Röd/Duken

Av E.T Olsson

Duken var röd. Hon tänkte på skrapsåret hon fått tidigare på dagen. Hur blodets färg känts overklig när det blandades med Vänerns vatten.

Duken var röd. Hon tänkte på musen som fastnat i fällan och alla hundratals möss som fastnat under åren på ön.

Duken var röd. Hon tänkte på huset slitna fasad och alla minnen som skapats här lång tid innan hon stigit över tröskeln.

Duken var röd. Hon tänkte på värmen från vedspisen och ljudet av björk som omslöts av lågorna.

Duken var röd. Hon tänkte på solnedgången och väntan. Väntan på att någon skulle komma och rädda henne. Från ensamheten, från den hon inte ville vara. 

Klockan närmade sig elva på kvällen och det var fortfarande tomt i huset. Hon var van vid tystnaden här men hade svårare att stå ut med den när mörkret slöt sig runt stugan. Hon tog en risk när hon tackade nej till att åka med pappa och båten till stan men valet mellan att sitta och vänta på en barstol och ensam i köket hade alltid varit självklar. Rundorna i baren kunde ta tid och det fanns bara utrymme att gå på upptäcktsfärd i lokalen till ett visst klockslag, efter det var det ingenmansvälde. Hon visste det.

Solen hade gått ned bakom fyren när hon blickade ut över Vänern och tyckte sig skymta lanternor ute på vattnet. Hon reste sig och gick ut på verandan, kisade med ögonen men såg inget som rörde sig på vågorna. Under flera minuter stod hon där, blixtstilla och lyssnade efter ljudet av motorer men det enda hon hörde var vattnet som slog mot bryggan och vinden som ruskade trädkronorna. 

Dörren slog igen bakom henne och hon satte sig vid köksbordet igen. 

Duken var röd. Hon tänkte på döden.

Drömmen i fjäderdunet

Av Andreas Trollåker

Jag går hem i regnet. Min ärvda oljerock står bra emot vätan och det är bara dess pälskrage som inte gör det. Det knastrar i gruset under skosulorna och det knastrar i takt med klockornas klang från Fryksände kyrka. Knastret upphör i samma stund som den sista klangen klingar ut. Jag går nu på hängbron näst intill ljudlöst och det är bara ca tio centimeter tjockt trälager mellan mig och vattnet nedanför. Regnet har nu upphört och mitt på bron gör jag en paus. Jag vilar mina underarmar mot broräcket och drar in ett djupt andetag av den klara höstluften och studerar de blånande bergen i horisonten, något närmare mig ligger en eka och guppar. Ett trumpetande ljud hörs ovanför mig och jag kisar upp mot himlen och kan se en sångsvan komma flygande. Svanen gör plötsligt en sväng och den stora fågeln kommer mot mitt håll. Den ler och blinkar i ögat åt mig och jag får den där känslan som man får när man har bra kontakt med någon. Ett avtal, en deal eller något i stil med det. Den girar igen och åter fortsätter svanen sin rutt söderut. Ett fjäderdun lossnar från fågelns kropp. Vinden leker med dunet och det singlar liksom ner likt ett golvurs klockpendel genom luften. Jag hör kyrkklockornas rytm igen när jag skådar dunets väg ned mot vattnet. Jag får plötsligt en idé om att jag vill lägga en önskan, en dröm i det där dunet. Det når till slut vattnet och dras med i Ljusnans drag ut mot Fryken och jag tänker att dunet kan komma långt. Rent teoretiskt skulle dunet med min dröm kunna nå Sunne, Västra Ämtervik, kanske vidare mot Kil ut i Norsälven och ja kanske så långt som till Västerhavet och vem vet kanske tillsammans med andra flytande ting som bringar tankar, önskningar och drömmar i sin last. Nu regnar det igen. Jag går vidare längs bron och sedan uppför backen och det knastrar i gruset igen. Mitt i backen står en röd traktor som naturen tycks ta över mer och mer för varje år. Det droppar från avgaspipan ned på huven och det tycks droppa i samma takt som knastret under mina skor. Plötsligt hänger droppen kvar och vill inte släppa sitt tag. Jag stannar. Jag står och väntar på att droppen ska falla. Den släpper inte. Jag skyndar hem. 

