Tiden

Av Frida Turander

Ungdomens dagar är alldeles för få sa gubben och klev stelt upp från sin skavda gamla pinnstol och borstade av spånorna på byxbenen. Han hade täljt sig ännu en träslev.

”Va?” sa gumman som höll på med sitt och inte riktigt hörde vad han mumlade om.

Gubben harklade sig och tog i med lite högre stämma. ”Jo, jag sade det att ungdomens dagar är för få.”

Gumman som nu hörde honom klart och tydlig, tittade förvånat upp från sina sysslor.”Hur då för få, menar du?” 

”Jo…”, sa gubben och drog fundersamt på orden samtidigt som han stoppade sin hemsnidade träpipa med tobak. ”Man är gammal så ruskigt länge och ung så järnspikars kort… man hinner inte ens uppskatta ungdomens spänst förens den är över.” 

Gumman himlade med ögonen och skakade på huvudet, lade ifrån sig det hon hade för händerna och sade: ”Du talar strunt min käre gubbe. Minns du inte hur tiden gick långsammare då? Minns du inte att tiden var evig?” Gumman tog fram sopkvasten och sopade upp spånorna som låg som små korkskruvar på deras gistna gamla trägolv. Gubben stod först stumt och bara stirrade på henne när hon vant drog kvasten över golvet, sedan utbrast han: ”Jo, förvisso min kära, förvisso. Men en timme är bara en timme och en vecka är bara en vecka ändå.” 

Gumman slängde in spånorna med skyffeln i den glödande vedhögen på eldstaden som genast fick tag i spånorna som knastrande flammade upp i höga lågor som snabbt dog ut och försvann.

Den obarmhärtige prästen

Av Petra Hillring

Den obarmhärtige prästen

av Petra Hillring

Sockenprästen Anders Jakobsson började bli på tok för gammal för att vara präst. Han hade svårt att ta sig uppför predikstolen, hans predikningar var långrandiga och hans gamla ögon hade svårt att läsa upp kungörelserna. Glasögonen satt för jämnan på nästippen och det gråa skägget hade han låtit växa. Hela hans uppsyn utstrålade sävlighet och ålderdom. Därför gick han numer med en lärling vid sin sida, Nils Wallin, som var ung och sympatisk och en frisk fläkt jämfört med den gamle prästen. Nu satt de båda på hästkärran på väg mot Emil Antonssons lilla stuga. Det var en sen eftermiddag i september, och det kändes i den friska luften att hösten var på intåg. Den gamle prästen frös sådär som gamla människor ofta gör, och därför hade han dragit en yllefilt runt sig som om det vore mitt i vintern. Lärlingen Nils körde den gamla nordsvenska märren som travade på längs den gropiga vägen. Det var en lång väg att färdas från Talleruds Prästgård hela vägen ut hit till socknens utkant. De hade lika gärna kunnat störa prästen från socknen bredvid, tänkte den gamle prästen där han buttert satt och frös.

När de anlände till Emil Antonssons stuga hoppade Nils ner från vagnen och sköt upp stugdörren utan att vänta på den gamle, vars leder knakade när han mödosamt tog sig ner från hästkärran. 

Inne i stugan låg Emil med ett tunt lakan över sig. Han svettades vådligt och hustrun torkade hans febriga panna med en liten näsduk. 

– Goddag, sa Nils vänligt och tog henne i hand. Hur står det till här då?

– Det är inge vidare, han…

Hon avbröts av att den gamle prästen kom in genom dörren. Han slog käppen hårt mot golvet för varje steg han tog. 

– Jasså, här ligger Emil, ja, sa han och kisade mot den sjuke.

– Ja, han yrar och hostar blod, sa hustrun. Åh, snälle prästen, säg att ni kan hjälpa honom!

Prästen harklade sig högt och stapplade fram till Emil medan hustrun andäktigt såg på. 

– Nej, sa han avfärdande. Här finns inget som kan hjälpa, det är bara och be Gud Fader om förbarmande.

– Men det måste väl finnas något…försökte hustrun, men blev avbruten av prästen: 

– Nej, inget. Lungsoten har tagit honom, ser du! Han kommer dö, men jag ska be för honom, jodå det ska jag. Ibland är Gud barmhärtig, ser du. 

