de träffades i smyg i skogen.

Hennes far den rikaste i nejden hade blivit rasande och försköt henne när det uppdagades. Hans dotter, hans vackra dotter hade haft en älskare, en av dom hatade laglösa som bara drev omkring, ställde till och stal.

Det hade utlysts en jakt på den vilda ynglingen som hade tagit hans käraste dotter, beslagit honom med lögner och fått Sigun att vända sig emot sin far. Trettio man till häst hade jagat fram genom skogen och hittat de laglösas läger, där de hade dräpt de flesta. Fadern hade ridit i spetsen, hans inre hade varit i uppror. Hur kunde hon svika sin släkt, hur kunde hans Sigun göra honom detta? Några illa tilltygade laglösa hade lyckats fly, de hade haft goda hästar. De döda hade kastats upp på en kärra och hade körts till Storgården.

Därinne hade Sigun varit inlåst. Nu skulle hon få se, nu skulle hon peka ut vem som hade skändat hans dotter. Sigun hade vandrat oroligt fram och tillbaka i kammaren. Hon hade blött på läppen, den hade svullnat upp. Ett öga likaså efter att fadern hade slagit henne. Han hade arbetat upp sig till ett raseri när hon sa att hon skulle ge sig av med sin älskare och hade anklagat honom för att han lät sina arbetare svälta. Det hade varit första gången som fadern burit hand mot henne. Först hade blivit hon rädd, sedan hade hon lyft sin blick och tittat honom trotsigt i ögonen. Hon hade hört rasslet av en vagn och hovklapper. De var är tillbaka, dörren hade slängts upp.

– Kom nu din slyna och peka ut din älskare, sedan kan du gå och aldrig komma tillbaka.

Fadern hade tagit henne hårt i armen och drog henne ut på tunet. Där låg kropparna på rad, alla döda.

– Nå, ryter fadern. Vem är det? Finns han inte här så drar jag ihop dubbelt med mannar och vi jagar tills den rätta har stupat.

Många hade varit illa tilltygade så det hade varit svårt att se, men hon blev snart säker. Hennes vackra Valdur hade inte legat där. Hon hade tänkt snabbt och så pekade hon på en yngling som hade fått ett hugg över ansiktet.

– Där är han!
Är du säker? Sade hennes far. Titta en gång till.

Jag är säker, sade Sigun. Hon hade gråtit stilla, inte av sorg men av lättnad. Hennes Valdur hade klarat sig.

Fadern hade låtit sig förledas av hennes gråt och trott att han tagit den rätta.

– Samla ihop de döda och bränn dem och du Sigun, gå från gården och försök aldrig komma tillbaka.

Sigun hade sedan tidigare haft ett förråd av eldstickor och ett stort älgskinn gömt i skogen. Hon hade gett det en tacksam tanke. På skinnet hade hon och Valdur vilat många gånger. Hon hade gett sig iväg, gått längs älven söderut. Sigun hade känt att det växte liv i henne, det hade gett sig till känna.

---

Skogens hjärta

Av Anna Nordström

Snyftningarna ekade i den annars så tysta skogen. Han kände sig ensam. Den lilla kroppen skakade av darrningar. Det var mörkt, trots att det var mitt på dagen. Det enda han kunde höra var vinden som rasslade i löven.
”Skulle någon någonsin hitta honom?”.

Lia hade precis slutat skolan för dagen. Hon hade lovat pappa att gå raka vägen hem.
”Fast en liten omväg märker han nog inte”, tänkte hon tyst för sig själv.
Hon ville ta vägen genom skogen. Den var lite längre, men mycket roligare.

Lia och hennes familj bodde i Lillerud med den stora Glaskogen alldeles intill. Lias föräldrar visste hur mycket hon tyckte om skogen och sa därför ofta till henne att hon måste vara försiktig och aldrig gå för långt in.
”Glaskogen är en stor skog. Du vet vilka varelser som lever där. Lova att inte gå in dit”, brukade pappa alltid säga.
Lia visste att han bara sa det för att skrämmas så att hon inte skulle gå vilse.

Just idag var det en fin höstdag. Efter många dagar fyllda med regn kikade solens strålar fram. I alla fall en kort stund innan mörkret la sig som ett täcke över byn. Luften var friskt och det var som att skogen just idag kallade lite extra på Lia. Hon gick den vanliga stigen när hon hörde ett konstigt ljud. Det var avlägset och lät inte som något av de vanliga ljuden skogen brukade ha för sig. Hon blev fast besluten att ta reda på vad det var. Utan att tänka sig för gick Lia längre och längre in i skogen. Ljudet blev tydligare. Det var någon som grät.

Träden slöt sig allt tätare kring henne och snart syntes inte stigen bakom henne. Men där. Det satt någon där framme. Lia frös till is.
”Pappa ljög inte, de finns på riktigt…”
På en stor sten satt ett litet troll och hulkade. Lia visste inte vad hon skulle göra.
”Borde jag springa?”, var hennes första tanke.
Hon backade försiktigt – utan att ta blicken från trollen. Helt plötsligt tittade trollet upp och fick syn på henne.

”En människa?!”, tänkte Trude i panik.
Han hade aldrig sett en människa förut. Men han visste att de var farliga. Det visste alla. Samtidigt var den här människan den enda levande varelsen som Trude hade stött på under alla de timmar han suttit på stenen med sitt skadade ben.
”Vad ska jag ta mig till..?”, tänkte han.

Lia iakttog trollet där det satt. Det var ganska litet med mörkt yvigt hår. Det såg inte så värst farligt ut, trots att det var ett troll. Snarare tvärtom. Hon undrade vad som hade fått trollet att gråta så mycket så att det hade hörts i hela skogen.
”Behöver du hjälp”, frågade hon försiktigt, samtidigt som hon knappt visste om hon skulle våga hjälpa det.

Trude tvekade innan han svarade. Skulle han verkligen be en människa om hjälp? Sedan insåg han att det var en människa eller ingen alls. Han hoppades att alla skrönor om människor var fel.”J..jaa..”, pep han.
”Jag har skadat mitt ben och kan inte ta mig upp”.
Lia stålsatte sig. I hela hennes liv hade hon fått lära sig att man hjälper de svaga.
”Troll eller inte troll”, tänkte hon, och sa: ”Räck mig din hand. Jag hjälper dig!”.

---

På hinsidan Alsterns dal

Av Martin Bärjed

Inte vet väl jag, men månne var det så här han tänkte, Emilias pojk, under det att han sittande på strandbrinken försökte få syn på Alsteråns botten, en morgon efter en svår, svår natt:

Den som inte ser henne som jag ser henne har inga ögon.
Den som inte rörs av hennes röst som jag rörs har inga öron.
Den som inte dåras av hennes dofter som jag dåras kan inga dofter känna.
Den som hennes leende inte gör vek och mild är av sten.
Den som hennes rörelser inte livar som de livar mig är död.
Den som inte känner som jag känner har inget hjärta.
Den som inte förstår det här har ingen själ.
Och hon är omöjlig att inte bli förälskad i.
Och det vackraste av allt, är att hon inte vet hur vacker hon är.

Månne var det vad Emilias pojk tänkte.
Men kanske fick han aldrig syn på bottnen?
Kanske nöjde han sig med att se Eos leka på ytan?
Eller skönjde han skogsrån i snåren?
Eller vyssjade honom en svartsjuk grön fe.

---

Texter

Av Åsa der Nederlanden

Det vackraste är det som vi inte kan hålla kvar

Det är en sommardag, jag är på väg någonstans i den värmländska skogen. Plötsligt får jag se en myrstack och jag beundrar dess kryllande, tysta målmedvetenhet. Den sinnrikhet varmed stacken är byggd. Bredvid mig ser jag en trana ståendes i ett vattendrag helt stilla. Jag fyller mig med deras frid och tidlöshet. 

Jag vill hålla kvar känslan, ögonblicket, jag vill dokumentera och fotografera så att det aldrig försvinner. Men är det inte en bedräglig tanke? Hur kan vi bevara något som är så flyktigt? 

Jag önskar att mitt minne bevaras som en årsring i mig, så att när jag ser tillbaka kan jag röra vid känslan av frid, tidlöshet och evig sommar. Som när man badat i en kall sjö en solig sommardag. Vattnets svalka och bottenlöshet stannar kvar i mina ben som en yrsel långt senare, när jag på väg hem tror att jag har klivit ur verkligheten och får stanna i mitt ögonblick för evigt.

Sinnesförnimmelser

Jag lyssnar på Sigur Ros, hör dem sjunga nåt om ”dräper”
Jag cyklar förbi en reklamskylt, ser ordet ”BÖNDER!”
Mot mina lår känner jag värmen från solen, så oändligt långt från mig
Från min dotters hand kommer lukten av metall, lånad av källarnyckeln
Min mun minns smaken av jordnötssmör, sylt och Hönokaka.

Omsorg per ombud

2010 var första Allhelgona jag var till kyrkogården på Rud på mycket länge. Det året var också första gången jag fick gå dit och lägga en krans på min döde sons grav. Man står där och tittar på de andra runtomkring och undrar hur mycket skrik det bor i de andra, som står där så behärskat och tänder ljus? Känner de också att de skulle vilja vräka bort stenen, krafsa bort jorden med sina bara händer och ta med den de älskar därifrån?

Men det gör vi ju inte, vi stöttar och håller varandra under armarna, tillsammans klamrar vi oss fast vid den sista lilla resten av den vi älskade, graven. Vi planterar och vi pyntar, vi tänder ljus och vi lägger granris över vintern, allt för att hålla oss fast vid det normala, det som vi kan kontrollera.

Graven säger inget om döden, inget om vår rädsla eller våra obesvarade frågor. Graven säger inget om varför den döde är död, den säger inget om sjukdom, olycksfall, självmord, mord, sorg eller lättnad. Graven tar hand om det vi inte orkar ta hand om, den jämnar ut och ger oss en uppgift.

Vi kan gå där och kratta och klippa och nästan tänka att vi är därhemma i vår egen trädgård, i vår trygghet där vi trodde att inget ont kunde hända (att barn dör i magen, det händer någon annan inte mig).

Jag avskydde tanken på blommor, förr. När du dog lille vän, och vi fick hinkvis med blommor blev din pappa så ledsen, han orkade inte med alla påminnelser om din död. Jag såg på blommorna, smekte dem och luktade på dem och det var som om jag kunde ta på mina vänners omsorg om mig, om oss.

Jag ställde upp korten och vykorten vi fick och ville aldrig ta ner dem, jag klamrade mig fast vid denna omsorg per ombud. Det fanns de som ville ha mig kvar, jag var tvungen att kliva upp nästa dag och en till och en till. Dagar läggs till dagar och till slut har vi överlevt.

---

Kön

Av Devi Lönnerstrand

Långsamt gick det framåt, fastän ändå alldeles för fort. Hon var nu halvvägs uppför Borgviksfjället och i de regelbundna pauserna fanns det gott om tid att njuta av de kaskader av färger som hösten bjöd på.

Hon kliade sig i huvudet och fäste en förlupen hårslinga bakom örat. Frisyren som hon lagt så mycket möda på hade redan tappat sin spänst. Hennes en gång så tjusiga kläder hade nu blivit solkiga och lortiga. Fållen hade repat upp sig nere på kjoltygets vänstra sida där hon råkat fastna med klacken. Det dinglade små intorkade lerklumpar längsmed kjolkanten, efter alla steg på de leriga och sönderkörda byvägarna.

Hästarna gnäggade när de sprang förbi, dragandes på de finare vagnarna. Vagnar så praktfulla med de välborna gästerna som skulle beskåda skådespelet från första parkett. Snart var byns alla innevånare samlade, gammal som ung, intog de förväntansfullt sina platser.

Tungan kändes torr i munnen, hon smackade lite i hopp om att finna lite saliv. Huden brände efter timmar i solen utan solhatt. Den hade hon tappat i allt tumult. Hon skulle ändå inte behöva längre. Armarna värkte och benen ömmade, men inte länge till. Hon var snart längst framme i kön.

Hon tänkte tillbaka på sitt liv, så brokigt det hade varit och inte blev allt riktigt som hon hade tänkt. Ljudet av en dov smäll och dunsarna som följde väckte henne ur hennes tankar. Ett huvud med ett fasansfullt grin rullade som en tung boll nerför trappan, duns duns. Yxan hade utfört sitt jobb.

Nu var hon först i kön.   

---

Uti Värmländsk skog

Av Josefin Nilsson

Hon väcks ur sin slummer då fogden för Älvdal härad efter en stunds tystnad åter tar till orda,

– Är frun verkligen säker på sin sak?

Hon fnyser högljutt åt frågan, doppar pennan i bläckhornet och förseglar sitt testamente med sin snirkliga signatur. Räcker så luntan med papper till fogden och viftar matt med sin hand, hon vill att han ska gå men hon är för trött för att be honom. När han gått spricker ett leende fram i hennes utmärglade ansikte så somnar hon in i den eviga vilan.

Hennes olycka kände var sockenbo och många tog medlidsamt hennes parti. Trots att hon var hans lagvigda kvinna och rätten egentligen låg hos maken att behandla sin fru som han ville, så hade byns bönder hållit maken från godset. Byns bönder hade gång på gång fått se prov på vad han var för en karl så man oroades över att inte längre kunna hindra honom, nu då han ensam skulle styra det gods han nu skulle få ärva efter salig fru. Ja nog hade bönderna fog för sin rädsla, varenda levande människa under denna tid visste hur slitsam tillvaron bliva med en sådan husbonde. Man väntade, lyssnade spänt efter ljudet av klapprande hovar som närmade sig och man höll ögonen vaksamt öppna efter järtecken. Ovetandes som dom var, om salig frus sista goda handling, steg oron över den ovissa framtid som framför folket låg och man såg hans frånvaro illavarslande.

Jordfästningen kom och gick utan att maken syntes till. Bönderna väntade träget, man anade att han lät vänta med sin ankomst tills testamentet skulle läsas upp. På fruns order skulle så detta ske nio dagar efter det att hon myllats ned i jord. Man sände bud till bönderna, alla skulle vara med, rik som fattig. När man så tillslut samlades i sockenstugan höll sig bönderna i rummets bakre del, i skuggiga vrår och längst med väggarna medan maken och hans följe höll sig i mitten av allmogens synfält. Alla skulle se honom, deras nya husbonde.

Så lästes det brev upp som frun låtit nedteckna i komplement till testamentet.

Butorpsbor!
När det nu kommit till min insikt att mitt liv lider mot sitt slut äro blott en tanke som upptagit mitt sinne. Jag insåg att denna tanke fördunklade mitt sinne så till den grad att jag i döden inte skulle finna ro. Mitt äktenskapliga öde känner alla här i byn, sjuka äro de lustar som inom den mannen bo. Hade du make, blott en endaste gång funnits där vid min sida, om inte innan så åtminstånde när jag nu för döden ligger så måhända jag hade veknat. Ur din frånvaro föddes hos mig en insikt som skänkt mig den fridfulla känslan av fröjd och i den finner jag frid. Jag har därför lossat den fattiges fjättrade bojor genom att göra dig arvlös make. Inte ens kläderna du nu bär har du rätt att ha på dig när du lämnar gården. Det som mina förfäder förvärvat ska istället gå till dem som gjort sig förtjänt av det, det väna folk du föraktat så ska nu råda och styra över allt det du en dag trodde skulle falla under ditt styre. Till syvende och sist kan du ändå komma att bo på dina forna tilltänkta ägor ty fattigstugan jag genom mitt arv inrättar, aldrig får låsa ute den som tränger hjälp. Inte ens en sån som du kommer stängas ute, trots att alla och envar känner din livsoduglighet och din oförmåga till bot och bättring.Nu fjättrar jag bojorna på byns enda fattighjon, nyckeln den tar jag med mig ned i mullen och där ska jag vakta den till den oändliga ändlighetens stund äro kommen.

Ur lugnet som föll började man förstå huru det kom sig att den ärade frun mötte döden leende.

---

Min inre Fröding

Av David Persson

Tre år har jag spelat Gustaf Frödings karaktär i ”Frödingspelet” som spelas årligen i Brunskog, Värmland. Ofta får jag höra hur bra rollen passar mig som person, så nu delar jag med mig av min inre Fröding i form av egenskriven poesi som fötts ur händelser i min värmländska senare uppväxt.

Näcken​ (Årjäng)

I en skog långt bort finns en vän
Som jag saknat i flera år
Jag vill somna djupt mot hans hår

I mitt huvud spelas musik
Det är han som lockar mig dit
Med sin mytiska melodi

Fiolspelaren i vattnet
Musik som jag inte trodde fanns
Hans fiol spelar någonstans
Den sjunger att jag är hans

Isberg

Är du ett isberg som jag?
Ta då ett djupt andetag
Vi flyter i samma vatten

Jag tycker om den jag ser
Och under ytan finns mer
Som så lätt glöms bort
Men skatten min

Där finns fruset guld
Genomskinligt guld
Bara guld

Du finns överallt

Fåglarna sjunger om dig hela tiden
Vinden i lövkronorna viskar att du väntar
Bäcken som brottar sig fram bland stenarna ryter att vi snart är tillsammans igen

Men du säger ingenting

Fåglarna kvider desperata i sin ensamhet
De kolliderande bladen i vinden sliter tystnaden till smulor
Bäcken exploderar i omotiverad ilska

För du säger ingenting

Edane

Han sitter vid pianot igen.
Det låter förfärligt.
Men det bryr han sig inte om.
Han sitter där och spelar.

Tyst.
Nu är det pianot som talar.

Men svara då!
Säg något – bara du – inför ensamhetens ansikte, omringad, tillfångatagen av tomheten. Säg något och vänta på din dom.

Nej.
Han spelar vidare på det välanvända pianot, som bara för att dränka tystnaden.

Evig frihets bur

Fågeln, med sin fjäderdräkt
Är till synes helt perfekt
Bär dock ensamhetens vikt
Under fjäderdräktens skikt

Flyger tung omkring i lunden
Sörjer att den ej är bunden
Älskas helst, men vet ej hur

Fast i evig frihets bur

LEV

Tiden går, tanken kvarstår
Vi är frön som livet sår
Gror med hjälp av kärleken
Hittar lyckan i en vän

En stjärna i gryningen, en fjäder i vinden
En snart förfluten kyss på kinden
Sådan är jag, snart bortglömd igen
Men tröstas vid minnet av min vän

Jag är snart borta
Men du finns än
Så lev
Lev, min vän

Gullvivan

Gullig som vivan
Hon trivs i det gröna
Se nu på divan
Hon dansar, den sköna

Vännen, han tar då ett fotografi
Tänker att divan ska stanna däri
Många gånger ska han fälla tårar
Och glädjas åt forna minnen som sårar

En gång var de nära
Och glädjen som en öppen dörr
Utelåst står han och vill
Att allt ska kunna bli som förr

Hösten​ (Arvika)

Lägg ett täcke av död över vårens verk
Låt sinnet och naturen vila, dra sig tillbaka

Låt dem sova

Kylan sveper in och tar över
Allt är lugnt nu, allt är fridfullt
Sommaren är slukad, svald och upplöst
Och dess ruin fylls av stillheten
Den vackra stillheten
Som snart föder något nytt

Ingesund

Fröet som gror, vacker är du, mitt barn
Fröet som gror, blomma en dag
Blid och skön

Blommande vän, dansa i solens ljus
Blommande vän, sjung din sång
Ta din chans

Blommornas ögon

Vinterrosens glöd
Letar sig fram genom snö
Genom frusen sand
Växer ett öga med bladkrans fram

Inget är förgäves i blommornas ögon
Underbart är livet i blommornas ögon

---

Rädda ölet!

Av Joacim Lundin

Vi har försökt få dig intresserad av miljön i 48 år utan att lyckas.
Skit i Greta Thunberg, skövla skogen och smält havsisarna. Det är väl ingen katastrof om vi höjer temperaturen några grader till?

Men lägg allt det där åt sidan i en minut och dröm dig tillbaka till förra sommaren. Det var den varmaste på 260 år och vi svenskar släckte törsten lika ofta som vi släckte bränder. Tillsammans drack vi 500 miljoner liter öl. Det var vindar och vatten, himlar och hav. Det var förväntningar och majestätiskt skum. Instagram-bilder i motljus. Den första klunken och smaksensationer. Du njöt av det varma vädret, grillade och skrattade dig genom sensommarkvällar som aldrig ville ta slut. Vi skålade och vi firade. Grannen kallade dig livsnjutare men bortom horisonten växte ett hot.