En siffra i statistiken blev en älskad son och broder

Av Åsa der Nederlanden

Vad innebär det att någon är borta, som man har levt med i tre år och som har blivit en del av familjen? Det tar ett tag att fatta, först känns det bara som att han är och hälsar på sina kompisar i Storfors. Sen börjar det landa mer och mer att han inte kommer hem något mer, att vi kanske aldrig ser honom igen. Om det vore en frivillig resa. Om han reste till något, att det fanns något som väntade honom. Men att resa för att man har insett att alla möjligheter att finna en framtid här i Sverige är uttömda. Varenda sten är vänd på men det fanns inget där. Varenda mussla är öppnad men ingen enda innehöll en pärla. Då återstår bara att resa, och man måste göra det som när man hoppar från en trampolin. Ta sats och sen springa bort från allt och alla så fort man kan, för annars kanske man ångrar sig. Ta ett hopp rakt ut i det okända, utan att veta vad som väntar och utan att veta om man någonsin kan återvända. Inte för att allt skulle vara sämre där, Frankrike är ett civiliserat land som säkert är bättre än Sverige på många sätt. Men för att vi saknar honom så fruktansvärt här och för att det känns så orättvist att han måste åka, när han inte vill något annat än att stanna. 

En människa är alltid mer än en siffra, mer än platsen där hon föddes.
Den platsen där vi har vackra minnen, där är platsen vi kallar hem.

Plåt och vanilj

Av Theres Wittgren

”Jag kan int se vas dä ska va te. Äre nån parfym å sprut på sej?”

Morfar höll den röda flaskan i handen medan han snurrade den och försökte läsa sig till innehållet. Den här gången gick han bet. Tvillingarna fnissade högt innan de upplyste honom om hur innehållet skulle sprida väldoft i storasyrrans bil. 

”Ja ni får väl köp en te na. Om dä ä sånt di använder nuförtia.”

Han vred på korken och den konstgjorda doften av vanilj verkade explodera runtomkring dem. Han sträckte ut armarna så långt ifrån sin kropp han kunde.

”Åh fy hälvette vikken skit!” 

Morfars uttalande fick fnittret att öka än mer. De skämdes lite över hans uttalanden men deras elvaåriga sinnen visste också att uppskatta hans omsorger. Och hans shoppingturer där de vanliga varorna mjölk, falukorv och potatis, limpa och färdigskivad ost blandades med sådant de ”verkligen behövde”. Idag hade de lyckats gå en extra sväng på köpcentret vilket resulterat i flera prassliga påsar trots att morfar hade tre tygpåsar med. De fick han använda själv. 

”Nu får dä var nog för ida. Ska vi ta bussen eller ska vi hör etter med mor er om ho kan hämt oss?”

Tvillingarna såg på varandra och fnisset antog en ny nivå. Det var svårt att förstå vilka ord de försökte få fram och morfar såg tålmodigt på dem till de lugnat sig. Det sista ordet var enkelt att tyda: ”Kom!” De följdes åt mot utgången och för en kort sekund snuddade elvaåringarnas händer vid sin morfars.

Där ute stod hon. Femtonåringen med egen a-traktor. Ett leende bredde ut sig över morfars ansikte när han förstod att hon skulle vara hans chaufför för dagen. 

”Ja dä va att e överraskning dä! Nu ska morfar få åke på raggertur med den finerste ongen i Kallsta!”

Femtonåringen protesterade inte ens mot att kallas raggare. Morfar fick kalla det vad han ville, bara han åkte med. Han skred fram till passagerarsidan, öppnade dörren och klev in. En elvaårig hand räckte fram plastflaskan som nyss inhandlats. Han tog emot den och öppnade den helt.

”Ska en vare raggere får en va dä ordentligt!”

Sedan startade bilen och en femtonårig onge med vaniljdoftande bil fick äran att åka raggarrunda med en åttiotreårig gubbe med glittrande ögon. När de svängde ut från parkeringen vevades rutan på passagerarsidan ner och en rynkig hand dunkade sedan plåt hela vägen hem.

Minnen

Av Annika Westerholm

Natten hade varit kall, på fönstren syntes mönster av frostnupna isblommor, där utanför ett tunt täcke av snö, havrekärven domherrarnas näste. Solen trängde fram mellan granarnas grenar, allt så tyst i de värmländska skogarna, ett skådespel utan röster. 

Doften lockade ner henne till undervåningen, värmen strålade emot, kärleken likaså. Därinne i köket ett hav av kanelbullar, koppar fyllda av knäckta ägg, pärlsocker över bordets yta. Hennes mormor med sina rosiga kinder, sjalen knuten i nacken, glädjen och lyckan att få se sitt barnbarn, hennes morfar med sitt tandlösa leende, stoltheten över henne, ”stordotra”. 