Hustrun slog händerna för ögonen och grät, men Nils tänkte att nu hade väl den gamle prästen ändå blivit tokig! Nog för att Nils trodde på Guds makt, men det fanns även läkare och mediciner på  lasarettet i Karlstad, och att avfärda dem var ren galenskap! Emil Antonsson hade hustru och fyra barn, och om han dog skulle de alla hamna i fattigstugan. Men vad brydde sig väl den gamle obarmhärtige prästen om det? 

Haiku längs Klarälven

Av Emil Florell

Paradiset finns,
där evig sommar råder.
Vägen dit är lång.

Branäsfjällets snö,
så oförorenad vit,
smälter sakta bort.

Längs bergets sida
rinner smältisen sakta.
Jag följer efter.

Vidsträckta landskap
fyllda av gömda faror.
Brunbjörnen gäspar.

I skog full av liv,
i väntan på vårsolen,
vandrar jag ensam.

Fåglar är tysta
och vattnet ligger stilla.
Beror det på mig?

All snö har smält, men
tjälen ligger djupt i mark.
Jackan är för tunn.

Fyrverkerier
av färger och av kvitter
skrämmer mig plötsligt.

Gökens melodi
hörs längs den stig jag vandrar
från hägg till syrén.

Industrierna,
välfärdssamhällets motor,
förgiftar vattnet.

Jag har funnit ro
i skuggan på kalhygget.
En livlös oas.

Jag ska vila här
vid den längsta dagens slut
och drömma om dig.

Från berget till sjön,
längs den klaraste älven,
sprider sig giftet.

Solen värmer sjön,
som lockar med sin svalka.
Jag kan ej simma.

Blåbär och hallon
bland giftigt ogräs växer.
Jag äter ivrigt.

Sensommarblommor.
Dagarna blir kortare.
Början på slutet.

Siluetterna,
i låga solens motljus,
liknar ett odjur.

Ensamheten tär
på mig som sökt densamma.
Får jag komma hem?

Långt bort från hemma,
ensam i mitt nederlag.
Koltrasten sjunger.

Att all blomster ska
brytas ner och växa upp
är min enda tröst.

Månskenet speglas.
Vänerhavet glittrar svart.
Sommaren är slut

En Kolarens väg

Av Bo-Göran Sjölander

Ensam i kolarkojan,
sotig rök i koftan.
Sidfläsk i min ränsel.
Fastän ingen rätt förstå,
tider som föregå.
Har jag nogsamt allt noterat:
– Ensamhet är en Kolares lott,
från tidig gryning.
Har jag allt förstått.
Jag har sedan länge,
kastat masken.
Den som klämde.
Lidandets väg,
genom enslig skog.
Fanns det någon som bekände?
Kolarens väg,
en enslig lott.
Byggde ett slott.
Kysste din kind,
sa farväl till Mor.
Födda: 
– En LilleBror.

Kolarens väg,
bygga Milan.
Inte sned.
Vakar i mörkret,
hör eldarnas sång.
Drömmar: 
– Om färdvägens gång.

Stjärnorna gnistra,
på enslig ort.
Allt vad är smått och i stort.
I mörkret lyser månens gula skära,
anden är nära.
Allt skall du bära.
Vaka och bedja:
– En Kolarens lott,
bygga koja och slott.
Somnar nu stilla,
till knastrande glöd.
Uppståndelsen: 
– Var är din död?
Vandrande Speleman:
– Ditt brott!
Det brinner en stock!
Eviga eldar,
i eviga tider.
Människobarn du lider.
Eviga tempel,
brännoffer tänt.
Gudar: 
– Den Evige sänt.

Livet

Av Sandra Albertus

Solen strålade från en molnfri himmel och i träden utanför fönstret kvittrade småfåglar och skapade en eufoni. Försommarens dofter av syrén och nytvättade lakan letade sig in genom den öppna balkongdörren och spreds i lägenheten tillsammans med förväntan och längtan inför den annalkande semestern. 
Djupt försjunken i tankar uppfattade jag en avlägsen knackning på ytterdörren. Vem kunde det vara? Jag väntade inte besök.  
Jag bestämde mig för att ignorera den och njuta av stunden och koppen med kaffe på köksbordet framför mig. Domkyrkotornets klocka slog två slag när det bankade på dörren igen. Jag ställde suckande ifrån mig koppen och vandrade ut i hallen.