Visste du att öl har producerats i 7 000 år men att den nu är utrotningshotad? Den kan inte överleva utan vatten, jäst, humle och korn. Klimatförändringarna skapar kaos för dessa byggstenar. Torka och värmeböljor reducerar vatten till ånga och kornet får inga frön. Då är det bara att glömma enzymet som bryter ned stärkelsen och låter dig mata jästen. Det handlar om ölets vara eller icke vara. För om vi inte slutar bränna så mycket kolbaserat fossilt bränsle eller släppa ut växthusgaser kommer tillgången på ingredienser att drastiskt minska och ölpriset fördubblas. Tills det inte finns någon öl kvar. Alls.

Då spelar det ingen roll om det förmodligen är den bästa ölen i världen eller om du bara vill vara dig själv för en stund. Så om du inte engagerar dig i miljöfrågan för klimatets skull. Gör det för ölets skull.

Hälsningar Greenpeace

---

Du kan aldrig ana

Av Katarina Averås

Skrollar neråt.
Uppåt.
Ner.
Va?
Tillbaka upp.

***

Hon sprang plötsligt rakt in i skogen
Du kan aldrig ana vad som hände sen

***

Klick!

***

Några snabba blickar bakom ryggen, åt sidan, framåt. Nyss var stigen full av andra vandrare i färgglada kläder. Lördagsutflykt, stoj, snabba fötter. Helst vill hon vara ensam med sina sinnen och tankar. Vill inte höra dessa fragment av andras prat om datt och ditt och jag och mig.

Tanken hinner knappt landa i medvetandet innan hon har lämnat allt bakom sig och springer så fort hon kan in mellan träden. Bort från. Som om det är bråttom. Ryggsäcken dunsar mot ryggen. Kvistar slår mot jackan, fastnar i håret. Trädens armar kämpar för att dämpa hennes fart.

Sen står hon bara där tillsammans med en tall. Hämtar hem andan igen. Känner hjärtats varje slag, väntar in en lugnare rytm.

Höstsolens strålar smälter fläckvis nattens frost. Stubben är fuktig och kall, hon sätter sig förundrad ned. Sträcker ut benen. Ser rakt ner i marken. En värld av barr, bruna löv, grått gräs. Pinnar med egna fingeravtryck, skapade av någon som en gång levde under barken. Hon tar ett djupt andetag. Skogens arom, förmultning, liv.

Tiden går, minuter, timmar, dagar. När mörkret faller singlar de första snöflingorna. Hon försöker ivrigt fånga dem med tungan. Sträcker ut handen där de landar på vanten, små stjärnor av kristall. Så sköra, så många, så vackra. Snön gör skogen mjuk. Vinterns kyla biter tag i kinderna. Hon älskar känslan när de blir rosigt röda. Det tjocka vita tynger granarnas kjolar. Hon förvånas över hur ljus natten är, här mitt i skogen.

Med morgonen återvänder ljuset. Vårkänslor av förväntan. Knoppar brister, smålivet på marken vaknar till. Myror på ändlös motorväg, frö som gror, växtlighet som hämtar kraft i de löv som föll i fjol. Solen värmer. Hon får fräknar, andas en ny årstids dofter. Fågelorkestern spelar sin konsert med ett crescendo i varje väderstreck. Mössan och ulltröjan åker av.

Varje ny morgon upptäcker hon små tecken på att midsommaren nalkas. Skogens grönska mörknar. Blad som nyss varit ljusgröna musöron har plötsligt blivit vuxna, fått mönster av tunna livsnerver. Myggen äter i hårfästet. Vandringskängorna fylls av frisk luft. Nu är det barfota frihet och hon låter en fot i taget sjunka ner i mjuk mossa, kniper tag med tårna runt en tallkotte. Hon gör en kullerbytta och landar på rygg. Öppnar ögonen mot trädtunneln och fäster blicken upp i det klarblå.

Den första höststormen ger besked om att det är dags att vandra vidare. Hon samlar ihop sina saker som det senaste året spritts ut och nu ligger både där och här. Tänker att hennes tron skulle haft ytterligare en årsring om den fortfarande varit foten på ett levande träd. Svaga röster i fjärran skvallrar om vilket håll hon ska gå.

Med några kliv är hon tillbaka på stigen. Hon fortsätter som om ingenting har hänt. Ut mot innanhavet, hennes älskade klippor längs Bonäsudden.  

***

Skriv ut.
Spara.
Dela.

---

Dikter

Av Sandra Augustsson

Värmländska skogen

Värmland, Värmland du härliga landskap
som med dina vackra grönskande skogar förgyller min dag.
Vinter, vår, sommar och höst,
känner jag lyckan i mig av din röst.
Skogen mig omger,
det är skönt när ingen annan ser.
Doften av skogen gör mig glad
och de böljande träden får mig att känna välbehag.
Värme, kyla, friskt, blött,
känner jag mig en aningen förstrött.
Vilket det så ska få vara,
jag återhämtar mig bara.
Väl inne i den djupa skogens tystnad jag känner ruset i min kropp,
allting stannar opp och
det blir stilla i min knopp.
Tack skogen för allt du mig ger,
det gör att jag bara vill ha ännu mer.

Karljoholmen

Han den stora starka,
som med sin natur får träden att barka.
I sol, vind och dimma,
ja här kan man till och med simma.
Försvinna bort från ljud, ljus och stad,
vilket får mig att känna välbehag.
I stillheten jag bara vill,
gärna stanna lite till.
I tystnaden jag tänker
vilket mig skänker,
en massa lust och kreativitet,
något som inte många vet.
En fjäril flaxar försiktigt förbi,
så skönt att slippa stri.
Att bara i naturen få vara,
utan att hela tiden ”ska bara”.
Här står tiden still
och jag gör precis som jag vill.
Ö-livet i Vänern ger mig tro,
att på Karljoholmen finna ro.

Återhämtning 

Penseldragen letar sig fram , jag vet vad jag kan. 
Men det handlar inte om det, 
det ska vara kravlöst, 
och inte särskilt ambitiöst. 
Till tonerna av jazz jag leker med färgen,
fast det sitter i ryggmärgen.
Men att våga prova på, 
att utanför boxen gå. 
Annat material jag plockar fram, såsom svamp, tidningar och knivar, 
allt detta min tavla upplivar. 
Jag känner att kreativiteten får flöda, 
och inte har det krävts någon väldig möda. 
Att ibland bara få vara, 
för att någonstans sig själv bevara.

---

Ringar på vattnet

Av Maria Olsson

Det regnade
och hade regnat
så mycket som det
hade regnat
hade det aldrig regnat

inte innan
och aldrig mer

aldrig mer

kanske var det tårarna som föll 
de som tog slut

sank mark
mättad
väter slagen på utsvängda jeans
där vi går
rusar
från det sista av det vi var som barn

mellan tallar
över stenar
där mossan lagt mattor
vi nästan slinter på

för vi har sett
att det som aldrig skulle
kommer hända
att det snart brister
att det rämnar

jorden har redan viskat
och blottlagt sitt sargade kött

i en sommarnatt där luften dallrar
som att den visste
men talade ett språk vi inte hann förstå

rännilarna
strömmar nu snabbare än regnet
ikapp och förbi

och vi skulle evigt jaga dem
men aldrig hinna fatt

för det kommer
och vi springer från det
till det som måste finnas kvar

Vattnet kommer
och viskningarna dånar nedför dalen
Vattnet kommer
och rycker upp de rötter
där vi just börjat gro
Vattnet kommer
och sköljer bort det sista blå ur unga ögon

stjäl gryningen
och låter inte natten vakna mer
aldrig mer

Vattnet kom
och svepte med den morgon
vi visste skulle bli till dag
lämnade
oss orörliga
där vi sprang

från det sista av det vi var som barn

outsprungna

De sökte
länge
efter det som måste finnas kvar
och fann
det som inte längre fanns

bland utslagna rosor
under jorden
finns en
som endast spirat
och blev kvar
när det gick vidare

utanpå
ordlöst
ett stilla
och en melankoli

inuti
en röst som aldrig tystnar 
ett eko
högt nog
att ljuda
över massornas dån

över dag och natt
och dröm och vakenhet
över det som
känns
och över de upptrampade stigarna
som inte längre finns                           

och rännilarna
sipprar

ett eko
högt nog
att ljuda
över skeenden
och tid
och över generationer

som ringar på vattnet

---

Kavaljererna

Av Ingrid Strömberg

De sitter vid Selmas staty i parken en morgon. En grupp kavaljerer, lite sömniga och frusna efter nattens fester. Över bron in mot staden åker bilar och cyklar i morgonrusningen.

En välbekant figur kommer gående mot dem med en cykel.

”1015”, ropar Cykel-Perra och lutar cykeln mot en alm. ”1016 mä den röe cykeln där.”

”Va prater du öm?”, blänger Janne utan att lyfta blicken från marken.

”Mätarn borte vid cykelbana. En kan se hur många cykler som kört förbi på en dag. 189 023 på hele året.”

Jörgen sitter och fryser på sockeln till Selmas staty. Inne i huvudet dunkar tunga hammarslag. Janne sitter bredvid honom med en burk energidryck i näven.

”Dä va värst vilken trafik dä va på broa idag!”, säger Cykel-Perra, som verkar vara den enda som orkar prata.

”Dä ä väl skolera som börjer”, föreslår Janne som vaknat till.

”Vad dum du är, dä är ju 1 oktober!”

Nu kryper solen fram bakom de blygrå molnen och lyser på de gula löven och på älven som glittrande löper fram genom staden. Lyser på Residenset och på Teatern, vit och präktig som en gräddbakelse. En grupp skolbarn går på led över bron. Emma. Han hade följt henne till skolan, ryggsäcken dinglande på ryggen och den varma barnhanden i sin. Emma. Han hade inte sett henne sedan hon fyllde 12 år i våras.

Selma sitter lugnt och värdigt på sin upphöjda plats, lätt framåtlutad med ena handen vilande i knäet. Att hon inte blir trött på dem, tänker Jörgen och minns att de fick åka till Mårbacka på studiebesök i skolan. De hade väl mest sprungit omkring och busat men han minns påfågeln som stolt fällt ut sina blå fjädrar framför dem.

Någon ger honom en lätt knuff i ryggen.

”Ge dig!” fräser han åt Janne som reser sig och går bort till de andra.

Då känner han hur en hand läggs på hans axel, vänligt men bestämt.? Hjärtat börjar slå i bröstet. Vad är detta, har han blivit alldeles…? När han tittar upp ser han de andra stå och stirra på något bakom honom. Sakta vrider han på huvudet och ser hur bronsansiktet blivit mjukt och levande.

”Kära ni”, säger hon med vänlig röst. ”Nu ska jag berätta för er om kavaljererna på Ekeby.”

Ingen av dem vågar röra sig, de står stilla som skolbarn.

”Det var på det viset”, fortsätter sagoberätterskan, ”att kavaljererna varit ute i krig men nu blivit gamla. Och så kom Gösta Berling. Nu tillbragte de sina dagar på Ekeby med lek och glam, och majorskan på Ekeby var deras beskyddarinna. Men sen en mörk julnatt slog kavaljererna sig i lag med den mäktige Sintram. De lovade att driva majorskan på porten och själva ta över Ekeby och alla bruken. Detta blev början på ett elände ska ni tro. Majorskan drev omkring fattig och eländig i skogarna och bruken förföll. Det blev missväxt och folket led stor nöd uti torp och gårdar.”

”Så mina kavaljerer kan det gå”, säger Selma och ser på dem med allvarlig blick. ”Nu ska ni gå tillbaka hem till dem som saknar er och stanna hos dem.”

Förstummade står de kvar och ser hur den stora författarinnans ansikte åter blir stumt och blankt i höstsolen. 

---

Vi är ord                                                                                   

Av Per Thorén

Till Anders T och Niklas R

…numinös

Bakom den övre tandraden går ordet över läppar som stängs för att snart öppnas. Tillbaka bakom den övre tandraden far det sen in mot svalget och fyller hela munhålan för att slutligen landa i den främre delen av munnen. Det sägs som i en cirkel där den sista vokalen fyller cirkeln med innehåll

Ordet är gott att säga

Att handskas med ord är att lägga ett pussel vars resultat aldrig blir detsamma. Det är att hälla ut bitarna, plocka upp dem som en tycker sig bemästra, titta på dess former, smaka på dem, prova dem

Numinös

Ordet är gott att säga

Att bruka ord är att så en fåra i tron om att kunna säga något om det som växer och inse att betydelsen framgår först när det skördas

Numinös

Ordet är gott att säga

Att sammanfoga ord är ett försök att skapa förståelse av sammanhang i ett sammanhang

Numinös

Ordet är gott att säga

Vi är ord. Att möta ord är att möta ett svunnet, ett nutida men även ett framtida jag i treenighet

Numinös

Ordet är gott att säga

Det finns en vädjan och ett ansvar i mötet med ord: tolka, om och om igen.

Numinös

Ord är vatten i ständig rörelse

Numinös

Jag är

---

Barndomshemmet

Av Brita Lagerström

Jag sitter på trappan till snickarboden och njuter av solen, den vackra grönskan
och lyssnar på bruset från Likån.
Det är 60 år sedan jag lämnade barndomshemmet och flyttade till Stockholmsområdet
Jag har återvänt hit varje sommar och även vinter ibland.

Tanken svindlar, nu som så många gånger förr, när jag tänker på hur du,
pappa,  började bygga detta hus när du var 17 år gammal.
Du, född utom äktenskapet i början på 1900-talet, bodde med din mamma tillsammans
med dina morföräldrar i deras tjänstebostad.
Morfar var mjölnaren i Likenäs, som hade flyttat dit från Munkfors.
Men när din morfar avled blev ni utkastade från tjänstebostaden.

Så småningom mötte du min mamma och ni bildade familj.
Ni båda kämpade  för att den lilla familjen skulle ha det bra som möjligt.
Ett litet jordbruk för egna hushållet och tungt skogsarbete.

Höjdpunkten en vacker, solig och varm sommardag var att få åka hem
på hölasset tillsammans med min bror. Ernst hade kommit med häst och hjälpte till.
Höet stack på de bara benen, men det var bara glädje.
Därefter väntade badet i Kvarndammen, som var så
efterlängtat. Där gick också kossan med sin kalv så det gällde att
inte lägga några kläder på marken för då kunde de bli uppätna!
Solen strålar över vattnet och några grenar från alarna, som växer i vattenbrynet
når vattenytan och skapar lite vågskvalp.
Bruset från Likån finns alltid där, så ljuvligt.

Jag och min man blev ägare till fastigheten under 1980-talet.
Det har varit många besök av barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släkt  och vänner under åren.

Vilken lycka det har varit att  se barn i olika åldrar njuta av friheten på landet.
De har badat, fiskat, plockat smultron och blåbär  och kanske fått en liten inblick i hur
livet kunde vara när farmor var ung. De har i varje fall alltid återvänt till
Värmland och pratar om sina upplevelser där.
Bland annat kalla vattnet i Kvarndammen och mygg.

Nu har tiden hunnit ifatt mig och det här är kanske sista sommaren
som jag har kunnat återvända till barndomshemmet.
Jag måste erkänna för mig själv att det känns sorgligt när denna tanke kommer.
Det är så ljuvligt att sitta på trappan, tillsammans med min man,
en sommarkväll och lyssna på fåglarna, känna dofterna från skogen
och höra bruset från ån.

Den största sorgen är dock att Sara, vårt äldsta barnbarn, inte fick möjlighet
att bli ägare till mitt barndomshem, som hon önskade.
Sara verkligen älskade detta hus i Värmland, både sommar och vinter.
Hon drabbades av svår cancer och avled för ett år sedan endast 28 år gammal.
Tårarna trillar när vi sitter där på trappan och tänker på Sara och hennes familj.
Hon lämnade sin man och tre pojkar 5, 7 och 9 år gamla.

Ser, trots allt, fram emot nästa sommar och hoppas på besök av
barnbarnsbarnen med fiske i någon skogstjärn och bad i Kvarndammen.

---

Klarälven, mon amour

Av Josefin Berger

Husen speglar sig i älven som en färgglad halsduk. Jag vill flytta till den staden som reflekteras i vattenytan. Där lyser mitt hus med ett öga.

Jag har förälskat mig i henne. Hon sträcker ut sig över landskapet. Sandbanker utlagda som kaksmulor för att jag ska hitta hennes kärlek. Vatten som hon får vara hur stora de vill, behöver inte krympa sig. Huka sig.

Det är så mycket oförklarligt som kan hända, som att komma hem och finna att summan av det hela inte stämmer. De återkommande drömmarna om månen, hur den ska stiga, falla och sjunka ner i gröten som en klick smör. Jag har sett hennes ansikte så många gånger att jag tror att det är mitt.

Hennes vatten har runnit in i mig. Ge mig skydd. Sjung för mig. Låt mig vila i ditt knä. Jag är inte rädd längre. Hon är min största kärlek och jag suger på den, som om den vore en tumme.

Jag ser ögat som blinkar som en fyrlampa ute på älven. Jag behöver gå de sista stegen. Ett piskrapp genom vattenytan. En ton i varje öra. Det är inte farligt. Hennes kalla fingrar över min ryggrad. Hon öppnar mig mellan kotorna, binder fast min slappa kropp i handled och sandled.

Det kommer före orden, ett skrik.

Jag är född.

Hon är Klarälven. En vild älskarinna. En moder som bara avlar döttrar. Och ropar dem hem.

---

Trolleri

Av Cathja Mörner

Det var en gång ett troll som bodde i Karlstad. Han var stor och ful med finnig haka och det växte mossa och skägg i både näsa och öron. Han kom av fin släkt med guldring i örat och hade sex fingrar på varje hand. Men hans stolthet var svansen. Den var ofattbart lång. Jag tror det var den längsta svans ett troll någonsin haft. Den hade han ärvt efter sin farfars far som på sin tid hade varit ett mäktigt troll med fina anor och som inte bara hade sex fingrar på varje hand utan även sex tår på varje fot. Det tydde på ett betydande och aktningsvärt ursprung. Farfars fars svans var världsberömd i hela Värmland eftersom den var tjock som en tross på en atlantångare, lång som halva Fryken och med en praktfull avslutande tofs av svartaste tagel. Men trollet från Karlstad hade fått en ännu längre svans och vart han gick så var den i vägen.

När han sneddade över torget fastnade den borta vid residenset så landshövdingen snubblade och fick bäras till sjukstugan och när han rundade domkyrkan höll svansen på att slinka in i församlingshemmet och hamna i kaffet.

De andra trollen i Värmland klagade på honom, speciellt Jössehärstrollen.

– Ur vägen med dig och din svans, du bara lufsar omkring och gör ju ingen nytta. Varför ska du lägga din svans i blöt överallt. Akta Värmeln. Nej nu är han i Glafsfjorden och härjar igen.

Men när Finnmarkstrollen knorrade blev han förnärmad, i det närmaste indignerad, och han försvarade sig.

– Jo men lite nytta har jag väl ändå gjort, sa trollet. Tänk på när jag med svansen klöv Värmland i två delar och gröpte ur Klarälven. Det var för att ni däruppe i norr lättare skulle kunna forsla ert timmer ner till Vänern.

För det fanns en tid när Trysilälvens vatten inte fortsatte in i Värmland och skogstrollen, de som kom först, fick släpa sitt timmer med häst och vagn ända ner till Karlstad.

– Men det är ju så länge sedan, sa de andra trollen. Det räknas inte längre. Du kan inte gå omkring och vara mallig för det nu. Du har fått beröm och pris för Klarälven både av Fröding och Selma och kommunalrådet. Gå nu och gör nytta någon annanstans.

Trollet blev så ledsen, rent av deprimerad. Han kände sig inte önskad någonstans så han gick bort till järnvägsstation, satte sig på bänken och surade. När tåget mot Stockholm kom, hoppade han på utan att betala.