Allt så levande, verkligt. Hon blundade och njöt, öppnade sina ögon åter igen, solen var nu borta, värmen likaså. Minnena av det förgångna hade spelat henne ett spratt. Hon stod nu där själv i stugan, frusen, nedstämd. Inget var sig likt och skulle så inte heller bli. Idag var dagen inne, stugan skulle säljas, minnena blekna bort, flagna av som gammal målarfärg. Huset nu endast ett tomt skal, en kropp utan själ. 

Ett ljud utanför fick henne att vakna till ur sina dystra tankar. Ingen var ännu väntad, från köksfönstret syntes ingen bil, inte heller några spår i snön. Hon sköt upp ytterdörren försiktigt, kikade ut och där en bit bort på kullen stod ett får och bräkte. Grannens stängsel måste återigen gått sönder, tänkte hon högt för sig själv. Precis i samma stund syntes en skepnad bakom fåret röra sig, ögonen blänkte till, det tog en stund innan hon förstod. Denna varelse hade aldrig hennes mormor och morfar fått se, trots att de bott ute i skogen hela sitt liv. Vargen!

Knytnävar i ögonen

Av Peder Kaldal

Tältet luktar konstigt, men pappa säger att det går bra att använda.
Bara det får vädras lite.
Varför luktar det konstigt, undrar jag.
Pappa tittar på mig och tar ett djupt andetag.
– Förra året, när vi gick längs med Klarälven. Det regnade och jag tog inte upp det i tid när vi kom hem. Jag vet att du minns. Du berättade för mig om trollen. Om vikingarna. Om du tänker…
Pappa vänder på huvudet. Tittar bort.
Han vet att det inte fungerar så. Men jag säger inte det, jag säger något annat. Och ljuger.
– Jag minns.
Pappa tittar på mig. Ler. 
Jag ler tillbaka. Och gråter.
Knyter händerna, trycker in dem i ögonen. Hårt. 
Det gör ont, men snart gör det inte ont mer.

Mamma stryker håret på mig, ber mig sluta. Men vet att det inte biter.
– Ska vi åka till stenen? Du vet stenen där du berättade att Fröding brukade sitta. Vill du sitta där en stund?
Det vill jag inte. För stenen säger mig ingenting. Det jag vill är att komma ihåg. 
Jag vill minnas vad jag sa om trollen förra sommaren. Jag vill minnas vad jag åt i går.

Mamma viskar till i pappas öra. Han gråter.
Jag gråter och får ont igen. Dom pratar med mig.
– Vi kan strunta i tältet. Vi kan bara låta tiden gå, om det känns bättre.
Jag svarar inte. Vill ha ont så länge jag kan. För snart går det inte mer.

Pappa tar mig under armarna, mamma tar benen. 
Köket luktar kokos och jag tror jag minns något. Men det kan inte stämma.
– Vill du lyssna på något?
Jag skakar på huvudet. Ber dem prata. Inte med mig. Med varandra. Så jag kan lyssna.

Jag är 22 och jag har precis lärt mig att dö.

Tillbakablicken

Av Isabel Lindberg

Det var den 15 april 1952. Våren hade precis kommit. Träden började bli gröna och fåglarna kvittrade. Hon klev av tåget på Säffle järnvägsstation med sin koffert i högra handen. Hon tog ett djupt andetag samtidigt som hon tittade på de grönskande björkarna som svajade i vinden. Hon hade fått arbete på Säffles lasarett och hade bestämt sig för att lämna Ullervad, den lilla byn där hon var född och uppvuxen. Ensam steg hon av perrongen och började gå. Hon hade hyrt ett rum hos en familj som personalen på lasarettet hade ordnat åt henne. Hon gick genom staden, passerade mängder av små butiker. Från alla bagerier spred sig en doft av nybakat, en doft av hemtrevnad. Hon gick över kanalbron och tog sedan av till vänster mot huset där hon skulle bo. Det var ett gult tvåvåningshus där hon skulle få ett rum på nedervåningen. Hon tänkte tillbaka på den dagen som början på ett nytt kapitel i hennes liv. 