Där utanför stod två ytligt bekanta. Den ene var lång och mörk och den andre kort och blond. När jag såg vilka de var försökte jag stänga dem ute och dra igen dörren. Den långe mörke satte  foten emellan och det var tydligt att de inte tänkte godta ett nej. Utan ett ord, sköt de upp dörren på vid gavel och klev in i min bostad och i mitt liv.
Häpen och paralyserad såg jag hur de snabbt och målmedvetet rotade igenom mina skåp och lådor. Böcker och skivor revs ur sin förvaring och porslin krossas mot marken nedanför balkongen. När de var färdiga slog de sig ner sida vid sida i vardagsrummets mörkgrå soffa.

Vi hade mötts som hastigast några år tidigare. Den långe var Oron och den korte kallades Meningslösheten. Den här gången hade de kommit för att stanna. Jag bad dem gå och visade dem dörren men de lyssnade inte. Mina argument tog slut och de flyttade in.

Utanför tystnade fågelsången och vinden höll andan. En unken doft spred sig likt en tung, grå dimma och sänkte sig över allt jag tyckte om och uppskattade. Disken travades på köksbänken, blommorna vissnade i sina krukor och dammråttorna trängdes med smutstvätten på golvet.
Jag fjättrades i köket medan Oron och Meningslösheten beslagtog all kreativitet och framtidstro som fanns att uppbringa.

En tidig höstdag i september bultade det åter på ytterdörren. Jag lyfte lojt på huvudet från min plats i köket men sänkte det igen när jag mötte Orons triumferande blick. Domkyrkotornets klocka slog två slag när duon reste sig ur soffan och försvann ut i hallen.
Jag grät stilla från mitt fängelse. Nu var det kört och jag var förlorad. Jag blundade hårt och knöt händerna i knät.

I detsamma virvlade frisk luft in i lägenheten. Jag öppnade förvånat ögonen och erfor ett fyrverkeri av färger, dofter och hörselintryck. Blommorna reste sig rakryggat i krukorna, skivorna återvände till sin plats och böckerna for in i bokhyllan. Porslinet radades prydligt upp i skåpen och hela bostaden luktade rent och fräscht. De osynliga kedjor som fjättrat mig i köket upplöstes när jag reste mig på ostadiga ben och linkade ut i hallen. Vem var det som hade kommit?

Borta var de objudna gästerna och vid dörren stod en välbekant gestalt. Hon log finurligt och jag sände henne ett varmt leende tillbaka.
Sommaren var över och hösten kommen när jag äntligen hälsade Livsglädjen välkommen hem.

Julikväll

Av Erika Janske

En gammal rödmålad lada
Går in på led
Får min plats

Luften tjock 
varm 
och stillastående
Får inte flytta på mig
Döden framför mig
Blek

Skruvar på mig
Tittar bort

-Hur har du med själen? 
-Har den utvecklats? 
Dödens fråga in i mig

Tungt att andas
Sneglar på klockan
Hur länge har jag suttit här
Hasar längre ner 
sittbenen protesterar

Har jag levt klart?
Känner jag att jag tagit till vara livet
på det sätt jag borde?
Dödens blick under svart huva
Känner närvaron

Känner ångestens puls
Den mullrar doft

               Allt tystnar

Döden kommer fram 
och tar emot publikens jubel
som efter hand
                  stillnar 

Portarna öppnas
ljus och luft strömmar in
Ser ut över ängarna 
ner mot Frykens blå vatten

Tar ett djupt andetag
Låter syret föra mig tillbaka 
från sagans 
och musiken värd. 

Kliver ut i den tropiska julikvällen 
Möter mina medresenärer 
på kvällens resa
Byter upplevelsen
som hos alla 
landat olika

Vi skingras i kvällen 
var och en hem till sitt 
för att fortsätta skriva 
sin egen saga 
och utveckla sin själ 
inför döden 