Först var han sorgsen över att lämna Värmland men tänkte minsann visa de andra trollen där hemma att han dög något till. Han hade hört att Stockholm var ett riktigt otäckt ställe men när han kom dit såg han ett bördigt land men inga sjöar. Det här blir nog bra, tänkte trollet. Men folk i allmänhet såg lite modstulna ut.

– Varför är ni så ledsna, frågade trollet.

– Jo vattnet har tagit slut. Våra sjöar har torkat ut och vi kan inte längre segla och fiska och bada och plaska runt som vi brukar. Och det är långt till havet.

– Men jag kan hjälpa er, sa trollet, vecklade ut sin långa svans, la den tvärs över det bördiga landet, från Ålandshav och in mot Mälardalen. Så klöv han marken med en rapp smäll och havsvattnet strömmade in. Folk hurrade och jublade och trollet blev så till sig. Han daskade och piskade med svansen både här och där tills alla skrek.

– Stopp, Stopp, det räcker!

Och när han då besinnade sig hade han kluvit marken i tusentals delar. De fjorton bästa öarna blev Stockholms stad och de övriga trettiotusen en vacker skärgård. Nu hade alla nära till havet och vattnet. Återigen började man segla och fiska och bada och plaska runt. Och aldrig mer skulle Mälaren torka ut.

Efter det blev trollet hedersmedborgare i Stockholm och sedan gick han över till Åland för att vila sig.

Detta är ett utdrag ur en större text

---

För Värmland – I tiden

Av Alma Hallgren

När jag tänker på Värmland, då tänker jag på skogar, bäckar, granar, sjöar och ängar.

När jag tänker på Värmland, då tänker jag på bönner, hököring, varma sommardagar men också kalla vinternätter med massor av snö, och en stjärnklar himmel.

När jag tänker på Värmland, tänker jag på ett splittrat landskap mellan en radikal blind höger och ett hippt rökande vänster. Ett splitter mellan stad och landskap.

När jag tänker på Värmland, då tänker jag på mångkultur, men också olika intoxic cultures.

Jag tänker på en machokultur bland sportsnubbarna men också raggarna, dräggen. Jag tänker på en tystnadskultur där du inte ska uttrycka dig utanför gränserna. Där du inte ska säga bu eller bä, även om din bästa vän blev våldtagen.

Jag tänker på en försköning av något som inte längre är vackert, men att du kan fortfarande se var de vackra spåren en gång var. En förfallen potential.

Jag tänker på ”sola i Karlstad” och dess riktiga betydelse och på okunskap och egocentrism.

Jag tänker på fylla och knark. Tänker på att det är iallafall en sak som förenar alla orter och städer i detta sköna landskap.

Ack Värmland du sköna du jävligaste land. Du krona bland fucked up shit, but still, här är jag. Jag har försökt fly dig många gånger…

Första gången bara till en annan del av ditt uppfuckade jag. En ny erfarenhet av en annan sjuk del.

Andra gången, inuti mitt mörkaste jag.

Tredje gången, till ett annat land. Men här är jag. Vet att jag kommer återvända till ditt förgiftade giftermål.

Jag är en del av ditt gift. Något som aldrig kommer lämna mina ådror. För här är jag, tänker på dig.

En del av skapelsen.

---

Nära stränder av Vänern

Av Susanne Borgert

Jag kläcktes nära stränder av Vänern,
och bland broder och syster var jag äldst,
men intet företräde till maten hade jag för det.
Solen sken och värmde min snålt duniga kropp,
och sånger såsom ”Sköna maj” kunde lystras,
ack dessa vackra toner nära stränder av Vänern.

Dagar och nätter fortskred,
och skvalpandet av vatten från stora och stolta Vänern,
gick i takt med min hungrande och skrikande mage,
och som fick mina föräldrar att räkna ner dygnen,
i väntan på vår första flygfärd ut i stora livet,
och bort från stränder av Vänern.

Solen värmde ännu starkare vid stränder av Vänern,
och med solen kom främlingar på besök.
Högresta varelser utan fjädrar och dun,
dock lika högröstade som jag och mina fränder,
och lika kvittrandes med maten full i mun,
och ropandes ”Feskemåns” nära stränder av Vänern.

Vid stränder nära Vänern vaktade mina överbeskyddande föräldrar,
höll ett öga på mig och mina syskon,
och flög paniskt och stressade fram och tillbaka,
för att tysta våra hungrande och skrikande magar.
Och i väntan på efterlängtad föräldraledighet,
höll de tålmodigt ut vid dessa stränder nära Vänern.

Så en dag kom turen till mig att pröva mina vingar,
dessa spräckliga flygpinnar i brunt och vitt,
i väntan på fullbordan av min kommande vita dräkt.
Dock stolt som en fågel flög jag över glittrande vatten,
insåg att tiden var inne för att styra kosan härifrån,
att tiden var inne för att lämna stränder nära Vänern.

Mina vingar styrde mig bort från stränder nära Vänern,
och mitt ungdomssinne sökte spänning och upplevelser,
något jag fann bland bullrande fordon och högresta, fjunlösa främlingar.
Efter mångtaliga varma och kalla nätter och dagar,
och i hopp om att finna en glasstrut fann mitt hjärta istället sin frände,
på ett hustak mitt inne i stan möttes våra måsögon och det sa klick!

Så slutligen efter ett hektiskt liv bland bullrande fordon och högresta främlingar,
och mångtaliga dispyter med oaktsamma korvätare,
återvände jag och min fru till mina barndomstrakter.
Och en dag i sköna maj kläcktes mina första ungar,
kläcktes liksom jag nära stränder av Vänern,
liksom jag som en ”Feskemåns” nära stränder av Vänern.

---

Den grå stenen

Av Harriet Andersson Amneus

Gick på skogsstigen och funderade
med hundarna så lugnt flanerande
Så plötsligt hittade jag den då
stenen oansenlig liten och grå

Något sa stanna tag mig med
i min hand den hastigt gled
Så len och varm den kändes
hemvant i handen den vändes

Ett budskap från stenen hördes
minne från en annan värld rördes
En liten tös med sjungande röst
gav stenen till lillebror som tröst

Barfota med lillebror på ryggen
hon sjöng och viftade bort myggen
Hennes uppgift vakta getter och bror
även familjens får häst och kor

Lillebror är trött och myggbiten
tösa biten hungrig och sliten
Lillebror tar så stenen i sin hand
den är putsad av vatten och sand

Hans ansikte av glädje lyser
glömmer nu bort att han fryser
Syster manar djuren att hemåt gå
hon längtar att vila och värme få

---

The Rolling Stones & sommaren utan kärlek

Av Alexander Mihlzén

Det är The Rolling Stones, inte Rolling Stones och verkligen inte Stones,
Det är viktigt med ”The” före namnet,
Det betyder att bandet inte är nått lokalt blaha,
Utan ett riktigt band.

För mig symboliserade ett riktigt band en biljett till världen,
Enligt mina vänner var det en förlegad boomer-dröm,
”Ingen gör en karriär på blues rock längre,
Du borde lägga upp lite klipp på Youtube istället”

Kort och gott, jag hade två problem:
Säffle var inte London och året var inte 1967,
Jag välkomnar er till Värmland 2014,
Och sommaren utan kärlek.

Det fanns en skräck ingjuten i mig den sommaren,
Härmed kallad ”det stora allvaret”
Det var nämligen ett år kvar till studenten,
Ett år kvar innan jag var tvungen att bli någonting.

Helst ville jag bli Keith Richards men den posten var redan tagen,
Det lämnade inte mycket valmöjligheter för mig,
Så det är inte undra på att sommaren spenderades i en svettig replokal,
Där gitarriff skulle komma att slipas till perfektion.

Primitiv ljudisolering skulle komma att käka ljuden från min gitarrförstärkare,
Kanske kunde den även käka mina kvävda invärtes skrik,
Få saker kväver dock en ungdom bättre än en småstad,
Jag kunde inte sluta dagdrömma om en turnébuss som skulle komma och rädda mig undan ”det stora allvaret”

Men någon turnébuss dök aldrig upp,
Istället kom det en massa kataloger i posten,
Alla kataloger hade ett fult ord gemensamt: UTBILDNING
Av de saker som skulle hamna på min önskelista ett halvår senare så fanns det ordet inte med

Dagarna flöt samman i hettan den där sommaren,
Men jag kände aldrig hettan på utsidan av huden,
Däremot brann det på insidan,
Jag byggde upp hetta likt en Saturn V raket.

Om jag kunde blåsa genom taket på replokalen,
En lysande eldsvansad stjärna som flög bort över Vänern,
Som kunde slå ner någon annanstans,
Gärna i Abbey Road studios i London.

Inte heller skulle jag nedlåta mig själv att skicka vykort,
Jag skulle förtälja alla mina äventyr genom att rista in storyn på vinyl,
Kanske skulle jag kunna spela in några kärlekslåtar också,
För den där sommaren spelade mitt hjärta sina trångmål enligt varenda blues kliché.

Som ni kanske har sett vid det här laget så missade mina ungdomshormoner några detaljer,
Det fula ordet: UTBILDNING,
Till exempel,
Hade mina ögon kunnat se hade de sett det som en biljett någon annanstans.

Mina ögon såg dock inte sina framtidsutsikter längre än en replokal,
Jag började plugga litteratur i Karlstad året därpå,
Och blues rock hade jag slutat att lyssna på,
Jag måste ändå finna det hela smått ironiskt.

Jag tog mig ändå någonstans tillslut,
Denna text är nämligen skriven i Frankrike,
Mitt ytterst temporära hemland,
Och jag äger inte ens en gitarr här.

Däremot har jag skrivit allt detta medan jag lyssnat på Exile on Main Street,
Och här sitter jag nu i min egna lilla exil,
Det är i alla fall inte i exil på Karlstadsvägen jag befinner mig,
Och jag har inte skickat några vykort, men jag sänder den här texten hem till Värmland.

---

Koppom 1940

Av Lena Byström

“Vårt fosterland upplever ånyo en prövningens stund. Att upprätthålla neutraliteten betyder också att vid behov försvara densamma” (Statsminister Per Albin Hansson, 19400413).

Återigen hördes ett dovt muller ovanför hustaken i den lilla byn. Det röda huset låg ensligt vid foten av ett berg, dolt bakom en granhäck. Där sov en liten flicka på 5 år och hennes föräldrar.

Ljudet väckte flickan. Skräcken for genom den lilla späda flickkroppen när hon brutalt satte sig spikrakt upp i sängen. Hon darrade av rädsla och kände en isande kyla när hon slängde täcket åt sidan. Paniken kom krypande, ensamheten  och rädslan borrade sig in i hennes blod, i hennes tankar och i hennes liv.  Min syster, var hennes första tanke, min syster. Hon rusade upp och sprang i mörkret fram till sin systers säng, men den var tom. Hon fortsatte desperat in till föräldrarnas sovrum i hopp om att få lite tröst. Han sover, hon sover. Hon skrek inombords. men viskade:

“Mamma, mamma hjälp,  nu dör vi. Varför sover ni?”

Hennes far snarkade tungt men det rörde sig i den andra sängen. Stelt med uppspärrade ögon försökte hon skönja konturerna i mörkret. Hon ville så gärna krypa ner och känna värme och tröst från en levande kropp, mammas kropp.  Hennes mor satte sig långsamt upp och pekade bestämt på flickans dörr. Han fick inte vakna. Spriten gjorde honom vansinnig. 

“Ut, viskar hon. Ut!”

 Även om hon visste så trodde hon ändå att det fanns en famn för henne. Tårarna började rinna av besvikelse och uppgivenhet.  Snabbt sprang hon tillbaka över det iskalla golvet till sin nedkylda säng. Det fanns ingen eldstad på övervåningen och den enda värmen, systerns, var hos sin moster.

Den natten drömde hon oroligt igen.

“Hon leker ute på den lilla ensliga gården
en bit ifrån vägen
granhäckens grönska som döljer, sträcker sig mot himlen
trädstammarna är lagom tjocka att leka tittut bakom
men idag är ingen bra dag för lek

Hjärtat bultar i bröstet
svetten bryter fram i pannan
inte av solskenet
eller den heta sommaren
det var av mannen på trappan, han med geväret

Gräsmattans tröstande mjukhet när hon rullade runt i leken
försvann
hon darrade till, som om vinden vajat henne under grankvistarna
och grenarna rispade henne som för att varna
han stod på trappan med geväret
det pekade mot henne
han stördes av hennes glädje
han avskydde den
benen darrade, vinden bar henne, höll henne

Nu skjuter han
nu skjuter han
nu skjuter han

Mamma
hann hon tänka innan skottet brann av
Han blev återigen ett åskväder
hon en tröstad blåsippa “.

När våren kom hördes flygplanen alltmer sällan över hustaken. Hon hörde fåglarna, kände vårens dofter och rädslan bleknade. Faran var över för tillfället, men inte på marken.

Hon hörde svordomarna från den oberäkneliga mannen med geväret, hur han laddade och skrek att “jäntor passar bara till rävmat”. Drömmen var verklighet.

Hon sprang så fort benen bar, mot skogen, bäcken, blåsipporna som ännu inte slagit ut.

Hon vill inte mer.

Hon ville bli en blåsippa.

---

Älven

Av My bodin

härifrån sockerslottet
ser man allt som betyder nåt
ser man centrum
ser man sandgrund
ser man sola
ser man älven

jag föddes inte i centrum
har aldrig bott i centrum
kommer aldrig bo i centrum
fast
älven
rinner
också där jag kommer ifrån
den rinner förbi där först
innan den kommer till centrum
har samma vatten runnit
där jag föddes
och jag har sett det
rört det
kissat i det
simmat i det
kallsupit det
innan det kom hit
till centrum
har jag kastat sten i det
frusit i det
plaskat i det
tvättats i det
och timret
som rann här
lämnade bark
där uppe hos oss
fällde av sig
uppe hos oss
innan det kom
till centrum
har jag ropat
tvärs över det
så det vet
vad jag sa
men det säger inget
till er

och där jag kommer från
ligger dammarna
som kan spränga
aortan
och ödelägga
kroppen
innan den når
till centrum
och jag har sett kroppen
repas
och ärras
av skridskornas blad
frysa och
knäckas och
återuppstå
innan den nådde
centrum
och katter
och fastrar
har gått ner sig
i den
och plockats upp igen
innan den nådde
till centrum

och den har
svämmat över
och dukat under
hos oss
och skummat
och vilat
hos oss
innan den nådde
er
innan den fotograferades
i centrum
och trycktes upp
på blanka broschyrer
i centrum

och tar man tag i den
och hänger upp den
rinner allt vatten
ut i rymden
kvar blir
den torra fåran
moränen
jorden
plasten
platsen och
alla döda fiskar som fastnat
mot sockerslottet

---

Texter

Av Mats Åstrand

Sken

– Nu kômmer di. Dä ä ju dä ja sagt hele tia.

Majvor stod på köksbordet med kikaren runt halsen och morgonrocken oknuten, kaffekopparna skakade. Holger var djupt försjunken i NWTs korsord och Bonniers lexikon från 1967.

– Majvor snälla, kliv ner. Jag kan inte koncentrera mig och du vet ju att det inte finns något där.

– Mä, ja ser ju att di landar nu. Holger titt då! Där bortanför la-a, ve änga.

Holger flyttade kaffekoppen och Bregottasken som Majvor var nära att sätta foten i.

– Kan du inte sätta dig ner och hjälpa mig istället?  Visst var väl Tito president fram till 80-talet?

– Ja skiter väl i Tito, di kômmer ju nu.

Holger tittade upp från korsordsrutorna och möttes av ett blixtrande ljussken. I samma ögonblick som Majvor tappade balansen knackade det på dörren.

Törst, Hunger och Lillebror

Torbjörn har skrivit att han kommer hem, men det är tveksamt. När klockan slår tio ska i alla fall vi andra öppna boxen på Handelsbanken i Filipstad och plocka ut kuvertet som legat där i mer än trettio år. Ett brunt vadderat kuvert med våra drömmar, förhoppningar, galna gissningar och tonåringars grandiosa självuppfattning. Vi som på allvar trodde att Sex Pistols Anarchy in the UK skulle förändra våra liv och ta oss någonstans. Vi som skulle göra något odefinierbart viktigt av våra liv. Det var väl egentligen bara Torbjörn som gjorde det, men han tog sig så långt bort att vi bara kunde ana konturerna av honom, Vi som blev kvar, vad gjorde vi egentligen? Det var väl det vanliga. Vi blev kära, gifta, skilda, ensamma och tappade bort varandra i ett utslag av prestige och dumhet. Men den här historien börjar långt tidigare, i en tågkupé genom Europa på jakt efter ett liv som kunde bryta tristessen. Kanske var det också då som Lillebror upplevde att otursspiralen började. Det påstår Hunger i alla fall.

Prata inte med mig om kärlek

Två autister vid köksbordet,
letar efter smulorna som inte finns.

Vi pratar om allt
utom det där jobbiga
som får oss att krympa.

Två halva människor
undviker allt som bränns
men torkar av bordet väldigt noga.

Jag ställer in disken fel igen.

---

Guldbruna ögon

Av Karin Thorén

”Så blå kan det aldrig mer bli. Ögon som lockar och leker.” Textraderna går runt, runt i huvudet. Minnena från barndomens springande i skogen och i bostadsområdets asfaltslabyrint sköljer över henne. Stunderna tillsammans med pappa och Christer Sjögren, när hon satt ljudlöst i den knarrande skinnsoffan och stirrade på sekundvisaren på den gamla moraklockan för att få den att sakta ner. Lukten av mammas köttbullar och det fräsande ljudet från stekpannan som blandades med musiken. Ibland mamma och pappa tätt intill varandra och hon blev varm i ansiktet. Ibland hon i utrymmet mellan föräldrarna, i en skör bubbla av trygghet. Oftast pappa sovandes i soffan med burkar på bordet och en spänd rynka i mammas panna. De arga rösterna efter godnattsagorna och hur Christer sedan tystnade när pappa försvann. Det ekande ljudet av klockan som fortsatte gå och köttbullar från Ica istället. Hon torkar bort de tjatiga tårarna och tar en klunk mackkaffe. Det bränns skönt på tungan.

Träden som var gröna när hon startade står nu nakna, färgerna på marken istället. Bilen jobbar sig fram, mil efter mil. Vid varje kisspaus har hon varit nära att vända. Om Jonas hade suttit bredvid henne hade han strukit sin varma handflata över hennes och sjungit högt och falskt i otakt med radion. Det ledsna i hans ögon som han försökte blinka bort och byta ut mot en förstående min när hon sa att hon måste åka själv. Att hon inte kan blanda ihop deras liv med Vikingatiden. Hans jag- kommer-sakna-er och en puss på hennes mage. Hon stryker handen över den buktande klänningen och känner det sparkande svaret. Vit text mot blå bakgrund berättar att nu är det 26 km kvar. Kaffesmaken blandas med något surt och hjärtat börjar slå i takt med det vinande ljudet av liv på senaste barnmorskebesöket.

10 km. En sista paus, hon får lite dåligt samvete över att bara spola ner vatten och papper den här gången. Ett blekt ansikte i spegeln, håret tröttare och rakare för varje mil. Hon baddar de kalla kinderna med kallt vatten och köper en varm kaffe. När hon svänger in framför kyrkan trummar pulsen i öronen, ansiktet hettar och kaffet har blivit kallt. Svartklädda människor rör sig längs grusgången, hon vill smita in sist och sätta sig längst bak. Men hon måste väl allra längst fram. Hon får igen bildörren, handen skakar, hela hon skakar. En man som stått en bit bort närmar sig med snabba stela steg.

– Marie?
– Ja?

Han harklar sig och drar handen genom det gråa håret, hans hand skakar också. Något välbekant med ögonen, den sura lukten.

– Jag tänkte att du måste vara här idag. Jag beklagar sorgen, Marianne var en fantastisk kvinna. Och mor.

Hans röst är sträv, munnen verkar ovan att forma ord.

– Vem är du?

– Jag är Lars. Din pappa.

Allt stannar upp, moraklockans visare står äntligen still, skakningarna slutar. Christer Sjögren börjar sjunga i huvudet igen.

– Nä dina ögon är blå. Min pappa hade guldbruna ögon, som i sången. Sedan spyr hon över pappas slitna skor.