Fiolernas toner 
och trummans bas
fortsätter vibrera 
in en livsglädje 
som fortsätter genljuda

in i mitt djup
mitt liv
över tid

Maj/Juni 2020

Av Olle Jilkén

Tåget gick till Karlstad. På vägen lyssnade vi på de undanskuffade ESC-bidragen med varsin lur i ena örat. Du fick gissa vilket land låtarna tillhörde. Vi hade båda fel. Välkomstkommittén på perrongen bestod av en hundbiten bil, en studsande lillasyster och han med spelskulder. Däcken pumpades, löv sopades bort från taket. Sedan anlände vi till ditt föräldrahem. Jag blev blixtförälskad i den enögde skräcken. Hon som gått bort nu. Jag tror kärleken var besvarad. Vi var ålagda att ombestyra över den nytillkomne håriga familjemedlemmen. Isak, Harry, Dalton eller vad han nu hette. Han fick följa med till Östra Ämterviks kyrka. Selma, mormor och Signe fick varsin hälsning. Olov Bryntesson Morell följde oss med sitt Mona-Lisaleende. Vakandes över alla sina ättlingar. Horkarl och präst som han var. Det gick väl hand i hand på den tiden. Numera i spökform. Vinjetten till de vises sten ekade akustiskt. Vistelsen avslutades med ’Fait accomplit’ och ’Let It Go’ på pianot. Bryntesson Morell såg nöjd ut.

Under en grillkväll i Gräsmark påmindes jag om mitt innerliga barnhat. Detta tack vare en intensiv tonåring. Jag gick runt som en malplacerad diva med stora skära solbrillor och inlindad i en svart draperad kappa. Blev tilldelad uppgiften att underhålla med min trolldomskonst. Tonåringen glodde storögt men jag gav henne ingen uppmärksamhet. Istället visade tarotkorten att hennes mamma borde gå vidare i livet. På gården fanns två hästar, ett nyfött föl, tio får med kändisnamn, en inavlad katt med krokig svans och tre bjässehundar. Fåren vallades in. Deras djävulslika lodrätta sträck till pupiller ingav ingen känsla av kärlek i mig.

Det rosa slottet bjöd på sin finaste servering. Två pommes i backen, en öl över steken och fel sorts läskeblask. Sedan blev det härjig hemmafest. Vi blev åskådare till tre svep av ”Protein Breakfast”. Rått ägg i varsitt ölglas. Ett ägg hostades upp. Vi tog oss över en röd bro. En bäver hälsade oss att det var dags att bygga nytt hem. Vid båthuset började allas onykterhet märkas. Du blev hårt nypt i sidorna och jag fick höra på författardrömmar.

Fadern kom hem och vi flydde ut till lillstugan. Flykten var inte tillräcklig. Ditt lynne färgades rött av hans hurtiga surmulenhet. Vi tog oss ut till Gräsmarkerna igen där sjöarna var varma, trollborden studsade sig varma och katterna bjöds på nyfångad abborre. Vi kreerade drottninggrottor på hemkokad sylt och du red ut i skogen på gamla Limona. Jag var mer intresserad av att näcka i Ekstamôssen. Kanske en annan sommar.

Den stora författarinnans spa var mer av ett AW-häng med tillhörande träningslokal än en avkopplande upplevelse. Men vi fick bekanta oss med känslan av renhet efter vistelsen på fårgården. Vackra pojkar, vackra män på hotellrummet med utsikt över ett öde utegym. Det dracks medtagen bubbel, åts yoghurtdoppad ananas och cashewnötter med surkrämsmak. Sängarna gled rytmiskt isär. Morgonen efter var det din dag. Du stängde av mobilen. 

Från Wien till Älvsbacka

Av Sverker Snidare

Han höll in hästen och såg ut över dalens stubbåkrar och ängsmarker, där björkarnas löv börjat gulna. På andra sidan vägen, upp mot åsen, lyste tallarnas stammar röda. Han tog fram den karta landshövding Johan Didrik af Wingård i Carlstad ritat åt honom. Sjön längst ner i dalen som glittrade i kvällssolen måste vara Östra Örten. Då var han snart framme. 

Ryttaren var den trettioårige adelsmannen Ulrik Croneborg, Sveriges chargé d`affaire i Wien, på besök i hemlandet för att söka en bostad i Sverige för sig och sin hustru, Barbara von Geymüller och deras son Wilhelm, bara halvåret gammal. 

Ett par bönder som passerade ryttaren och hans ståtliga springare bugade där de satt på en skrinda, dragen av en gammal märr. Inte undra på, den reslige mannen som såg ut över nejden var klädd i gula mollskinnsbyxor, höga svarta ridstövlar, blå jacka med epåletter och svart hög hatt. Han hejdade bönderna och frågade om vägen till Östanås. 

– Herrn kan rida ner te körka på vägen där framme, fick han till svar av den yngre av männen. Sen från körka över bron och nordvart längs Lersjön tess han ser herrgårn, om det är dit han ska. 

Ulrik Croneborg tackade och manade på hästen. Det dammande om hovarna när han i snabbt trav red vägen ner mot Elfsbacka kyrka. 

Ulrik hade i Wien fått klart för sig vilket värde man i Europa satte på det svenska järnet och tänkte att ett järnbruk borde vara en bra investering. Karl IV Johan som sedan flera år var Sveriges konung och som utsett den ambitiöse unge mannen till Sveriges sändebud i Wien, hade lovordat Värmland som ett av de vackraste landskapen i sitt nya hemland. Monarken hade också framhållit landskapets närhet till broderlandet Norge. Vännen från diplomatkåren Olof Nordenfeldt hade anförtrott honom att Elfsbacka bruk kunde vara till salu och att där fanns en särdeles förnämlig herrgårdsbyggnad.

Ulrik Croneborg hade lämnat sin hustru och son i Wien för denna resa. Hustruns far hade avlidit, och det var hennes fadersarv som möjliggjorde det tänkta förvärvet.

Han kände sig oerhört lyckligt lottad, inte bara för att hans hustru hade en stor förmögenhet, inte ens främst därför, utan för att denna vackra och synnerligen begåvade kvinna besvarade hans kärlek. Hon var konstnärinna och ställde ut sina målningar för familjens stora umgängeskrets, som inkluderade den kejserliga familjen. Hon sjöng sagolikt och spelade flera instrument. Bäst tyckte han om när hon sjöng och ackompanjerade sig själv på det nya pianot. Hon behärskade också, liksom han själv, flera språk.

Det hade börjat skymma när han kom fram till herrgården. Han blev väl mottagen och trakterad av den åldrige brukspatronen Adolf Heijkenskjöld, som av landshövdingen brevledes aviserats om hans ankomst. 

Då Ulrik följande morgon serverades frukost och från herrgårdens matsalsfönster såg ut över dalen med älven, sjöarna och de blånande höjderna bestämde han sig. Han skulle samma kväll skriva till sin älskade Betty att han funnit deras framtida hem. 

Freja och Nova

Av Therese Sjöqvist

De två bästa vännerna Freja och Nova hade växt upp i lilla Hagfors, en rätt så sömnig del av Värmland. Det är en sådan plats där folk har koll på varandra och alla känner alla. Eftersom det är en väldigt liten plats händer det inte så mycket heller. Tur är det i alla fall att Freja och Nova känner de duktiga innebandyspelarna. Tidigt en sommarmorgon vaknade Nova upp hur morgonpigg som helst och skulle skynda sig att gå ut och springa. Nova med sina morgonrundor, armhävningar och proteindrycker hade under några år drömt om att föra rugby till lilla Hagfors. Freja däremot kunde verkligen inte alltid förstå var Nova fick sin energi från. Sedan några månader tillbaka hade Nova börjat se på klipp från Youtube och drömt om att testa Parkour, medan Freja försökte fundera ut hur hennes gymnasiearbete egentligen skulle representera Värmland. 

I sina träningskläder full av energi voltade Nova in med en hjulning samtidigt som Freja provade sin nya 50-tals klänning i syrenlila. Vad gör du för kul då? Undrade Nova vars tankar snarare verkade vandra åt att utmana innebandykillarna i någon väldigt svår styrkeövning. Skulle Freja kanske försöka sig på en viss typ av stil när det nu skulle bli dags att presentera sitt gymnasiearbete, liksom leva sig in i rollen? Tänkte hon för sig själv och vände sig fundersamt mot Nova. För mig om jag ska representera Värmland till mitt gymnasiearbete tänker jag mig att kanske diskutera Fröding och använda mode från en viss tid, någon rockabillyklänning skulle åtminstone vara väldigt typiskt Torsby kommenterade hon. Om du skulle få för sig att representera Värmland på ett eller annat sätt, vad skulle du hitta på för någonting? Fråga Freja och Nova log triumferande. 