---

Grusvägen från Molkoms station till Älvsbacka

Av Elin Bolin

27 april 1931

Överallt i skogen, längs vägen, blommade vitsippor. De låg strösslade vid vägkanten som socker på en bullängd. Det vita utgjorde en skarp kontrast mot det gröna.

Hon kände igen sången från koltrasten och lövsmygen. Därtill hördes många okända fåglar. Det var som de sjöng för henne, en välkomstkör. Välkommen till Värmland, sjöng de. Välkommen Hedvig, till Värmland.

Gruset knastrade under hennes skor. Hon bar en tung koffert, och egentligen hade hon behövt skjuts från tågstationen i Molkom. Men när hon kommit till Molkoms station var hon den enda som klev av. Stinsen som arbetade sa att bussen till Älvsbacka redan gått. Hon blev så illa tvungen att gå. ”Gud hjälper mig”, tänkte hon. ”Har jag kommit så här långt, kan han inte mena att resan tar slut här”. Stinsen hade pekat ut riktningen mot Älvsbacka. Och så började hon gå.

Hemma i Mörttjärn växte det alltid skogsstjärnor i skogen på våren. De liknade vitsipporna litegrann. Men skogsstjärnorna var tidigare, blygare, dök stillsamt upp mellan snöhögarna i skogen. De var mera ödmjuka med sin skönhet, inte så skrytsamt vackra och mångfaldiga som vitsipporna. Som folk är däruppe i norr, tänkte hon. Mindre skrytsamma.

Solen skulle snart till att gå ner. Det kylde mellan granarna. Hon kände hur tröttheten kröp i benen hennes. Detta kanske var en för lång promenad ändå. Hon satte sig ner intill sin koffert, rakt ner i gruset vid vägkanten och slöt ögonen. Fötterna dunkade, och hon började frysa.  Huvvaligen vad trött hon var! Tänk om hon inte skulle hitta någonstans att sova för natten. Kanske var det som mor sa, att det var en dumdristig resa, kanske hade hon rätt i att det aldrig skulle gå bra. Ensammen så långt hemifrån och inte någon att be om hjälp.

”Jo”, tänkte hon, ”någon har jag”.

Så hörde hon ljudet av en bil, långt borta. Den kom närmare. Hon såg mot Molkomshållet. Snart kunde hon skymta en svart bil och hur dammet yrde efter. Hon reste sig upp och tittade stadigt mot dammolnet.

Hennes första känsla är: göm dig! Om du lägger dig i diket snabbt snabbt så kanske han hinner köra förbi! Du hinner! Skynda dig! Men nu kommer bilen så nära, nej nu har han sett mig, ja ja, det går nog bra. Men skammens rodnad har redan letat sig upp längs hennes hals, mot kinderna. Hon svettas av skam när han saktar ner och vevar ner rutan och frågar: god afton fröken, vart ska ni, behöver ni kanske skjuts?

Och hon tackar ja, trots att hela hennes kropp skriker nej, nej, du ska klara dig själv, inte ska han behöva besväras med att hjälpa dig! Du måste bära din tunga koffert själv, ensam på grusvägen, och det är straffet för det du har gjort. Du måste lida för allt lidande du har orsakat andra och för det svarta i din själ och i ditt hjärta.

Förlåt mig för allt jag har gjort, tänker hon, gode gud, lätta min börda, lätta min skuld, gode gode gud förlåt mig.

Vad har fröken för ärende i Älvsbacka då? Ska fröken arbeta som hembiträde, ja minsann, hos Persson Nolati, ja dit kan en skjutsa fröken hur lätt som helst, så oroa sig inte, detta blir bra. I Värmland är vi gästfriheten själva ska fröken se. Hon ska känna sig hjärtinnerligt välkommen. Nej, det är inget besvär, det är så gott som hemma hos en annan så det ska hon inte ha dåligt samvete för. När en är så lycklig att en har bil ska en väl använda den, eller hur fröken? Ja, sitt bara stilla och slappna av, så är vi snart framme. 

– Nu, nu ser hon snart Älvsbacka bakom berget, så var alldeles lugn.

Var alldeles lugn.

Alldeles lugn.

---

Väsen i Skivedsskogen

Av Cissi Leibring

Dimman ligger tät. Jag ser bara någon meter framför mig. Sakta tar jag mig fram genom gräset. Hela tiden hör jag inom mig ljudet från skogen som väckte mig tidigt i morse. Hjärtat dunkar hårt i bröstet. Jag försöker skynda på stegen, men jag blir lite för ivrig och tappar nästan balansen. Det är omöjligt att se någon längre bit. Jag försöker djupandas, men klumpen i magen växer. Vilka bilder kommer att möta mig? Jag tror mig veta. Jag har sett foton från drabbade och hört deras berättelser. Hur ska jag orka? Äntligen börjar dimman lätta. Den skingrar sig som skira slöjor i dans. Jag skyndar på stegen och min blick letar frenetiskt. Än här, än där, stannar jag till och stålsätter blicken. Men det är alldeles tyst och stilla. Oroande tyst och stilla. Magvärken ökar och jag hör mina hjärtslag dunka hårt, hårt. Så vänder jag mina steg mot kullen som börjar träda fram ur diset. Det ligger som stora stenbumlingar längst upp. Nu halvspringer jag och jag märker knappt svettdroppen, som når mitt öga. Jag närmar mig. Kullen ligger nu helt framför mig. Plötsligt reser sig en av stenbumlingarna och tittar förvånat på mig. Resten av bumlingarna ställer sig upp, en efter en. Alla tittar de förvånat på mig. Jag saktar ner farten och sätter mig på huk. Tar fram min lenaste röst och lockar. Jag söker av alla med blicken. Alla ser ut att vara okej. Jag drar en stor suck och lockar igen. Då kommer tre av dem fram. Buffar på mig och vill bli klappade.

– Hej, säger jag lättad och mina händer smeker de sammetslena mularna.

– Vad jag är glad att se er oskadda. Nora, en av de tamaste tackorna andas lugnt mot min kind. Det är som om hon förstår. Det är som om hon vill säga:

– Det är ingen fara, du kan slappna av.

Så sitter jag där en lång stund och bara är, mitt i flocken. Jag tackar högre makter, för att vi klarat oss denna gång. Så burrar jag in ansiktet i Noras mjuka ull och låter tårarna komma. Spänningen släpper mer och mer och jag tänker. Tack och lov, det verkar trots allt bli en helt vanlig och odramatisk vardag, för mig och mina får.

Kapitel ur boken ”Mitt liv vid Klarälven” som jag håller på att skriva

---

Soldathustrun

Av Enar Jonasson

Femte mars 1809 blev indelte soldaten 77, Erik Olofsson Tolerud väckt i den tidiga ottan av kompaniets fänrik. Han budade Erik till kompaniets samlingsplats.  Erik tog adjö av sin hustru och de två barnen och marscherade iväg mot okända öden.

Sverige låg i krig med Norge i väster och i Finland stövlade ryssen på. Vilket krig han skulle skickas till visste han inte.

På torget i Karlstad tog generalen Adlersparre emot och beordrade Värmlands regemente till Stockholm för att avsätta Gustav IV Adolf. I Kristinehamn rastade regementet och generalen blev förälskad i den undersköna Louis Linroth. Han dröjde sig kvar någon dag och regementet kom försent till kungens avsättande som redan var genomförd.

Men om detta visste Lina intet. Hon kunde hjälpligt läsa men skriva kunde hon inte. Hon kunde få hjälp av präst eller klockare att skriva och tyda brev men hon var stolt och ville inte ha hjälp.

Roten som bestod av Toleruds bönder skulle hålla knekt med hus, kålland och ett fähus. När soldaten var borta skulle roten bistå hustrun och till jul skulle hon ha del i höstens slakt.

Stupade soldaten fick hustrun flytta ut för roten skulle skaffa ny soldat som skulle bo i torpet.

När Linas soldat var borta mjölkade hon sin ko, kärnade smör, kardade lin, uppfostrade barn och utförde mannens sysslor. Roten skulle hjälpa henne men bönderna var snåla och snek sig gärna från ansvaret.

Hennes torp bestod av ett rum med öppen spis och bakugn. Hon fick ljus från spisen och rovoljelampan. Roten hade inte byggt avträde utan sitt tarv fick hon göra i den öppna dynggropen.

Lina bar på sitt tredje barn. Men det visste inte Erik. Det skulle bli en överraskning när han kom hem.

En natt i häggens månad väcktes Lina av kons råmande. Kon skulle snart kalva. Hon rusade ut i bara särken i tron att ulven hade brutit sig in. Den hade varit synlig i Smedstad sistliden vecka.  Hon beväpnade sig med spisrakan men den behövdes inte. Ett par små klövar syntes men något var fel. Kon stånkade och råmade och sparkade i väggen och Lina fick hjälpa till. Den lille kalvens huvud låg bakåt men Lina körde in armen ända till sin axel och lyckades vända huvudet. Hon kände en stor glädje när den lille kalven kom ut med fosterhinnan runt halsen och hälsade våren med ett kraftigt mu.

Prästen i Grava kyrka meddelade under högmässan att kungen var avsatt och kriget var slut i både Norge och Finland. Men Erik dröjde.

När höskörden skulle in vrenskades roten med hjälp och Lina måste hota att klaga hos översten som alltid stod på soldatens sida. 

När frosten började nypa i augusti var det dags för en ny invånare i soldattorpet 77 Tolerud. Det blev en liten pojke som kanske en dag kommer att tjäna kung och fosterland som indelt soldat. Sysslorna pockade på och Lina kunde inte njuta av sängen någon längre tid.

I september gifte sig Adlersparre med sin Louise och Erik kom hem. Han anmälde sin ankomst och avlossade sitt gevär. Det var en rejäl bössa med flintlås och bajonett som laddades med svartkrut och hade kaliber 18,3 millimeter.

Lina ilade på lätta fötter till grinden där Erik ställde geväret mot vedstapeln och tog Lina i famn. Barnen hade glömt sin far under sommaren och undrade vem mannen i den granna uniformen var. Erik tog barnen på vardera armen och tillsammans gick de in i torpet där en stor överraskning väntade Erik i den lilla vaggan som han hade snickrat som morgongåva åt sin kvinna.

---

Ordfångaren i Mangskog

Av Carina Eriksson

Klockan var lite över nio när han öppnade fönstret och såg ut över det vackra grönskande landskapet utanför huset i Fjällstorp. Vårens första riktigt varma dag hade just börjat.

Han kände en oemotståndlig längtan att skriva. Eftersom han var en ordfångare, så var ett av hans största nöjen, att använda orden han fångat. Han tänkte att det nog var ungefär så som en fiskare kände sig, när han tillagade sin fångst.

Det var ett väldigt viktigt arbete han hade framför sig. Han visste att han måste lägga ner hela sin själ i denna viktiga uppgift. Orden han ville ha var svårfångade och sällsynta.

Med beslutsamma steg gick han ner till Sloby-älven som flöt en bit nedanför huset.

Han såg på ordströmmen som flöt där nere. Hörde hur det ibland dovt klingade till när några av orden studsade mot varandra. Han följde med blicken, ett långt skrivstils-ord som smög bland vassen utefter älv-kanten. Några lax-ord försökte simma mot strömmen men mest var det lugnt. Ordströmmen flöt på.

Plötsligt ryckte han till. Visst var det ett sådant ord han sökt efter så länge!
Han tog håven, smög ner i vasskanten och lurpassade på ordet han sett en skymt av.

Nu eller aldrig tänkte han och körde ner håven i ordfloden. Ordet liksom stannade upp trots att strömmen var så stark. Sen gled det motvilligt ner i håven. Ordet var mycket tyngre än han trott att det skulle vara.

När han drog upp det ur ordströmmen, glimmade det så vackert i alla regnbågens färger. Vred och vände på sig som om det desperat ville komma loss. Han kände sig så lycklig. Detta var ett av de ord han aldrig trott att han skulle lyckas fånga. Det är min lyckodag utbrast han högt för sig själv och log med hela ansiktet.

Han släppte ner ordet i hinken som han ställt vid älvkanten. Ordet sjönk och la sig längst ner på botten, som om det trodde att det kunde bli osynligt då.

Nu ska jag bara fånga två till tänkte han. Det var inga ord som var ovanliga, men han ville ha de riktigt fina. Flera sådana ord flöt förbi, men dem ville han inte ha för de var kursiva, smala och rangliga. Några av dem var spruckna eller kantstötta.

Nej, ett riktigt fett skulle han ha. Plötsligt såg han det komma glidande mellan vassen. Ett fint och fett kolsvart, glittrande JAG. Det ska jag ha tänkte han och tog ett steg längre ut i ordfloden. Det krasade till under hans högra stövel, när han råkade trampa på några frågetecken som fastnat i gräset på botten.

Han lyckades fånga jag:et utan några större problem. De fetstilta är inte så snabba, men däremot ganska nervösa till sin natur. När han släppte ner jag:et i hinken, försökte det gömma sig bakom det första ordet han fångat.

Nu fattades bara ett ord innan han kunde gå hem.

Massor av glada ord flöt förbi, ett stim av kommatecken och några riktigt sorgsna svarta ord, som höll sig efter botten såg han när han väntade.

Hans blick fastnade på något som stack fram under en sten rakt framför honom.
Visst var det ett DIG som gömt sig där. De hade en underlig förmåga att gräva ner sig, det visste han.

Han körde ner handen i ordströmmen och tog tag i ordet med nypan samtidigt som han lyfte på stenen. Ordet var svårt att hålla kvar, för det var liksom lite slemmigt på ytan, men han hade det i ett fast grepp och skyndade sig att släppa ner det i hinken.

Nu äntligen kunde han gå hem och fullborda sitt senaste och allra viktigaste verk.

Han torkade orden omsorgsfullt med mjukt papper och blåste dem torra med hårtorken, innan han limmade dem på asken med ringen, som han skulle ge till sin blivande fru.

Mycket nöjd kände han sig när han såg orden glimma i solljuset.
JAG ÄLSKAR DIG stod det, och han kände att det kom från hjärtat.

---

Texter om Värmland

Av Ida Wall

Vänerhavet

Jag minns dagar på sjön, längst fram i stäven
Var jag barnet som sjöng, där ute på Vänern
Jag minns vågornas skvalp och spindelväven
När vi lämnade allt, var vi långt ifrån världen

Solen stod högt, inga moln
På himlen som skuggade dig
Vad som blev vårat mål, blev hur vinden riktade sig

Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, det finns kvar

Vi tog tåget ett år, och reste till Finse
Följde norrmännens spår, jag tror du minns det
Minns du örnen vi såg, i slutet av färden
Hur dimmorna låg, just vid glaciären

På natten kom febern till mig,
Du var där och stöttade mig
Vi såg till att vi tog oss i mål och allting ordnade sig

Min far, kom tillbaka till bergen igen
Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, allt finns kvar

Minns du Läckö slott, ja det var galet
Vackraste gåvan jag fått, det bröllopstalet
Tårarna rann på min kind och jag var så stolt att va din
Dotter du älskade så, älskar ännu

Min far, kom tillbaka till havet igen
Min far, kom tillbaka till bergen igen
Min far, vi finns kvar

Jag minns dagar av köld, nätter av kyla
Hur jag bar min sköld, jag försökte mig skyla
Från allt jag inte förstod, jag såg allt som sjukdomen tog
Men någonstans tändes ett ljus och åter hörs vågornas sus

Min far, är tillbaka på havet igen
Min far, är tillbaka i bergen igen
Min far, finns här kvar

Ny jul i Värmland

Nu flyter isen på älven
Här nedanför oss
Naturen skälver
Gör sig redo för frost

Träden är kala
Som statyer står de kvar
Som nakna figurer
Med stoltheten kvar

Advent står för dörren                                          
Lucia nalkas snart
I den mörka vintertid
Så känns det underbart

Det blir en ny jul
En ny jul i Värmland
Lätta steg i tung vit snö
Hör änglabarnens kör

Det blir en ny jul
En ny jul för alla här
Juleljus och saffransbröd
När det mörknar här utanför

Jag ser ut över staden
I decemberdagens ljus
Bleka fasader
På putsade hus

Klockorna kallar 
Ifrån Domkyrkans torn
Och jag lyfter min panna
Känner snöflingans korn

Advent står för dörren
Lucia nalkas snart
I den mörka vintertid
Så känns det underbart

Det blir en ny jul
En ny jul i Värmland
Lätta steg i tung vit snö
Hör änglabarnens kör

Jag skriver ett brev till framtiden
Till barnen som finns då
Tänder ett ljus för alla dom
Som bakom oss stå

Det blir en ny jul
En ny jul i Värmland
Juleljus och saffransbröd
När det mörknar här utanför
Julefrid i juletid
Vill jag känna här innanför

Stockholm vs Öa

Jag läser inte DN varje dag
Jag följer inte Hemnet som en slav
Vad som sker på Stureplan
Vet jag ingenting utav

Har glömt hur marken skakar när
Det är allsvensk fotbollspremiär
Och mitt gamla SL-kort
Det har jag tappat bort

Du hade mig men jag slant ur
Dina armar jag vet inte hur
Du hade mig men jag fick nog
Ville vatten ville mera skog
Du hade mig – men nu är jag här

Jag springer inte från duschen till Slussen
Missar första bussen, nej skippar den ruschen
För vi bor på Hammarö
Lever, leker andra lekar, det är ingen tvekan
För vi bor på Hammarö

Jag byter inte buss vid Fridhemsplan
Eller tar en lunch i Vasastan
Jag letar inte bord
För min mat är hemmagjord

Numera är jag anträffbar
Men saknar Stadsteaterns repertoar
Om dom har berört till gråt
Får jag läsa om efteråt

Du hade mig men jag slant ur
Dina armar jag vet inte hur
Du hade mig men jag fick nog
Ville vatten ville mera skog
Du hade mig – men nu är jag här

Jag springer inte från duschen till Slussen
Missar första bussen, nej skippar den ruschen
För vi bor på Hammarö
Lever, leker andra lekar, det är ingen tvekan
För vi bor på Hammarö

---

Natt i Karlstad

Av Maria Olsson

På dagen beundras vi utan att kunna ge svar, vi hör byggnadsarbeten och människor. Somliga förefaller lyckligsaliga och andra betänksamma eller ledsna. Vissa stannar till hos oss, medan andra inte verkar se oss. På kvällen blir det lugnare när människorna gått hem från sina arbeten och turisterna tröttnat för dagen. Senare blir det återigen liv när folket går hem från restauranger och andra förnöjelser och bilarna kör genom innerstaden med hög musik. Fast på natten, när bruset tystnat, då får vi liv. Vi blir fria!

Mariebergsskogen är dessvärre väl avlägset, trots att det har kommit till min kännedom att det är förträffligt även där. Vi håller oss i stadskärnan. Om någon människa närmar sig, står vi plötsligt lika stilla som annars. Ingen har hittills reagerat på att vi emellanåt är på fel plats.

Karl kanske har bättre utsikt. Likväl är det jag som avgör när kusten är klar och vi kan börja röra på oss. Jag sträcker på mig, tar ett djupt andetag och inandas den svala, fuktiga höstluften. Jag tittar bort mot ett färgsprakande Sandgrund. Klarälven ligger alldeles blank och stilla.

Först hämtar jag den lilla gossen. Han blir alltid glad. Han tycker det är mödosamt att sitta orörlig hela dagarna. Jag förstår det. Ett nyfiket barn med mycket energi som måste vara stilla hela dagarna. Varför kunde han inte ha fått bo vid den fina lekparken utanför stadsbiblioteket? Men Älvpromenaden går förstås inte ända bort dit. När jag hämtat pojken, rusar han snabbt bort till den ensamma räven som hoppar ur sin kasse och ivrigt viftar på svansen. Jag misstänker att räven tror att han är en hund.  Vi går vidare till Karl som trots sin storlek har för vana att smidigt hoppa ner från sin boning. Vi tre flanerar till Stora Torget med räven tätt bredvid gossen. Jag älskar dessa promenader som blivit mycket nöjsammare sedan pojken och räven dök upp i våras. Oftast anländer vi först, trots att de andra har kortare väg dit. Strax därefter kommer Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Sist kommer som alltid Nils Ferlin steppandes. De andra förblir på sina hemvister. Eller om de träffas på en annan plats. Det räcker med oss.  

Kvinnan som står på Stora Torget avböjer att stiga ner. Hon vill stå ovanför oss andra, med sitt svärd i kardan. Hon är oerhört envis och vi har förstått att det inte är någon idé att försöka få ner henne. Hon anser i själva verket att vi ska stanna på våra egna positioner. Likväl förefaller hon tycka det är underhållande att vi infinner oss. Då berättar vi historier om värmlänningarna och de resande som kommit till oss. Ibland adderar vi hur många som fotograferat oss under dagen. Emellertid förmodar jag att hon överdriver. Hon väntar oupphörligt till sist med att förtälja hur många som fotograferat henne. Om någon av oss andra säger 40, säger hon 50. En gång drog jag till med att 999 turister vistats hos mig en dag. Då sade hon 1000. Hon är dock en stark kvinna som jag beundrar. Annars skulle vi ingalunda fortfara med våra sammankomster på Stora Torget. Då skulle vi mötas någon annanstans, måhända på Sandgrundsudden eller utanför teatern.

Efter någon timme är det dags att återvända till våra platser. Idag berättade Nils och Selma att några turister spatserat förbi och pratat om hur solen oupphörligt skiner i Karlstad. Majoriteten har vetskap om Sola i Karlstad. Det har även tidigare kommit till min kännedom, men jag känner mig ändå lätt till sinnet då jag återvänder till min plats. Sola i Karlstad, det är ju jag det!

---

Bästa unga Johanna

Av P. Björk

Bästa unga Johanna,

När du har detta brev i handen så har gubben tvärs över gatan gått och dött. Han med katten, och den röda kepsen. Jag. Du undrar förstås varför en gubbstrutt som jag korresponderar så här från andra sidan, vi var inte väl bekanta du och jag. Även om du var nog så vänlig och alltid hälsade och klappade katten och lyssnade på mina rövarhistorier. Du höll med om att livet är gott här i Värmland, även om du frös väldigt sa du, du hade ju bott i Spanien. Jag sa att att det var annat förr minsann, då sommaren var evighetslång och sommarnatten längre ändå.

Din mormor Elsa. Jag kände henne som ung förstår du. Vi tillbringade några veckor tillsammans sommaren 1952. Vi var nitton båda två. Jag var inte så lite förälskad i henne, men hon gav mig korgen när Gösta, sedermera din morfar, bjöd henne armen. Hon valde sannerligen rätt, det säger jag inget om, mig var det inte mycket med och inte blev det något av mig heller. Så det var rätt och riktigt. Gösta var en god man och alldeles oäven var han inte heller så nog kan man förstå det valet, jovisst.

Men det är klart, att när mor din föddes den 2 maj 1953, så tänkte en att det gick väldigt fort det där. Elsa måste så att säga ha gått rakt ur min säng och ned i Göstas. Jo gifta var de innan flickan kom, jag säger inget om det, de gifte sig redan i oktober året innan, bara två månader efter att de träffats, så nog förstod man att det var kärlek alltid. Själv hann jag knappt förstå att hon gått mig förlorad, jag höll av henne ska gudarna veta. Men kärleken rår en inte på så det är inge mer med det.

Hur som helst kom jag mig aldrig för att fråga Elsa om den där lilla tösen som kom en sisådär nio månader efter vi svärmat, om hon möjligtvis kunde var min? Sigrid hette hon fick jag veta. Men det gick inte för sig, Gösta tog på sig faderskapet och därmed var saken utredd. Jag gick till sjöss och blev borta. När din mor sen på äldre dar köpte huset som du bor i nu, så bodde jag redan här på Bäverstigen, så vi lärde känna varandra sådär som grannar gör. Inte yppade jag vad jag en gång undrat. Vad gott kunde det göra och inga bevis hade jag heller.

Sen gick hon ju bort, i sjukdomen. Vi blev ledsna allihop här på gatan och visste ingen råd. Sen flyttade du och din familj in, ni längtade tillbaks till fäderneslandet sades det och det undrar en ju inte på. Jag tänkte inte så mycket mer på det där, det var ju så längesen och Sigrid var död och jag var bara en gammal gubbstrutt och ville inte ställa till ofog. Men visst höll jag väl ett öga på er, det kan jag väl säga.

Men så när jag fick se den lilla din, Erik, när han var en sisådär två år och håret hans växt ut. Ja, då visste jag säkert att jag var morfadern din. Det där krulliga håret tar man inte miste på, det är släktens signum förstår du. Det här var ju bara några år sen, och jag var rejält skröplig och vad skulle ni ha gjort med den informationen? En döende gammal morfar att ta hand om, skulle det vara nåt att ha det. Det fick vara.

Även om det inte blev mycket av mig så arbetade jag hårt och var inte stor i nöjena. Inga barn blev det men en vän som var bankman hjälpte mig med investeringar. Lite blev det allt tillslut. Och nu när jag vet att du är barnbarnet mitt så ska du ha pengarna. Det andra har jag ordnat med så det behöver du inte tänka på.

En får hoppas du inte blir ledsen av det här. Du hade ju redan en morfar och det hade nog mest blivit besvärligt med två. Men om jag träffar Sigrid och Elsa där på andra sidan, så känns det gott att säga att jag nog såg till att du inte blev lottlös, jag vet att de inte lämnade mycket efter sig.

Nu ska det inte gå nån nöd på er, det ska jag hälsa mor och mormodern din.

Hälsningar gubbstrutten Einar Din morfar

---

Konstnärskolonin Slaggudden

Av Christian Umeland

Carl Ugenäs studerade sina kollegor. Alla stod i en ring med armarna lagda på varandras axlar. Det var Judit som lovat att bjuda på sin kryddiga linssoppa om alla bara följde hennes koreografi.

”Mina fotvalv orkar inte mer”, sa en.

Vindarna gjorde Borgvikssjön guppig och en belgisk kanotist avvaktade med sina paddeltag samtidigt som hon försökte lista ut vad som hände vid strandbrynet.

”Skorna blir leriga av allt trampande”.

Carl som fått i uppdrag att fotografera köttberget ur alla vinklar och vrår fick plötsligt syn på en fjäril. Dess tillsynes slumpmässiga flygmönster fascinerade honom och han glömde helt av sitt uppdrag.

”Kom igen C! Ta de sista bilderna så vi får soppa nån gång!”

”Det är en smultronvisslare, sällsynta härikring”, svarade Carl.

”Din pseudonym den barmhärtige slusken passar väl till dina fjärilkunskaper”, sa Judit och la undan sitt notblock. ”Tack hörrni! Jag litar på att Carl fått tillräckligt med bilder. Soppan blir klar om en timme. Under tiden – rast och lek.”

”Efter att ha stått i den här ställningen behöver jag vila.”

”Din kropp är skör som en fjärils. Vem har ont i fotvalven när man är under trettio?” sa Carl.

Himlen fördrev tiden med att likna en tvättsvamp och trots att det var juli lyste värmen med sin frånvaro. Det mojnade och alla satte sig kring bordet. De tio konstnärerna hade lärt sig varandras egenheter men det märkliga beteende som Carl understundom visade förbryllade de flesta.

”Låt mig hålla ett tal”, sa Carl.

Ingen varken protesterade eller log uppmanande.

”Uppenbarligen är vår linskokerska inspirerad av Matisse för sin komposition. Dans!”

”Inte”, sa Judit rappt.

”Själv fick jag en vision som fick min själ att lämna Borgvik, Värmland och det kända Universum.”

”Vi vill inte höra om ditt storhetsvansinne”, sa mannen med de svaga fotvalven.

”Spara på stämbanden så de inte blir inflammerade”, sa Carl och fick en drömsk blick. ”Jag ska föda upp fjärilar i nån slags kuvös och namnge dem efter er, detaljerna är inte klara. Det här sammansvärjda sällskapet av konstnärer har fastnat i en fast form och jag vill bli en flyktig gas vars atomer rör sig obehindrat i världsalltet. Den enda som lämnar kuvösen i detta sällskap är du”, sa Carl och pekade på mannen med fotvalven. ”Om du kunde förmå dig att måla din hypokondri. Släpp bjärta färger och måla en krossad svanskota som egentligen inte är det! Fattar du?”

Fem konstnärer lämnade bordet. Carl var nöjd om tjugo procent förstod hans filosofi. Typiskt akvarellister att inte förstå.

Vinet i kombination med Carls dolda komplimang fick mannen med fotvalven att känna ett brus inom sig. En tankekedja uppstod i hans särpräglade sinne: Hade Judit desinficerat sina händer? Röda linser är en dansande ring. Fanns det röda ömmande fotvalv i cirkelformationer som han skulle måla? Fotvalvens kloster! En kokong med ringorm! Bah! C är en shaman.

Carl log triumferade. Hans konst att ingjuta mod i sina medmänniskor lydde inga sociala lagar. Det blev soppa över.

---

Solen är gömd, mitt i den värmländska finnskogen.

Av Alice Fors 

Solen är gömd.
Dimman sträcker sig långt bort över dalarna. Träden syns knappt och man ser inte vart bergen börjar eller slutar. Allt är ett enda stort grått landskap av dimma och skog. Det disiga regnet täcker gräset och daggen försvinner och blir bara blöt mark. Det är tyst och lugnt här, inga fåglar hörs. Inte heller ljudet av det droppande regnet förstör tystnaden. Många droppar lägger sig på blad, sten och mark tills det inte längre några droppar syns. Bara ett helt lager vatten finns nu på varje levande ting.

Dimman blir bara tjockare och ljusare ju längre tiden går. Ljusare då någonstans bakom finns det en sol. En sol som man vanligtvis blir glad av, som man nästan alltid får energi av. Men nu gör den mig bara deprimerad, bara tanken av att den finns bortom dimman gör mig ledsen då det är just nu jag behöver den. Det är dagar som denna man behöver energi och glädje. Så varför ska solen behöva gömma sig nu, just nu som jag behöver värme. Just nu som jag behöver tröst.

Träden svajar för vinden för att försöka undankomma regnets droppar och dess tyngd. Utan hejd då dropparna faller för snabbt och för tätt. Som ett täcke drar sig regnet och dimman över berg och dalar, blad och gren, sten och mark, sjö och bäck. Långsamt långsamt söker det efter nya torra ting samtidigt som dropparna faller fort för att försäkra sig om att inget blir utlämnat.

---

Selma, Gustaf och Cooper

Av Tomas Johansson

Köpte biografin om Selma
till farsan
i Gamla stans bokhandel

Körde därefter till Leksand där tomt
ska inhandlas
och hus byggas
Allt enligt drömmen
om ett återvunnet barndomsparadis

Därefter styrdes den gamla
men för mig nya
Cooper S i British Racing Green
mot Värmland
Även den ett slags barndomsdröm

Främst farsans faktiskt
Som plåster på såren
för färsk alzheimer-diagnos
Cooper och Selma-biografi liksom
På gränsen på cyniskt

Det sägs, kan vara i den där biografin
att Selma sannolikt inte
hade blivit något
trots sin talang
om hon inte varit född i Värmland

Det var där historierna
och karaktärerna fanns
Stoff att lyssna till och skriva om
Ungefär som om Elvis
varit född i Kenya
Dåliga förutsättningar till genombrott

Men det var dom där
historierna
som gjorde att hon vann Nobelpris
och kunde köpa tillbaka Mårbacka

Farsan mailade
Var lyrisk
Att köra den där Coopern
var det roligaste han gjort
Starka ord det
Han var som en del av bilen

Satt liksom på motorn
fastklistrad på vägen
Alla bekymmer var som bortblåsta
bokstavligen talat

Tänk om Gustaf
Den Olycklige
hade haft en
Cooper S British Racing Green
Rivit loss i Alsterdalens grus
Följt den slingriga vägen
genom Gunnerud
förbi Byn
och vidare norrut

Kanske hade han
åtminstone för ett ögonblick
glömt allt det som blev
och inte blev

Bländad av Alsterns glittrande yta
i kvällssolen nere till vänster
Brister han spontant ut:

Två grannar jag har i min boning
Den ene är sentimental
Jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval

Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk

Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
Och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika

Kanske hade Gustaf fortsatt
upp till Östra Ämtervik
Bränt in på Mårbackas gårdsplan
Klivit ur kärran som en Steve McQueen
med ett vitt grin genom skägget
och monokel

Selma!
Nu hänger du med på en tur
runt Fryken
– Så roligt ska vi inte hat

– Du, man lever bara en gång

Och det sista
man såg av dom
var ett dammoln
som knappt lagt sig än

---

Bra energi

Av Bruno Josefsson

Åke läser filosofi på universitetet i Linköping. Men han kommer från Värmland. Han har just hämtat en kopp kaffe och satt sig ute i solen. Johanna kommer ut. Hon läser miljöteknik. De har sett varandra några gånger tidigare, men inte pratat med varandra, bara kommenterat något lite ytligt.

Hon slår sig ner hos Åke. Han frågar vad hon läser för något just nu.
– Olika energislags inverkan på klimatet.
– Har du egen bil?
– Nej.
– Men du har körkort.
– Ja.
– Vad kör du för bil om du kör?
– Mina föräldrar har en Golf, som går på bensin. Själv då?
– Jag har en gammal Volvo med 180 hästar.
– Du åker hit och hem med den varje helg då?
– Självklart.
– Har du klart för dig hur mycket koldioxid du släpper ut?
– Neej.
– Jag skulle kunna räkna ut det, men vet du hur många gånger mindre ett tåg eller buss släpper ut?
– Ingen aning. Försök förstå att bilen är min frihet. I Värmland är det glest med järnväg och de bussar som finns går bara på de största vägarna och några få gånger per dag.

– Hur bor du?
– Här i Linköping bor jag inneboende i en villa med direktverkande el. Och du?
– Jag bor också i en villa, men där har de installerat bergvärme.
– Va bra, tror du jag skulle kunna få komma och titta på anläggningen?
– Ja, jag ska fråga hyresvärden. Nu måste jag in till nästa föreläsning.

Det blir helg. Redan på måndagen efter, träffar de varandra på samma ställe. Åke får ett varmt leende från Johanna. Han känner att det blir för starka känslor, så han ljuger och säger att han måste gå.

När de träffas nästa gång har Johanna letat extra på de rapporter och fakta, som finns om utsläpp vid framställning av mat och fordon. Hon har inte blivit så mycket klokare av det.
– Men vet du vad. Jag tror inte att vi hurtbullar äter så mycket mer än er andra. Det vi förbränner är ju fett. Det lagrar ni i kroppen!
– När vi nu pratar om mat, ska jag passa på att föreslå en middag för två. Johanna rodnar lätt och säger:
– Det är ett bra förslag. Jag känner mig väldigt sugen.
– Känner du till Flott?
– Ja, men jag har inte ätit där.
– Ska jag skjutsa dig på moppen dit?
– Annars kan du få sitta på cykelramen, så trampar jag.
– Ska vi inse att vi är vuxna och ta bilen?
– Nej, vi kan gott gå dit, eller hur.

Det är lite kallt framåt kvällen. Men efter ett tag känns det helt naturligt att de tar varandra i hand. De får annat än kylan att tänka på. Åke försöker ta lite mindre steg. Men att hålla samma takt som Johanna är inte lätt.

När de slagit sig ner och beställt mat, frågar Johanna:
– Har du frågat hyresvärden om jag får komma och titta på bergvärmen?
– Jo just det. Du är välkommen. Passar det i kväll?
– Alldeles utmärkt, säger Åke och ler, samtidigt som han känner att han rodnar.

Johanna går igenom bergvärmeinstallationen ingående. När de är klara frågar Åke om Johanna kan tänka sig att göra av med lite energi. Åke behöver inte förklara vad han menar.

---

Morkullan

Av Johan Fält

Det var en rätt vacker dag som jag minns det. Mars. De första småfåglarna hade återvänt från sin tid på flykt undan den bistra vintern. Bofink, rödhake, stare. Bara fåglar är smarta nog att undvika vad kylan gör med denna gudsförgätna plats, hur kunde någon tidig anfader eller anmoder, smart nog att tämja elden eller snickra till ett hjul, få för sig att bosätta sig här. Jag kan förstå dem där de satt med sitt hjulsnideri invid Fryken i juli och lät vattenytans solkatter leka på deras solbrända nakna kroppar.

Den torra doften av ljung och tall..

Men de borde kommit på andra tankar när löven föll och marken frös.

”Snyggt hjul Bruhm, men nu drar vi tillbaka till Côte D´Azur.”

Men den där sista dagen i mars var rätt vacker. Kanske just för att vintern definitivt släppt sitt tag kring oss.

Dagarna blir längre när det våras.

Jag förstår nu att vissa dagar kan räcka livet ut.

DÅ

En morkullas typiska ”tiiisp” följt av ett trivsamt knorrande ljöd försiktigt bakom de mossbelupna stenbumlingarna i början av skogen. Marken var mättad av smältvatten och trycktes ned svampigt mjukt under mina för stora stövlar. Jag tittade nyfiket på precis allt. Björkarnas vita stammar, rotvältornas väldiga gap. Jag hörde morkullan, sånglärkan och tofsvipan. Jag kunde inte fåglarnas namn, men önskade kunna tala deras språk. Överallt runt mina fötter, där de stövlade fram i skogen, syntes pistolformade pinnar, guldglänsande stenar och skalbaggar med käkar som miniatyr-dinosaurier. Fantasin födde nya världar i solglimret. Våren ryckte och drog i naturen som i sin tur förde mig genom skogen som en marionett styrd av osynliga trådar.

Långt där bakom gnisslade grinden på vid gavel. Säkerhetskedjan plingade tungt mot stolpen varje gång någon av lärarna eller ett äldre barn hastigt rusade förbi. Ett febrilt sökande förvandlade skolgårdens hage-hopp och bollspel till en myrstack av frågor och till sist panik.

NU

Under många år mindes jag inte mycket mer än så av den där dagen. Jag hade av någon oförklarlig anledning fått för mig att lämna skolgården för att försvinna ut i ett fantasiland. Jag minns hur minsta lilla trivialitet kunde bli helt fantastiskt i mina barnaögon. En kotte blev en guldklimp, en myrstack blev New York och pirater fanns bakom varje träd.

Jag trodde länge att mina diffusa minnen av blåljus och långsamt talande psykologer hade något med min rymning från skolan att göra. Jag hade ju skrämt upp en hel by genom att försvinna på det där sättet.

Jag mötte en man där i skogen, det var därför jag blev kvar så länge. Hela natten faktiskt. Jag lärde mig aldrig hans namn så jag kallade honom Morkullan, därför att han, precis som fågeln, verkade gömma sig och gav ifrån sig ett underligt knarrande ljud.

Men nu, får jag tänka om mina minnen av den där dagen.

När jag städade ut efter en släkting hittade jag ett gulnat tidningsurklipp. Jag kände igen skolgården, fast jag minns den som mycket större. Jag kände igen fröken. En liten pojke i daggvåta kläder och trötta ögon syntes sitta på marken bakom en av polisernas ben.

Klockan fem på morgonen återfanns den 7-åriga pojken välbevarad men nedkyld. På samma plats återfanns också den efterlysta 35-åriga man, som varit borta sedan förra helgen, avliden.

Han hade enligt polisen tagit sitt eget liv.

Pojken som av allt att döma spenderat natten med den avlidna har förts till barnpsykiatriska mottagningen i Karlstad.

Och jag som lärde mig så mycket av Morkullan.

---

Solen i dig

Av Frida Persson

Jag är ganska nyfiken av mig. Det ligger i min natur.
Ibland kommer en kvinna till trädet där jag bor. Ibland pratar hon som att trädet lyssnar. Ibland skriker hon så att jag får hålla för öronen. Ibland sitter hon bara ner och låter vatten rinna ifrån ögonen.

Hon är ganska lik mig, men jag är ju ett skogsrå. Ändå fascinerar hon mig. Det är något med henne som gör mig kvicktänkt och klarsynt. Idag kommer kvinnan igen och jag ser henne komma gåendes från långt håll. Nu är hon inte alls lika sorgsen.

Idag när hon kommer fram till trädet sätter hon på ett ljud och börjar föra sig fram och tillbaka. Jag känner hur det rycker och drar i min kropp. Jag ser hur hon gör och ibland gör jag likadant. Vi rör oss så fram och tillbaka en stund. När ljudet tar slut är det som att hon ser hon mig rakt in i mig, även fast det inte är möjligt. Jag följer efter henne när hon lämnar trädet för att se vart hon kommer ifrån.