Teatraliskt lyfte Nova blicken som om hon just hade kommit på en makalöst vacker dikt om Fryken eller en sång om de värmländska skogarna. Utan vidare hade Nova börjat spela upp den instrumentella versionen av You’re the one that I want. Hon började stampa och klappa i takt till musiken. Vi har snuuus, biler och hembränt. Men det ääär i Sunne och Torsby. Och lit i Arvika men int’ i Hagfôrs. Här vill vi stri’ och bare môckle. Krôser o brinnbär ska det va’ fortsatte Nova och gjorde några snabba danssteg till musiken. Det där var förstås bara ett smakprov sa Nova och pausade musiken men väntade nöjt på Frejas reaktion. Wow, det där var otroligt kul men jag tror inte det där är vad lärarna är ute efter… 

Medan Freja länge hade varit sådan att hon skulle följa reglerna ville Nova hellre bryta regler. Entusiastiskt hoppade Nova bakåt för att sedan snurra i några danssteg till Greased Lightning och Freja kunde ändå inte låta bli att tycka om en del av hennes påhitt som detta. Åh nu vet jag vad som fattas poängterade Nova. Du ska såklart göra det utomhus och ha med en amerikanare i ditt program, eh jag menar presentation! Utbrast Nova och Freja skrattade nöjt. Sedan ska texten naturligtvis innehålla mer om Årjäng, Sysslebäck, Höljes och Karlstad, ja hela Värmland! 

värdeland

Av Birk Andersson

ska vi åka
till en stuga
i skogen?

genom fönstren
syns inget
annat

vi är
väl redan
i en stuga i skogen?

första gången
med sambon
hos släkten

första gången
norr om
stockholm

första gången
en skåning
i torsby kommun?

inte första gången
folk skruvar på sig
när malmö nämns

tveksamma 
tankar kommer
i frågor

har ni
blivit
skjutna på?

känner ni
någon
som mördats?

jag flyttade
till malmö
och blev lycklig

obligatoriskt
försvarstal
från sambon

samtalet handlar  
sedan
om människorna här

de som
har tagit
fått och gått

en kusin
tog
sitt liv

en bror
fick
hjärtinfarkt

två ungdomar
gick
igenom isen

en bybo
drack
ihjäl sig

en släkting
frontalkrockade
med fyrhjulingen

ärren syns
tydligt 
på nacken

som elvaåring
lekte sambons pappa
med bröderna 

med
pappas 
gevär 

men ett vådaskott
blir
en anekdot  

nostalgi
per
automatik

förutom
när bilden
vidgas

de säger inte
att det var
bättre förr

men de säger
att det är
sämre nu

budgetunderskott
mansöverskott 
nedläggningar

men kritiken
måste komma
internt

en stockholmsprofessor 
kallade värmland
skräpyta

det är fler saker
som inte finns där
än som finns där

ingen shopping
ingen underhållning
ingen ekonomi

där
finns
inget

förutom träd
alkoholister
knäppgökar

men det är 
mer fylla
på stureplan

det är
fler dårar 
i riksdagen

muttrar 
en släkting
i kamouflageoverall 

med en folköl
och
ett glas rött

politiker
ekonomer
lobbyister

deras plan
att sälja ut 
att riva ner

att skapa
vinnare
och förlorare

och sedan
överraskas
över missnöjesröster

en annan släktning
sitter i underställ
och varseltröja

go hard
or go home
står på kepsen

han vet
i än högre grad
vad han pratar om

problemet är 
den interna
flyktingpolitiken

för många
tvingas
till stockholm

de
ses där
som ambitiösa

och förälskar sig
i staden
som tvingat dit dem

medan vi som stannat
och kämpar
ses som en börda

det är tvärtom
mot migration
mellan länder

sambons mamma 
har samma tonläge
för allt 

vill
vi ha
mer hjortron 

vill
vi ha
en bil

vill
vi flytta
hit

det är
pendlingsavstånd
till norge

vi är unga
och kan även jobba 
på distans

att flytta
är
frivilligt

men när vattnet stiger
när städerna förvandlas
till värmeöar

med storstadsbor
som inte kan
självförsörjning

då kommer
de alla
upp hit

och de kommer inte
uppskatta sina kalhyggen
och vindkraftverk

här
värderar vi
verkliga värden

nära och kära
skog och land
liv och död

fylld av funderingar
medan maten
dukas undan

vi och dem – 
varför tillhör vi
alltid vi?

kanske även
ett och annat
konstaterande

fördömanden
och fördomar 
fördummar 

men mest
frågor
om tid och rum

flyttade jag
till malmö
eller flydde jag? 

kommer
någon av oss
vilja återvända

eller kommer vi
bara åka
på utflykter

i väntan

flykt? 

vi lämnar 
huset
i skogen

och åker
till stugan
i skogen