Jag antar att hon är vad man kan kalla en människa, men det spelar ingen roll för mig. Jag följer efter henne in mot ett område med mindre träd. Det känns hårt och kallt under det som är jag. Hon går längs med ett avlångt vattendrag tills ett gult stort hus uppenbarar sig. Där stannar hon intill en grå kvinna. Det ser ut som att hon är gjord av sten och stenen ser glad ut. Hon ser ut som en sol. En sten som är en sol.

Kvinnan står stilla där en stund innan hon går bort mot en rolig plats med saker man kan klättra i och åka på. Det är ganska sent på kvällen, så området är tomt. Hon lägger sig ner i en sak man kan gunga i med blicken mot himlen och stjärnorna. Sedan reser hon på sig och går bortåt. Det är nu jag tappar bort henne för jag är ju så nyfiken av mig, det ligger i min natur.

Framför mig står en till figur i sten, också en kvinna. Hon har ena foten på ett manshuvud i sten. I handen har hon ett svärd som hon brutit mitt itu. Jag undrar vems svärd hon brutit itu, om det är hennes eller hans.

Nedanför stenfiguren finns ett par avsatser och där sitter en kompis jag känner igen från förr. En varg. Vargen brukar alltid dyka upp under mina vilsna perioder och vargen har rätt, denna plats är inte mitt hem. Jag vet vad som väntar. En vandring tillbaks till skogen.

Vi går längs med det avlånga vattendraget, men jag kan inte sluta tänka på ljudet hon förde med sig till skogen. Det börjar rycka och dra i min kropp och den vill röra sig som den gjorde tidigare. Väl inne i skogen börjar jag föra mig som att rytmerna var där på nytt. Vargen börjar också dansa och för en sekund känns det som om det är jag och kvinnan igen. Att vargen är kvinnan och tvärtom. Att vi alla räddar varandra på något vis, vilsna som vi ibland är.

---

Den Värmländska skogen

Av Marita Persson

En plats där inte blicken är låst.
Där den kan nå nästan hur långt som helst.
Förbi det närmsta buskaget.
Förbi den grova aspen och den knotiga tallen
Förbi den höstgrönbrungula björken
Förbi alla tankar, funderingar, bekymmer och värdsligt materiella ting,
som egentligen inte är det minsta viktiga alls.
När tanken hinner ikapp ögats resa mot fjärran,
har den redan passerat granridån i blågrönt
och vattenspegeln som växlar mellan metallvitt och nattsvart,
så nattsvart som tanken aldrig blir, inte här i den Värmländska skogen.
Fjäderlätt flyger den över sedan länge övergivna hamlade sälgar och kolbottnar,
som bara kan anas av den som vet. Hur länge till är det ”någon som vet”?
Tanken skrämmer och svindlar: ”Hur länge till är det någon som vet?”
Så länge det finns en plats där tanken tillåts vara fri och tillåts dansa med älvorna i gläntan, valsa med skogsrået på myren och hängapå lilltrollet i långdans över bergen.
När allt är möjligt och gränslöst kommer det alltid att finnas någon som vet
och en plats att återvända till.
En plats där varken tanke eller blick är låst.
En plats där du kan vara fri.

Kanot på Sjön Rottnen
En darrning i ditt ögonlock
Igår du gav mig vilda ögonkast
från 1000 ögonblick du skumögt rasade
i blinkning efter blinkning
Nu blundar du och vecken i din panna
slätas ut till dyningar som vaggar mig till ro

---

Varmt möte

Av Andreas Trollåker

”Var det självklart för dig vad du ville hålla på med?”

”Min far skolade mig i tidig ålder och jag hade som tidigare generationer fallenhet för yrket.”

”Sliter inte jobbet hårt på kroppen?”                                          

”Jo, men det är inget som du pratar om i nordvärmland”

”Vad har du för intressen vid sidan av jobbet?”

”Jag skriver gärna några rader på kvällarna.”

Han ger henne ett förkläde av kraftigt läder, handskar som når upp till armbågarna och ett visir för att skydda ögonen.

”Håll godset in i glöden tills du ser att det får röd färg”

Hon lägger godset på städet och han säger att hon ska slå med hammaren mot godsets kant. Svettdropparna frigörs av den väldiga hettan från ässjan. Hammarslagen som känns mjuka mot det röda stålet.

”Nu får du passa dig”

”Hur menar du?” frågar hon.

”Godset börjar kyla av och då kan djävulen komma och ta dig”

”Varför det?”

”Kallsmeder hamnar i helvetet”

Hon skrattar högt.

Lite senare står de i den rymliga hallen. På golvet ligger en stor äkta matta. Det är välstädat och allt verkar ha sin plats. Ovanför ingången till salongen hänger ett gammalt gevär. Hon tittar på det och funderar på hur gammalt det kan vara. 

”Det där är min inbrottsförsäkring, den som kommer in med onda avsikter blåser jag skallen av”

Hon skrattar återigen.

Huset ligger vid vattnet och idag är det vindstilla och en spegelblank sjö är uppdukad framför dem. Vita och gula näckrosor flyter på ytan. En fisktärna gör häftiga dykningar mot vattnet för att försöka fånga ett byte. De gör en paus vid vinbärsbuskarna och han visar henne de söta och perfekt mogna bären. De äter av bären och hon upplever det som att bären smälter i munnen. ”Finnskogens druva heter de”, berättar han. ”Fantastiskt söta”, utbrister hon. ”Ja de liksom smälter i munnen”, säger han och ler. Hon greppar sina händer runt hans midja och drar honom till sig. Hon lägger sitt huvud mot hans bröst och hör hur hans hjärta bultar. Hon föreställer sig hur hans hjärta ser ut utifrån de bultanden hon hör. Hon ser förmaken framför sig och hur den tar emot blodet. Kamrarna pumpar blodet vidare. Hon tänker att hans hjärta måste vara vackert. Det blir kväll och de tar farväl av varandra. De lovar varandra att ses igen. Kvinnan startar sin bil och lämnar gården i ett dammoln.                                                         

På en molntuss mjuk som bomull ligger en kvinna i sin finaste klänning och tittar ner på jorden. Solen värmer hennes gyllenbruna lockiga hår. Hon tittar ner på en stackars smed som har fått en kort rast ute på häktesgården. Hon ropar till honom att hon älskar honom. Hon blir alltmer förtvivlad av utebliven respons. Tårar forsar nedför kinderna och faller fritt i luften. Han står där med tungt huvud och tittar ner i gårdsgruset. De säger att de har teknisk bevisning emot honom. Han är anklagad för mord på en kvinnlig lokalreporter. Han känner droppar mot huvudet och tittar upp mot himlen. En molntuss nuddar kanten av solen.

Det glittrar vackert från ovan.

---

Dikter på värmländska

Av Els-Marie Söderqvist

Bia de surrer

Bia de surrer å svärmer
Sola den skiner å värmer

Dä ä vârt både ute å inne
Å när dä ä tôrrt i väre
Kan dä lätt ta säj, å börje brinne

När gradstocken stiger
Å lufta den dallrer,
När gôbbera bliger
Å kärringera skvallrer

Ja, då ä dä sômmer å sol
I vårt avlånge lann
Da ä dä lätt å tänne en litten ell,
Sôm snart kan bli en stor brann….

”Kravodla”

Ja, ja ha odle dôm länge
män dä ja hälst ville göre
dä ä å dôm slänge.

Slänge dôm langt bôrt i åävla
aldri se dôm mer.
Vill itte se dôm bli fler å fler.

Föröke säj, gro å växe säj store.
Hôvve dä värker, en klarer itte
å tänke, även ôm en prove

Ja, ja prater ôm krava di store.

Når körda kommer

Når körda kommer smyganes
å dä blåser i nâcken
da ä dä gôtt å ha môen ve oppå
skjulbâcken

Kånke å bäre på armen kan en göre
män bäst ä å bruke skôttkärra å köre

Tänne i panna går bra,
ôm en har gamle tininger
å stecker behôvver en og ha

Ôm dä ha vôre minusgrader ute
sê dä ä kâllt i hele huse
da ädä gôtt, när gradera stiger
å en slepper vare klädd sôm en aen buse

Vår-gläje i sômmer

Gla ska en va, ja, opp mä mungipera, nu ra!
Allihop ska glä’ säj å skratte
ôt vårn sôm ha komme.
Ja nu ska vi ta fram bå spae å kratte.

En vill ju att trägårn ska prunke tå bôsker å blômmer.
Dä ska planteres, kleppes,
å anses å allt ska va klart te i sômmer.

Sen börjer rensing tå ogräs å klepping tå matta.
ska en hôlle unna de gule solera får en ta te både dan å natta.

Åsse blir dä grilling å osing å skratt i bersån,
nyss sken ju sola, men nu kommer frå himmel ett dån.

Och ner faller regne sôm allri dä,
på kvennfôlk å gôbber å fä.

Skynn sä inn da å stå itte här å glo,
i sjôlve syndafloden ni ha vôre, kunne en tro.

Va mer kan en säje ôm dette elänne,
Ja ôm dä i denne kväl hade fônnes nôa hete känsler
se nog va’ ri bortspola nu å te kjôdda ha vänne.

---

Semesterminnen

Av Kerstin Lindqvist

Det här händer inte i mig, var Annas första tanke när hon öppnade för att se vem som ringt på. I det kala trapphuset stod Marc med en misshandlad ryggsäck. Han var smutsig, full av skrapsår och hon såg också att det var ett stort sår på ena benet under de trasiga byxorna. Helst ville hon slänga igen dörren framför näsan på honom. Låta honom stå där och förstå att han inte var välkommen. När hon väl kommit över chocken, bad hon honom stiga in.

”Jag saknade dig.” Engelskan var verkligen inte felfri, men hans ögon var fulla av en hoppfullhet som hon snart skulle krossa. Anna dukade fram te och några smörgåsar hon haft i kylen några dagar. ”Hur kom du hit?” ”På mopeden.” ”Har du åkt moped från Korsika till Karlstad?” rösten blev högre än tänkt och hon spärrade upp ögonen. Han nickade och log. ”Ja, eftersom du gav mig adressen, trodde jag du ville att jag kom hit. Jag fick fråga många innan jag kom fram.” Han uppfattade aldrig hur Anna himlade med ögonen. ”På slutet var jag så trött att jag vinglade till och körde omkull.” Han pekade på ansiktet och benet. ”Mopeden går inte så bra.”

Anna tänkte tillbaka på semesterveckan och mindes alltför väl hur hon och hennes väninna hade gjort allt för att undvika Marc. De hade till och med tänkt ta ett tidigare tåg för rundresan på ön, bara för att slippa honom, men han kom före dem till stationen den morgonen och åkte med. Det hade aldrig slagit henne in att han skulle komma hit. Vad skulle hon göra? Han var bara 16 år och hans föräldrar måste tro att han fortfarande var i Frankrike.

”Där är badrummet.” Anna tog fram handdukar och gav honom ett stort plåster hon sparat sedan förra hösten. Hur skulle hon bli av med honom? Här kunde han inte stanna. Febrilt letade hon efter idéer i huvudet och till slut fanns det en som skulle kunna fungera.

Tacksam över telefonkatalogen slog hon Johans nummer och väntade nervöst. Hon snurrade sladden runt fingrarna så att det gjorde ont. Flera signaler gick fram och när han äntligen lyfte på luren drog hon en djup suck av lättnad. Han lyssnade noga på den bisarra berättelsen, skrattade gott och lovade att hjälpa till.

När Marc kom ut ur duschen ren och omplåstrad, hade hon planen klar och redo att genomföras. ”Du ska få åka till Torsby. Det är ca 100 km norrut. Min släkting hämtar dig om två timmar och du får bo hos honom. Han har en verkstad och hjälper dig laga mopeden. Sedan får vi fundera på hur du ska komma hem.”  Marc vaknade upp i verkligheten och sjönk ner i soffan. ”Min moped är mycket speciell. Kan han laga den?” Anna nickade. ”Han kan mycket.” ”Men…” man kunde höra hur övergiven han kände sig. ”Då får jag inte vara kvar hos dig?” De bruna ögonen såg sorgset på henne. Hon skakade på huvudet och en strimma av ömhet kom till henne. Fort slog hon bort den, som man gör med obehagliga småkryp, reste sig och dukade av. ”Kan jag ringa mina föräldrar?” rösten darrade.

Anna tittade på honom, nickade och önskade att samtalet inte skulle kosta för mycket.

---

En pappas tankar

Av Mattias Persson

Du kom till oss en måndagsmorgon i frostiga november. Allt var nerpackat och förberett. Kylan hade kommit. Har aldrig skrapat så hår eller så fort.

Det kändes övermäktigt. Barn.

Det är nu det händer.

Minns din mammas försa kyss, när vi hade chans på varandra i det lilla brukssamhället. Då var vi tolv. Nu är vi vuxna. Vi ska ha barn.

När du kom till världen sa jag till din mamma, det är en flicka, det är flicka. En flicka.

Mamma trodde hela tiden att du var en kille när du låg i magen. Enda gången jag haft rätt.

Ni fick ligga kvar. Jag gick hem i ensam. Det gjorde ont i hela mitt hjärta. Enda som ekade i min skalle. Jag vill inte bli som min pappa. Min stora rädsla är att bli en dålig pappa.

Den här tjejen är mitt allt. Dig ska jag aldrig svika tänkte jag. Du tittade på mig med ett öga, som en liten pirat.

Jag ser på du när du sover. Du ligger bredvid din mamma. Ni sover. Jag ligger nära.

Du luktar gott. Är rädd för att somna. Vill inte mista dig. Du vänder dig och slår mig på näsan, börjar blöda. Du är nu tio dagar.

Om jag gör tvärtom tänkte jag som min pappa. Då blir allt rätt.

Mamma och jag skrev testamente. Det är sånt man gör.

Vi åker bil du och jag. Vi åker längst väg 63. Vi lyssnar på Elvis. Du skriker inte. Du sover. Alltid nåt tänker jag.

Tanken är att vi ska besöka Putte i parken. Du har feber. Ni hamnar på sjukhuset du och mamma. En vecka senare är du frisk och vi tar bilen och åker till Värmskog. Där jag hade fina somrar när jag var liten. Fick min första abborre där. Vi åker till min farmors sommarstuga. Vi drar till Klässbol!

Jag är rädd att jag ska tappa dig. Att du ska slå dig. Att du ska ha ont.

Du är ska fylla 1 år. Vi har varit utomlands. En charterresa.  Vi köpte hus på Lorensberg.

Nu ska du fylla sju snart. Jag har svikit dig. Tappat dig. Du har haft ont. Jag hade fel. Jag lärde känna min pappa nyss. Jag hade fel. Nu vet jag bättre. Du har världens bästa farfar. Allt är inte som man tror. Livet är inte svart eller vitt. Det finns nyanser. Färger. Dina favoritfärger är regnbågensfärger. I rätt ordning.

Att få följa dig till skolan, se dig cykla, springa och även sätta plåster på dina sår. Höra ditt skratt.

Minns att jag tänkte när jag låg i vår lägenhet på Strand, på andra sidan klarviktsbron ligger min dotter. Det lilla knyte som kom till oss. Ett stenkast bort ligger min dotter på sjukhuset. Du är i goda händer tänker jag. Du har mamma och hela Karlstads sjukhus. Jag somnade. Sov tre timmar. Låg vaken två timmar.

Du är snart sju och jag är fortfarande orolig. Att jag inte ska finns för alltid. Inte finnas för alltid för dig. Jag vill rusta dig så du kan stå på egna ben och att du blir stark och klarar dig i livet. Du är modig. Du är envis. Du är klok. En dag kommer du behöva vara modig, envis och klok. Använda det på rätt sätt. Vill se dig växa upp. Ta studenten. Övningsköra. Hämta dig sent på stan. Se dig flytta till ett eget hem. Gratta dig till ditt första jobb. Vill finns där vid alla dina viktiga steg i livet. Blir det fel då finns jag där. Blir det svårt. Finns jag där.

Älskar dig mest av allt!

---

Motion De luxe

Av Ulf Karlsson

”Jag sticker nu”
”Hur länge blir du borta och vart åker du?”
Hustrun värnar om mig och vill alltid veta sträckningen när jag ger mig ut på mina cykelturer.
”Jag kör ”Gustav-rundan”, den brukar ta lite drygt två timmar”, svarar jag, samtidigt som jag fyller på vattenflaskan och lägger ner några energibars i midjebältet.

”Gustavrundan” är en trevlig tur som jag brukar välja när jag vill bli lite nostalgisk. Den är ca fem mil och passerar platser som jag har någon relation till och de tankar den framkallar motverkar faktiskt tröttheten. Redan efter tre km passerar jag min gamla skola, Västerstrandsskolan, där jag knappast var vare sig klassens – eller guds bästa barn. Massor av minnen från skolåren dyker upp och aktiverar mina tankar.

Väl framme vid Klarälven, som jag följer längs cykelbanan och man måste verkligen understryka att Klarälven utgör en riktig ”pärla” i Karlstads stadsmiljö. Jag växte upp endast 50 meter från älven som utgjorde en sorts resurs för oss smågrabbar. Där byggde vi flottar och hoppade på timmerlänsorna som bogserades till Skoghallsverken av ”Lusten -båtarna”. På vintern var det ishockey från morgon till kväll och vi vårdade våra planer med största omsorg, exempelvis hällde vi vatten i de sprickor som uppstod i isen för att få bästa möjliga hockeyplan.

På våren ”slommade” man. Slom kallas även för nors och går till i enorma stim på våren när fisken leker. Stora håvar drogs motströms och en bra kväll kunde få man upp till femtio fiskar i ett enda drag. ”Slomningen” betraktades mer eller mindre som ett folknöje och Karlstadsborna gick man ur huse för att betrakta detta skådespel varje vår.

Så är jag framme vid det som gett namnet ”Gustavrundan”.
Jag passerar Alsters herrgård där Gustav Fröding, landets kanske mest begåvade skald, föddes 1860. Fröding är en speciell favorit för mig och hans författarskap går utanpå det mesta. Bara en liten bit från herrgården passeras ”Dungen där göken gol” som Gustav diktat så varmt och kärleksfullt om. Trots att jag passerat dungen åtskilliga gånger, även i maj månad, så har jag aldrig hört några koko . Gustavs gök lämnade uppenbarligen inga avkommor.

Nu börjar Alsterdalen där Fröding växte upp. Jag njuter av den fantastiskt miljön längs den vackra vägen, omgiven av böljande sädesfält och mjukt rundade lundar som följer Alsterån. Så småningom når jag ”Byn” sär Gustav bodde med sin familj till fem års ålder. Inte långt därifrån ligger Bymon där ”Lars i kuja” bodde med sin hustru Stina. Dikten om ”Lars i kuja” har tonsatts av Östen Warnerbring och går i mörkaste moll. Sven-Erik Magnussons tolkning är helt magisk och man riktigt ser framför sig hur påvert Lars och Stina levde och hade de varit i livet skulle jag omedelbart stannat till och gett dem mina energibars.

Det bär sedan hemåt via Ulvsby, Alster och Kroppkärr. Rejält trött passerar jag nu gamla regementet I2. där man ”gjorde män av ynglingar”. Där jobbade jag en period, och från denna tid finns naturligtvis massor av minnen och anekdoter att berätta men som inte ryms i denna lilla essä. Väl, hemma rejält trött men nöjd blev det stresslessen till tonerna av ”Lars i Kuja”

---

Höstpromenad i Kroppkärrsskogen

Av Kaj Branzell

Min finska lapphund springer före mig in bland träden, ser sig om efter mig, stannar på stigen och väntar. Hon försöker skynda på mig med otålig blick. När jag närmar mig vänder hon sig om och fortsätter längs stigen. För att efter några meter åter lydigt stanna och vänta. Trots alla spännande dofter som lockar längre fram.
     Jag andas ut, känner hur jag uppfylls av stillheten i skogen och tar in doften av gran, tall, björk och mossa. Stillheten avbryts av ett rådjur som studsar fram mellan träden och skrämt, men ändå nyfiket, stannar för att betrakta oss. Beredd på flykt. Min hund ger till ett skall och är på väg att rusa till rådjuret men stannar kvar på mitt kommando och belönas med godis.
     En ekorre är på väg uppför tallstammen längre fram. Denna gång struntar min hund totalt i mina rop och rusar till tallen, hoppar upp mot stammen och skäller, frustrerad över att inte kunna klättra efter.
     – Det är bara en ”korre”, ropar jag och går vidare, viss om att hon snart följer efter. Ängslig att bli kvarlämnad.

Detta är den bästa tiden i skogen, i slutet av september då luften är klar och marken fylld av bruna, gula, vita och farligt röda svampar, blandade med nedfallna löv i gult och rött. Mellan trädstammarna strilar solglimtar från den lågt stående solen, lyser upp stigen framför mig och får den bruna pälsen på min hund att glittra som guld.
– Titta efter svamp när du ändå är ute med hunden, hade min man sagt innan jag gick ut.

Jag lämnar stigen, undviker att trampa i den blöta mossan, fylld av vatten sedan senaste regnet. Min blick glider över marken på jakt efter kantareller, gula som de fallna löven, förföriska gula klickar som lockar mig allt längre från stigen.
     Så ser jag dem, skogens konungar!
     Klumpiga mörkbruna rundade hattar över lätt böjda kraftiga stjälkar.
     Jag sätter mig på huk och tar tag i de kraftiga stjälkarna, vänder på dem och konstaterar att det verkligen är Karljohan svampar. Nämnda efter kung Karl XIV Johan, regent under 1800-talet. Han upptäckte svampen, då kallad stensopp, och fick svenskarna att äta den under en period av matbrist.
     Ivrigt letar jag efter fler och upptäcker en guldgul kantarellfamilj i en solbelyst glänta.

Vi vandrar vidare och jag fyller min korg tills solen sjunkit, ljusa värmande strålar inte längre förmår ta sig fram mellan träden och kvällskylan letar sig in under tröjan.

---

Reflektioner vid Nedre Klarälvsdeltat

Av Ann Johansson

Vatten du tidens moder

Slingrande in, under, över, 
har du tagit dig fram genom årtusenden
Livgivande far du från fjällets fot
Din styrka är mjukhet
intar storheten i alltets väsen

Har sett dig genom årstiderna

 Så porlande frisk när du kommer med vårvindarna
medryckande lekfulla piruetter underifrån

Solljuskimrande. Din klarhet om sommaren
Himlens tårar varma studsar mot din yta

Det oberäkneliga diset
Dansande kor i dimma
Omfamnar såsom hösten med rimfrost i gräset

Snökristallfrostfrusen, är stilla

Allt till vila
 Isen lägger sig, fryser det nu levande
bilder speglas
i kommande år

Denna dag

Blank och stilla leker vattenvirvlarna tafatt med varandra
Letar sig fram genom våtmarken, snurrar strömmande, silas

Pålarna stolta upprätta

Små bubblor spricker i självbevarelsedrift
 går tillbaka till sitt ursprung
flyter med

Du rycker hängivet med dig allt som kommer i din väg
Solens sista andetag i det kalla vattnet
 avbildar trädens häng i skuggan

Trollsländans vingar transparanta, blåskimrande i solljuset
 flyktklara, vibrerande, för att inte tappa tid
Vassens strån ska nu bjuda upp till dans!
Kom med, kom med!

Det springer en längtan i blodet
skruvar sig
vill ut

---

Barndomsminnet

Av Marie Levin

Jag känner själv att jag växer.
Min haka når nu ända upp till fönsterrutan. Jag andas mot den och det immar igen lite. Det ser ut som om granarna springer i skogen när vi kör förbi. Har aldrig tänkt på det förut, eller kanske har jag inte nått upp för att kunna se ut.

Det är helt tyst i bilen förutom radion som står på med svag volym. Det har varit tyst jättelänge. Jag lutar mig lite framåt för att se hur pappa ser ut, vilket humör han är på men jag får vara noga med att inte visa att det är just det jag gör. Han känner på sig sånt.
Pappa håller hårt i ratten och verkar arg. Jag vet inte varför.
Jag tror inte att han är arg på mig i alla fall.

Jag har fjärilar i magen, gråbruna fjärilar som far runt som skrämda höns. Jag har sett skrämda höns hos Tant Ester och Farbror Gustav en gång. Då flög det runt en massa fjädrar och luktade väldigt illa av hönsskit. En räv hade visst stått och lurpassat på dem och plötsligt kastat sig mot hönsnätet och skrämt vettet ur hönsen.
De vuxna skrek och förbannade den uschliga räven men jag minns att jag tyckte synd om den. Säkert fick han en massa skrapsår på nosen.
Han måste också ha blivit helt chockad av att plötsligt studsa mot nåt helt annat än en mjuk och go höna som luktat middag länge nog i hans näsa.
Stackars räv.

Vi är på väg till Tant Ester och Farbror Gustav nu. Jag skall vara hos dem en hel vecka utan mamma och pappa och det är därför jag har saker i magen som inte brukar vara där. Jag har aldrig varit hemifrån mer än en dag förut.
Mamma och pappa har pratat med mig om det här besöket flera gånger för att förbereda mig, som de kallat det. De är rädda för att jag skall längta hem för mycket. Sådär mycket så de måste komma och hämta mig för att Tant Ester och Farbror Gustav inte orkar se min ledsna min längre. Jag har sagt att det nog kommer att gå bra. Skall göra allt jag kan för att inte gråta eller se ledsen ut. Jag har bestämt mig för att verkligen inte vara en mesig flicka under den här veckan. Under vaije middag hemma den senaste tiden har dom tjatat om att sexåringar är så stora och duktiga barn som klarar väldigt mycket mer än exempelvis femåringar och jag som precis fyllt sex, vill verkligen inte visa att jag är nybö1jare på att vara sex år.

Där är gården. Där är traktorn och där uppe är fönstret till det rum där jag skall sova.

Mamma är noga med att Tant Ester är nöjd med vad hon stoppat ner i min väska. Pappa står och röker pipa med Farbror Gustav ute på gårdsplan och jag hör att han redan nu tackar för att jag får vara här och att de verkligen kommer att få mycket gjort den här veckan i sin affär.

Vi har en Leksaksaffär vid torget hemma som det alltid är mycket jobb med. Det finns även cigaretter, tobak och pipor att köpa i vår affär.
Den här veckan har mamma och pappa bestämt sig för att äntligen måla om där och det vill de göra utan mig fastän jag erbjudit mig minst fyra gånger. Jag tycker om att måla och det vet dom men de har ändå sagt bestämt nej.

De vinkar åt mig och sätter sig i bilen. Jag ser bilen bli mindre och mindre och kissar nästan på mig av sorg men visar det inte. Jag går in i köket och sätter mig på en lite vinglig stol intill köksbordet och tittar ut.

Fortsättning följer…

---

Let’s pour one out

Av Anders Borgström

I

landskapet öppnar ett sår
ett grönskande sår
jorden här
har det berättats om
av andra pennor
skriver mest i
digitala spår om
dessa platser
denna mull
där minnen
störtar in
en evighet av ord
som inte längre intresserar
varken pojke, flicka,
ros, stjärna,
lo eller varg

II

hemortens inåtvända ögonlock
såg lyktor utanför sockengränsen
lockade en gång
nu har de blivit fadda
upplösta i andra länders
gatljus, hud och månsken
ändå går det i botten
ett spår
klätt i grönska
klädd med dialekt
tyckes klättrar ur backen
verkar värka ända ni
i benen
en kan aldrig hitta ut
bryta loss
kättingar och ärr
böjer och böljar
gör molnen längts blåa sjöars
färg och skalor
som löper
i ett sårspår
genom hela dalen och sen bort
mot andra skogssidor
flammor klär kvällarna
och köldens pörten om dagarna
kommer i med fickor fulla av
minnen från barnsben
ungdomsår under andras pennor
lämnar bara digitala spår
täljer inte in initialer i träden
mer
låter minnet bo
i marken

III

halvt vaket ter sig landskapet
varje gång bilen passerar
gränserna
en skulle kanske stanna
titta, tänka
let’s pour one out
för vargen, rosen, flickan
skål
till er berörda parter
till er som redan skrivit
in myllan i en tidig röta
säger inte
”det finns inget mer”
i skogarnas katedraler och
under brukens gamla
timmerskuggor
det har bara passerat
ur tiden blivit
modersarv
att hjärtans bjärt
bära likt en berlock 
bakom ens öga
en del av evigheten nu
och evigheten
intresserar
bara dem som har något kvar
att bevisa

IV

alltså inte landet
med sina
sånger likt klara
gonggongar som
ror och gror
tiden mäts mellan varje sommar
där dansband, dikt och fylla
slår ut ljungande blommor
i salarna vid bruk och bäck
ett par ord ur en gammal
saga
om Värmland
har det redan
skrivits metervis
ändå ämnar vi lämna
våra avtryck och berätta
om ett landskap bland andra
en aldrig kan lämna
ett hemma
so let’s pour one out
för vargen, rosen, flickan
för evigheten
intresserar
bara dem som har något kvar
att bevisa
alltså inte landet
det har redan sagt
sina skål
till alla segrar och sår

---

Lilla d

Av Sandra Albertus

En gång för inte så längesedan föddes en ton. Tonen hette lilla d och skapades av en orgel. För att förstå det fantastiska med tonen lilla d:s födelse, behöver några saker förklaras.

Orgeln, var inte vilken orgel som helst. Det var kororgeln i Karlstads domkyrka.

Tonen lilla d föddes en varm sommardag i juli. Det var vid lunchtid, under lunchmusiken. Domkyrkan var fylld till hälften med besökare. Det var ovanligt många för att vara mitt i sommaren.

Organisten skulle inte spela på kororgeln under lunchmusiken, men han hade startat den tidigare under dagen för att öva. Då hade han också dragit ut andraget till en av orgelns 14 stämmor, Rörflöjt 8 fot.  Lunchmusiken skulle spelas på Västsveriges största orgel. Läktarorgeln. Organisten hade inte heller tänkt att spela tonen lilla d. Det gjorde han inte heller.

Lilla d föddes som en blixt från klar himmel efter ett musikstycke av den franske kompositören Louis Vierne.

En röd, välanvänd och illa placerad psalmbok lutade betänkligt på kororgelns notställ. När finalen ur Viernes Symfoni nr 3 i fiss-moll ljöd över kyrkorummet, vibrerade hela Domkyrkan. Vibrationerna satte psalmboken i rörelse. Det bar sig inte bättre än att när Viernes final klingade ut med ett slutackord i Fiss-dur, så föll den röda, välanvända och illa placerade psalmboken långsamt ner mot kororgelns första manual.

Slutackordet var pampigt och starkt. Ljudet studsade mellan kyrkans vita stenväggar. Efterklangen var lång och Domkyrkan fylldes av fiss-dur på höjden, längden och bredden. Besökarnas hjärtan och resonanskroppar vibrerande i samklang. Men det var just då, mitt i känslan av konsensus, som lilla d föddes och förändrade allt.

Den röda, välanvända och illa placerade psalmboken föll som i ultrarapid nedåt och landade med ena psalmpärmen, med psalm 278-699 och bönboken, nere på orgelns pall. Den andra pärmen, med psalm 1-277 blev stående mot en av första manualens tangenter.

Lilla d, föddes, tog ansats och sjöng! Orgelpipan med klangen Rörflöjt 8 fot, sträckte på halsen, kände att nacken var lång, strupen klar och att magstödet bar. Hon öppnade labiet och sjöng som om hon aldrig hade gjort annat. Hon var stadig på stämman och sjöng rent.

Lilla d:s orgelpipa blickade förvånat ut över kyrkorummet. Wow! Kyrkan var säkert halvfull. Besökarna satt tysta. Förstummade av hennes vackra och ensliga soloinsats.

Efter en evighet, en underbar evighet, hördes raska steg i mittgången. Organisten skyndade fram mot kororgeln. Lilla d började känna sig lite trött och sliten i tonröret. Med en snabb rörelse lyfte organisten upp den röda, välanvända och förut illa placerade psalmboken.

Lilla d tystnade genast. Hon lyssnade till efterklangen. Hon hade gjort ett gott jobb. Tonen klingade vackert. Hon sträckte pipans labium åt sidorna som i ett leende. Hon kände sig glad, nöjd och trött.

Besökarna reste sig och lämnade Domkyrkan med en gemensam musikupplevelse. Det var inte ett pampigt fiss-dur ackord som klingade i deras medvetanden. Det var tonen lilla d med stämman Rörflöjt 8 fot.

Lilla d hade dansat förbi Sergels två i adoration stående änglagestalter. Hon hade sett predikstolen, ritad av arkitekt Erik Palmstedt från ovan. Hon hade virvlat fram och tillbaka mellan de vita stenväggarna. Nu såg hon att Domkyrkans västra port var öppen och hon svävade ut som ett lyckligt eko.

Minnet av den ensliga flöjttonen från kororgeln lever kvar. Tack vare en röd, välanvänd och illa placerad psalmbok, fick tonen lilla d mer uppmärksamhet än en final ur en symfoni i fiss-moll av den franske kompositören Louis Vierne.

---

Värmland

Av Elin Olausson

I

Skogen
Vi andas in talldoft och ut allt grått
Med stövlar som knarrar och myggbitna kroppar
Fågelsträcken visar vägen
Klövar och människofötter trängs i leran
Och kraftledningen slokar över myren
Ingen kommer hit
Ingen utanför har hört byns namn
Ändå
Så många spår

II

Hemma
Lutande lador och ved utmed husväggen
Höns med flaxande vingar
Grusvägarna vi går och har gått och kommer gå
Där vattenpölarna fryser sig blanka
Där ficklampsskenet fladdrar
Skogsbrynet rådjuren lingonriset
Strömlösa decembernätter, oplogade vägar
Katterna vandrar
Slinker under staketet
När gryningen kommer är de tama igen

III

Det är ett eget land
Egna människor som skymtar bakom köksgardinen
Skrock och sagor under skinnet
Medan månen jagar över grantopparna
I natten flockas stjärnorna på kyrkogården
Vinden sliter i lågorna
Namnen är mosstäckta, stenarna spruckna
Människorna borta
Andedräkten blir dis när vi väcker dem till liv igen
Och i ett annat land hörs isen knaka

IV

Jag läser om en annan värmländsk by
Jag läser orden som hör hit
Till platsen
Och ord som är främmande
I staden är jag rotlös
Vitsippa i vattenglas
I staden är luften tung och orden skeva
Ge mig en glänta om våren
Grönsilat ljus och träd som minns
Ge mig jord och sol
Och allt som ett liv behöver

---

Hammaröleden

Av David Öhman

Ögonblicket – svetten
rinner av honom.
Han cyklar på lina 
över alla besvikelser

Så trött på tystnaden
i tvättstugan
efter han ropat
”Älskar dig, gömman”

Föraktar alla ihåliga pendlare 
på cykelvägen som ser rakt
igenom honom
på väg till ett jobb
som långsamt
dränerar dem.

—

De mötte varandra på mitten 
verkligheten sorterade sig
i vackra mönster.
Skolavslutning och galopperande puls. 
Svettiga och generade 
smälte de ihop
i sommarnattens 
narrativ

—

Hon rymde i natt
med sin nya permobil
för att plocka lupiner

—

Ifrån fjolårets sommar
ekar skratten av barn
vars steg mot asfalten är fjädrar –
redo att tas upp
av vinden

—

Söder om Våghusbron
februari –
på fel sida ögonblicket
sitter hon som slutat gråta
och håller andan 

Händerna är kvarlevor
av en kropp som en gång
var

Hon är organiserad brottslighet
har BMW, en välfärdsmarodör
men om det –
vet hon inget om.

Det regnar in i tältet, och för varje
droppe som träffar hennes ansikte
rinner livet stilla
ur henne

—

Jag springer och springer
för att komma
närmare
själv

Svetten – ögonblicket
kommer ifatt

regnet tätare nu
som drömmar
hos ett barn
som speglar sig
i morgondagen

---

Ett rum för Valdemar Nilsson

Av Per-Inge Lidén

Om man går Drottninggatan fram och passerar det gamla stadshuset kan man se att det lyser i ett av fönstren. Det borde det inte göra. Huset står ju öde och tomt sedan några år tillbaka. Det var då alla kommunens ingenjörer, stadsplanerare och chefer flyttade till ett nytt modernt hus vid inre hamn. Ingenjörerna är gladare, stadsplanerarna friskare och cheferna nöjdare än någonsin. Alla utom en. Valdemar Nilsson.

Valdemar trivs nämligen inte i öppna landskap. Och här finns ett problem. Valdemar är nämligen själva grundbulten för att staden ska fungera. I hans hjärnvindlingar döljer sig koderna till stadens alla trafikljus och han förstår intuitivt hur trafiken kan ledas genom staden utan att den drabbas av infarkt.

Alltså får han hållas. Man brukar se honom ibland på måndagsförmiddagarna i det nya huset. Sen är han förmodligen någonstans. Oklart var. Men ställer man en fråga digitalt får man efter några minuter ett korrekt svar.

När Valdemar, efter veckans pliktskyldiga visitation vid inre hamn, går till sin riktiga arbetsplats, tar han sig in via källardörren och interntrapporna upp till översta våningen. Där finns hans tjänsterum kvar. Intakt. Med dator och en tidig Lerin som konstinspektören på kultur- och fritidsförvaltningen förgäves letat efter i åratal.

Vid sidan av sitt djupa intresse för trafik har Nilsson ytterligare två saker som upptar honom. Hans kärlek för barn och blommor. Om vi börjar med det uppväxande släktet har han faktiskt sju numera utflugna barn och 12 barnbarn.  Nilsson kan samtligas födelsedatum i huvudet och även telefonnummer. Det är någonting med siffror. Dom vill liksom lägga sig tillrätta i de djupa hjärnvindlingarna på ett vackert och närmast poetiskt sätt.

Och så blommorna. Dessa arton individer, alla med stamtavla och några 25 år gamla, formligen omfamnar det lilla tjänsterummet. Här arbetar Valdemar Nilsson varje dag mellan 06 45 och 15. 12. 

Faktum är det inte finns någon människa som vet att det är här han finns. Inte ens hans hustru Karin. När hon kysser sin make farväl i tidig morgonstund gör hon det i den trygga förvissningen att han ger sig av till sin arbetsplats i inre hamn.

Har han då aldrig blivit upptäckt? Nej. Det arkitektkontor i huvudstaden som varje år kommer med ett nytt förslag på hur ombyggnaden av den enorma fastigheten ska gå till jobbar utifrån sina gamla ritningar. De är ändrade ett par gånger i samband med ombyggnad av huset och så några små justeringar som intressant nog tillkommit de allra senaste åren.

För Nilsson är det inte svårt att gå in och ändra lite i ritningarna rörande översta våningen. Han har breddat lite här, dragit ifrån lite där och faktiskt trollat bort sitt eget rum. Det existerar inte i den digitala världen. Faktum är att Nilsson, som faktiskt är något av en datahacker, fortfarande kommer in genom arkitektbyråns brandväggar och håller lite koll på utvecklingen. Någon gång när en vägg kommit lite för nära nån pelargon inne i tjänsterummet flyttar han tillbaks den. Lugnt och prydligt.

Så den som vandrar Drottninggatan fram en mörk oktobereftermiddag och ser upp mot översta våningen kan se att det lyser i ett av rummen. Där sitter en lagom lycklig trafikingenjör och sköter stadens trafik.

Men inte så länge till. Om tre månader går han i pension. Då tänker Nilsson och hans fru lämna staden. De har köpt ett litet hus på västra sidan av en av de kanariska öarna. Där kommer de att odla de vackraste av blommor och chatta med alla sina ungdomar Och glädjas över värmen och livet.

Men hur det ska gå med staden? Och trafiken? Det vete gudarna.

---

En lanthandel

Av Klaus Stein

En svag uppljust lanthandel utanför Gräsmark. Snö som övergår i regn utanför ett stort skyltfönster. En kvinna sitter i kassan och scrollar på sin mobil. En tickande klocka som visar 17:58 på väggen. Annars tystnad.

Dörrklockan plingar till. En ovanlig lång och gänglig man iklädd grå mantel kommer in. Kvinnan tittar upp.

Kvinnan: Det var tur det! Jag tänkte precis stänga för dagen. Hade du kommit någon minut senare kanske det hade varit för sent. Fast jag brukar ju inte vara så bitchig med öppettider. Vad kan jag stå till tjänst med? 

Mannen svarar inte utan bara tittar uttryckslös på kvinnan. En tung timmerbil kör förbi på vägen utanför. Strålkastarljuset tränger för en sekund in i butiken. Sedan har den åkt förbi.    

Kvinnan: Men du är väl inte härifrån? Jag känner nämligen varenda jävel här i trakterna ska du veta. Allt blir så mycket enklare då. Jag menar om man vet vad folk vill ha för något. Inte så ofta någon bara råkar komma förbi här. Som du alltså. Jag såg ju inte någon bil heller. Hur tog du dig hit då i det här vädret? Du är ju inte ens blött. Parkerade väl runt hörnet då? Lite onödigt. Men varsågod. Det är bara att ta sig en titt.

Mannen tittar en kort stund på kvinnan. Sedan försvinner han med ljudlösa steg längre in mellan hyllorna. Kvinnan återvänder till sin mobil. Lägger den efter några sekunder åt sidan, lyfter blicken och tittar efter mannen som står i gången mellan hyllorna. Han håller händerna i mantelfickorna utan att vidröra någonting.

Kvinnan: Det är bara att hojtar till om du behöver hjälp med något. Förresten … jag kom på just nu att jag visst ska stänga i tid idag. Det var min tur idag att hämta barnen vet du. Hoppas du inte tar illa upp. Vad är det nu du ska ha då?

Mannen står orörligt kvar mellan varorna. Just då ringer kvinnans mobil. Hon knappar hastigt på pekskärmen. Mannen vänder sig om och ger telefonen en ilsken blick. Skärmen slocknar.

Kvinnan: Hallå där? Hallå? Oskar?? Men vad i helvete … Nu dör den! Den var ju precis fulladdad.

Kvinnan fortsätta fumla med sin mobil. Efter en stund kommer mannen till kassan. Han lägger ett paket rakblad på bandet och fokuserar kvinnan hela tiden med sin blick. Kvinnan undvikar blickkontakt, skannar paketet och pekar på kortläsaren.

Kvinnan: Du har väl kort? Jag tar inga kontanter. Eller swish om du har. Vilket som. Spelar ingen roll för mig. Bara jag måste dra nu snart. Jag börjar bli sen.

Mannen tar fram sitt kort ur innerfickan på sin mantel och räcker den över till kvinnan. Nu ser man alla utväxta, krokiga naglar på hans bleka fingrar. Kvinnan tvekar ett ögonblick, sedan tar hon emot kortet. Försöker stoppa in den i kortläsaren men lyckas inte riktigt med det. Får slutligen ändå till det. Räcker över den till mannen. Mannen knappar in något i kortläsaren utan att vända blicken från kvinnan. Han ler. Kvinnan tar emot kortläsaren och tittar i displayen.

Där står det: FRYSER DU?

---

Karlstadssvit

Av Gustav Stenseke

I

Värmland Värm land värm mitt land
Hetta upp det
Låt det brinna i 3000000 grader
Tills det löses upp i partiklar som påminner om stjärnstoft
Sätt sedan ihop det igen
Kyl ned alla charmkvarkar till den absoluta nollpunkten
Och bygg upp landet på nytt

Karlstad Karl stad Karls feta stad
Karl kan ta sig i röven det är inte hans stad
Det är min nyfödda dotters stad
Hon behövde inte ens erövra residenset
Staden som väntat på henne i sekler jublade
När hon utgöt sitt barnbeck i sjukhusets blöja

Vänern Vän ern Vän fucking ern
Vän är just det jag saknar i Karlstad
Jag har bott här i fyra år men ingen verkar bry sig
Och varför skulle de

II

På Orrholmen stod du
Med blicken försänkt i din smartphone
Du blickade ned i en annan dimension
Helvete spunnet av hattrådar
Och när du scrollade drömde du
Om att skriva nigeriabrev utan avsändare
Till dina vänner

På Orrholmen stod du
Jag tror du grät
För att ingen någonsin sett dig på det sättet
Som att du inte var den där trasiga strumpan
Längst ned i tvättkorgen
Men ditt batteri hade bara 7 procent kvar
Du skrev ett kort meddelande
Utan någon gif

III

Ett moln som löses upp ovan Herrhagen
En fjäril som långsamt dör på Gubbholmen
När en pojke rycker av dess vingar
Och lämnar den i gräset

En gubbe som försöker ta sig över
Det renoverade Hagatorget men blir påkörd
Av en cykel som väjer för en bil som inte förstått
Trafikkontorets ide med femvägskorsning
Utan övergångsställen och rödljus

En kille med fjunigt skägg smyger ut ur spelbutiken på Kungsgatan
Går upp för herrgårdsgatan
Stirrar ned i sin mobil
Ser varken Tingvallakyrkan Porrbutiken Domkyrkan
Läser om Donald Trump
Som han gjort flera gånger om dagen i fyra år
Utan att vara särskilt intresserad

---

Slutet gott

Av Robin Simonsson

Det var vid tedags igår som jag fick besök. En grå och stel man i en svart kostym slängde en dossier på mitt bord, med orden: ”Game over, man! Du är rökt!”
Sökandes efter en förklaring, tittade jag upp i det gråa ansiktet, vars ögon doldes av ett par solglasögon ur medelprissortimentet.
– Dina tittarsiffror har varit dåliga länge nu. Du har en vecka på dig att skärpa dig, annars kan vi inte förnya ditt liv med en säsong till.

När jag åter lämnats till mina egna tankar, hade teet kallnat och var knappt drickbart. Med en suck som hade skrämt iväg en större noshörning, drack jag upp den sista sockerbemängda klunken. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Insikten att jag skulle behöva prata med Gud slog mig som en automatisk smiskmaskin inställd på ”råpisk”. Missmodet växte när jag färdades till fots längs stigen. Grönskan i de värmländska skogarna, där det är känt att Gud lever, skänkte mig knappt nån tröst alls denna dag.

Bilden vi har av Gud varierar väldigt. För vissa är det ett ogripbart väsen, för andra ett slags kosmisk diktator. Vissa menar till och med att det är en kvinna. Ett slags välvillig moder som vakar över oss. För mig är det en bjässe till karl. Stor som en björn och med ett skägg värdigt en sektledare. Gudmund kallar han sig och han bor i skogen nånstans i Säffletrakten. Det finns de som tvivlar på hans existens, men de har uppenbarligen aldrig känt den klapp på axeln som gjort min sjukgymnast så förmögen.  Säkerligen har de heller aldrig blivit bjudna på Guds eget snus som är så starkt att det snurrar i huvudet i dagar efteråt.

Väl framme sträckte jag armarna upp mot skyn och ropade:
– Gud, var finnes du? Din hjälp skulle skänka mig stor förtröstan!
Det tog ett tag innan svaret slutligen kom.
– Kalla mig inte Gud, din svettige gris!
Han klev runt hörnet med beslutsamma steg och stirrade surt på mig.
– Jag heter Gudmund och det vet du, muttrade han.
Gud var svårövertalad, men till slut lyckades jag förmå honom att inse allvaret i situationen.
– Du kanske borde skaffa en hund eller flickvän eller nåt. Tittarna älskar sånt där smörigt trams.
– Försöker du påstå att jag skulle vara tråkig och ointressant?
– Du är ju väldigt nischad. Hur många tror du vill se en tungsint jazzrecensent sitta och bälga i sig te dagarna i ända? Det blir mer lättsmält för publiken om du gör om ditt liv till en dum parodi. Eller kanske en lagom pinsam situationskomedi.

Trots dessa åtgärder fruktade jag vad framtiden hade planerat för mig. Skulle mina ansträngningar hinna bära frukt i tid? Jag har funnit mig i mitt öde och sitter nu med en schnauzer i famnen och en alldeles för vacker kvinna vid min sida och inväntar deras beslut. Då och då passar jag på att pressa in ett krystat och förutsägbart skämt och skäms allt mer för varje timme. Må Gudmund vare mig nådig!

---

Dikter på värmländska

Av Anders Jansson

Titt på gôbben, han ä vesen å yr å så trött.
Han ä schleten å vingli å sällsynt nött.
Han ä uschli å kroki mä bakgrunden broki.
Han kännäschä febri å snori å stött.

Titt på gôbben, han ä gammel å skalli å grå.
Han hoster å fryser å har svårt för å gå.
Han nyser å han fräser å han yrer å han väser.
Han kommer aldrig mera bra te å må.

Titt på gôbben i sänga han ligger å gnyr.
Han roper te kärringa sôm sitter å syr.
– Kom å hjälp mä inna ja dör!
– Dä ä nô dret i krôppen å inge ja hör!

E gôbbförkylning ä att ingen vanli blessyr…

———————————————-

Dä stôrmer i hôvve å ja har våger i håre.
Dä vattnes i knäa å ja har flingsalt i såre.
Ja har vaggler i öga å e vaxprôpp i öra.
Ja, ja känner att dä riktigt kramper låre.

Dä moler i sia å ja ä låghalt i sinne.
Dä klier i skreve å ja har tappa mitt minne.
Ja har röta i tanna å rä valkes i hanna.
Dä gnischler i krôppen, dä ä live på e pinne.

Män anners ärrä bra!

---

Herrhags-sommar

Av Maria Heilinger-Shalan

Promenaden på Herrhagen är i slutet av juni en doftextas. Jasmin, lönnblommor och gamla trädgårdsväxter längs Parkgatan och tågvagnarna i långa rader intill. Husen ser Berlinska ut likt dem på smågator i Schöneberg och Prenzlauer Berg. Höga fönster med rejäl takhöjd, lätt slitet men ändå förnämt. Luftfuktigheten och känslan av lojhet densamma.  Fem år på det vi kallar halvön. Likt i kärlek, saker är rätt för en tid.

Paus från VM-fotbollen, gitarrspelandet och allt man borde ta itu med. Sommaren man fruktade skulle bli sinnessjukt het. Ute i Europa är det kamp i Afrikahetta. Skottland flödar i översvämningar. Köper jordgubbar för 25 kr på Torget och en kartong bigarråer. Denna korta tid att njuta bär, ljuset och livets gåvor. Igår Yoga i Stadsträdgården, gratis och vi låg i duggregnet och koncentrerade oss på de indiska ramsorna. 

D. Trump kontra Iran. Allsången har börjat. Damfotbollen är bättre än männens bråk och divafasoner. Leif GW lifestory rullar på, intressant klassresa i sig. Nyheterna talar om mobildetox, hjärnans skador av uppkoppling, semesteralkoholism, personalkrisen på sjukhusen, alla skjutningar och bomber och folk har hemester i år. Höften värker och är i stort behov av en operation.  Jag förstår linkande vänner. Även bluesrockaren Johnny Winters hade höftartros. Kvällarna är ljumma. Luftfuktigheten hög. Dygn att tanka i en nipperask inför vintern.

Trähusens pasteller på Herrhagsgatan påminner om Elsa Beskow, man vill att farbror Blå ska komma stegandes med hunden, barnen och damerna.  DDR- husen vid Karlagatan, som påminner om Östberlin. De franska balkongerna uppe på stadsdelen, de lummiga trädgårdarna kontra f.d. Gjuteriet nu Nöjesfabriken. Det gula Radiohuset som är spindeln över länet. Sockerbitarna utmed Pråmkanalen kallas Vågmästaren. Nya områden byggs, träd fälls och ett hopträngt gytter börjar prägla staden. Grävskoporna äter hungrigt. Man är rädd att träd och vattenutsikt ska försvinna och att det blir för mörkt på sikt.

Stadsdelens konditori, kemtvätt, blomsterhandel, frisörer, gallerier, tobakshandel, små krogar, skolor och det vackra bulliga vattentornet. Tågens närvaro på båda sidor. Vi älskar vår björkdunge och de lummiga lövträden mittemot. Trädens inverkan på måendet är odiskutabelt. Det blir mindre surt och råkallt med träd som suger upp fukt och kondens i den uppvikta kragens och halsdukens tider.

Donald T har möten på Koreahalvön, han anser dessa är positiva. Idrottshistoria skapas. EM-brons. Maken är hänförd över att jag gråter hejdlöst vid nationalsången. Almedalen pågår. Reser till Skottland med en plågad höft. Det är ändå fantastiskt att återigen få se Skottland. Resten av resan är mycket transportsträckor, då man glor på trafiken, bullerplank, vägkrogar och molnen. Kanalen- tunneln till Frankrike är klaustrofobiskt intressant att åka. Att överlämna sig åt teknologin och ödet. Står och fikar och tuggar en giffel tryckt mellan väggen och bussen, ilfart 45 m under havet.

Åter hemma och så lycklig åt detta.

---

Klara den första

Av Anna Pettersson Nordwall

Hela rummet snurrar och hon känner sig svimfärdig. Nu står hon där med tårarna rinnande ner för båda kinderna. Hon vill skrika rätt ut samtidigt som hon bara skulle vilja slå in väggen i hallen där hon står. Hur fan kunde han?

De cremefärjade vita väggarna och parkettgolvet känns som att de rör sig. Hon måste ut därifrån, nu! Klara blir illamående. Hon springer ut genom den furufärgade ytterdörren och smäller igen den så det ekar i hela hyreshuset.

Allt skulle ju bli så bra. Klara hade ju hittat sitt livs kärlek via internet. En ung man från västra Värmland som hon ville dela resten av sitt liv med. Klara var så glad, hon skulle inte ens behöva lämna det vackra Värmland för att hitta kärleken, det vackra Värmland där även hon var uppväxt.

Klara springer genom trapphuset. Det klapprar i stentrappan när hennes fötter nuddar trappstegen. Klara hör en dörr öppna sig, det är han.
– Klara vänta, jag kan förklara! Skriker han efter henne.

Men nej, Klara vill inte ha några förklaringar. Hon vill aldrig mer se denna mannen som hon bara för en liten stund sedan hade tankar om, en dag skulle kunna bli hennes make.
Nu är Klara nere vid porten i trapphuset  som leder henne ut i den tidiga, ljumma sommarkvällen.

Klara slänger igen dörren efter sig och springer över den asfaltbeklädda bakgården som leder fram till parkeringen, där hennes blåa lilla bil står parkerad. Klara hoppar in i bilen. Hon tittar i backspegeln och ser att han kommer springande mot hennes bil, i klädd en slarvigt knäppt ljusblå bommulsskjorta.

Nej, Klara vill inte prata. Hon vill inte höra några ursäkter. Hon vill aldrig mer höra ett endaste ord från denna man. Klara startar bilen och kör snabbt bort från parkeringen och ut på gatan utanför huset där han bor. Hon gör en snabb titt i backspegeln och ser honom ståendes med båda armarna över huvudet och båda händerna vilande på hjässan. Den jäveln, tänker Klara! Hur kunde han göra detta mot henne. Hon börjar högljutt hulka och gråta igen.

Klara hade planerat allt in i minsta detalj. Hon hade köpt lite gott tilltugg och lite vin som de skulle ha avnjutit under kvällen. Han skulle inte få reda på någonting, det skulle bli en överraskning. Klara trodde han skulle bli glad, men i stället hittar hon honom så här. Hon hittar honom liggande i sängen med en annan. Klara blir illamående igen vid blotta tanken på det. Vilken idiot han är! Och honom hade Klara tidigare tänkt sig en framtid tillsammans med.

Klara känner att hon blir kallsvettig. Det känns som den lilla blå bilen börjar gunga. Hon måste stanna. Hon kör in på en parkeringsficka med en stor skylt som det står ”Välkommen till Karlstad på”. Klara måste ut, hon måste få luft efter allt som hänt. Klara kliver snabbt ur bilen och slår igen förardörren. Hon är så arg och samtidigt så oerhört ledsen.

Hon lägger båda armarna på taket på bilen och lutar sedan huvudet mot armarna. Klara försöker förstå varför?. Hon vänder sig om och lutar ryggen mot förardörren i stället. Hon blickar ut över motorvägen och ser alla fordon passera. Hon tänker att dessa bilar passerar lika fort som hennes drömmar och önskningar har gjort nu i kväll. Klara börjar inse att tårarna som runnit ned för hennes kinder tidigare, nu byts ut mot ren och skär ilska. Jag ska visa honom tänker Klara, han ska få se hur detta känns. Han är inte värd mig tänker Klara och det ska hon visa honom.

---

Det var en gång i Värmland

Av Elisabeth Björkman

Det var en gång när skjutsstationer låg tätt från norr till söder i Värmland.

En dag hade jag många ärenden till residensstaden Karlstad.
Vägen var slingrig och det var en bit mellan varje skjutsstation där jag kunde byta till nya utvilade hästar. När jag bytt hästar vid ett par stationer, kunde jag fortsätta till mitt slutmål. Månadsmarknaden med kläder, verktyg och matvaror, var en viktig återkommande begivenhet.

På vägen travade mina hästar förbi diligenser med många personer som var på väg till residensstaden eller kanske skulle stiga av vid någon skjutsstation på vägen.
Äntligen framme. Vid framkomsten lämnade jag ekipaget vid stadens station.

Många ärenden blev gjorda och varor bytte ägare. Nöjd äntrade jag en diligens för resan hem i sällskap med många andra resenärer. Trevligt sällskap och utbyte av tankar om väder och vind och inte minst om vad vi handlat.

Men nu läser jag i tidningen att flera skjutsstationer skall läggas ner. Besparingar och tidsvinst sägs vara ett par av skälen. Gästgiverierna där skjutsstationerna ligger lönar sig inte längre

Det blir väl ingen annan råd än att varje större ort i landskapet lokaliserar och organiserar sig inom sin ort för att stötta.

Ingen tänker på att det även finns resande från residensstaden med ärenden i norr.

Så vackert är vårt landskap
efter Klarälvens stränder
Så skimrande blå är din fåra 
leder förbi bondens åkrar
Så livgivande markens blomster
och släcker mången törst

---

Värmland i världen

Av Jan Gustavsson

Världen efter världskrigets slut
Tyskarna hade lärt sig veta hut
I Värmland fanns många bönder
och arbetskraft från länder
liksom skog och malm
i kyrkor sjöngs psalm
men på 1990-talet det vänder

Förr ett mera eget rike
alla hade ett eget dike
nu släkten i hela världen
och vi reser, ser och lär
mycket positivt har hänt
det har vi märkt och känt
men hemorten är kär

Pappa på åkern, mamma i köket
och tyst om könsrollsstöket
en bondby med vuxna och barn
Vi växte hos kor utan hat
lekte, slogs, sprang genom byn
friska, glada, röda i hyn
i närmaste gård fick vi mat

1960 och 70 talet var framtidstro
välstånd och arbetsro
och stöd till dem som inget har
krav på dem med mycket kvar
ett land med hopp och bröd
och engagemang med glöd
som nu inte många har

1990-talet började det knaka
några började själva baka
marknadskrafter kom tillbaka
solidariteten fick en smäll
det blev mera ekonomi
det privatas hegemoni
liksom mera gnäll

Nu köper jag till övermått
inga tankar på stort eller smått
att vara konsument är min roll
barnarbete eller slaveri
köper kläder i svensk butik
och ingen pakistanier blir rik
och nej till tiggeri

Snygga skor till billigt pris
från etiopiskt paradis
eller rosor till kär bekant
odlade på Kenyas slätter
partierna i Sverige vill
öka köpkraften lite till
till medelklassens rätter

När jag ringer i min mobil
till folk i och utanför Kil
kobolt från Kongo behövs
vi lever i en större värld
I Saudiarabien aristokrati
finns ingen demokrati
de har olja och svärd

Nu bor jag nära en kyrka
hoppas den ger styrka
högtid, mässa eller möte
folk kommer av olika skäl
inte bara vana och plikt
utan ord som gör livet rikt
kanske hopp och vill väl

I Värmland behövs politiken
inte bara prat i retoriken
klimat, miljö är ansvaret och
handicapade, fattiga och sjuka
vi behöver inte mera röstfrieri
och skattelättnader och difteri
utan att för populister huka

Idrottshallar och mumintroll
för vem spelar det roll?
medelklassen skall ge stöd
vi klarar oss utan tröst
hellre särskola och äldrevård
kuratorer och ungdomsgård
till dem jag ger min röst