Hon tänkte tillbaka på första arbetsdagen. Hur hon fick flera väninnor bland personalen. Hon tänkte framförallt på Sonja. De kom varandra nära och umgicks ofta när de var lediga. En dag var Sonjas bror och hans vän Albert med. Det var första gången hon träffade honom, Albert, som kom att bli en livslång kärlek. De träffades 1957, tre år senare gifte de sig och året därpå flyttade de in i sitt nybyggda hus. Men det var först året efter som den största förändringen skedde, då föddes deras dotter Anita. Denna lilla skapelse som kommit till världen just till dem. Hon minns hennes första steg, hennes första ord. Sånt glömmer man inte. Därefter dröjde det bara några år innan Anitas lillebror föddes. Hon ler för sig själv när hon tänker på dem. Även om det är längesedan så känns det som igår. Hon hade alltid älskat att åka bil och se nya platser och till hennes stora glädje tyckte Alfred likadant. Varje sommar tog de med barnen på bilsemester runtom i både Sverige och Norge. Tänk så många platser de har besökt och så mycket de har upplevt under alla sina resor. 

Hon minns när första barnbarnet kom. Att få barnbarn var en stor lycka. Att återigen få ta hand om de små.  Allt hon har tänkt tillbaka på var med värme, ända tills den dagen. Dagen då Albert slets ifrån henne. Han var bara 70 år när han en dag helt plötsligt inte fanns mer. Hon känner en tår rinna ner för hennes kind. En smärta som aldrig går över. Även om Albert slets i från henne för tidigt har hon ändå fått uppleva mycket glädje under sina 98 år, till och med barnbarnsbarn. Hon känner tåren droppa ner på halsen och vidare ner på kudden där den lämnar en blöt fläck. Hon tittar på sina händer. De är skrynkliga och lite skakiga. Sista veckorna har hon mestadels spenderat i sin säng. Åren började ta ut sin rätt. Hon ler åt allt hon tänkt på. Hon hinner tänka ”Albert, snart ses vi igen” innan hon sluter ögonen en sista gång. 

Picea abies

Av My Bodin

Det tog hundra år för fötterna att växa ut. Först kom hälen. Sedan tårna, en i taget. Så skelettet, brosket, senorna, lederna, nerverna, venerna, ådrorna och alla lager hud som behövs för att en fot ska bli hel: underhud, läderhud, överhud. 

Under tiden hängde hon i granen tre alnar ovanför marken. Som prästen och pöbeln och bödeln pekade stammen sina knotiga grenar mot himlen.

När fötterna växt ut var det benens tur. Ja, också det tog flera hundra år. Granen hann förgrena sig, växa sina barr, skjuta dem och fälla dem många gånger om. Och hon grodde.

Så var det bäckenet, höfterna: det mest smärtsamma. Hade hon haft en röst hade hon gormat och gnällt och svurit och gapat och fått grenarna att skaka med sina häftiga rörelser. Men hon hade ännu ingen mun och höftbenet stack vitt och skarpt ut ur bäckenbotten. Fladdermössen seglade förbi. Daggen glänste över barren som vargögon i natten. Någonstans i mörkret bultade sågen. Hennes mage började ta form. De inre organen. Tarmarna. Magsäcken. Livmodern. 

Längs granens bark rann ymnigt harts. Ur den snittade barken rann den och den fångades och tuggades och spottades ut av ackordsarbetarna som drog förbi. Runt deras sulor myllrade myrorna på väg till stacken. De släpade barr som granen fällt. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Hade hon haft ögon hade hon sett hur vidderna kring granen glesnade. Hur älgen och lon och björnen flyttade. Hur träden fälldes. Men hon hade inga ögon än och granen där hon hängde lät de stå. Mot himlen växte den. Och hon hängde i den, nästan två meter ovanför marken.

Kottarna. De stora som släpper sin frön och de små som täcks av en fuktig massa. Granen dignade av dem medan kota lades till kota.

Armarna. Armarna kom och hon sträckte dem rakt ut. Där landade lavskrikor och koltrastar. Där spejade kattugglor medan vargarna följde i hjortarnas spår. Men det var haglet och inte gråbenens gap som till sist tog hjorten. 

Skogsstjärnorna runtom dem trampades ned av grävskopor. Stammarna återvände som telefonstolpar. Hon fick öron som ledningarna surrade i. 

Granen hon hängde i lät de stå. Det var den högsta granen. 

Munnen kom och hon var ensam sånär som på hackspettarna och borrbaggarna. Bara med dem hade hon kunnat tala om att granens bark ljusnat så att den nästan var vit och att barren låg bruna, förmultnade i marken utan att några nya syntes till. Men hon hade varken språk eller hals och hackspettarna kunde inte svara henne.

Och nu. Efter sexhundra år. 

Nu når hennes fötter marken. Tårna trevar i den täta mossan. Ljuset faller genom himlen och landar mjukt i irisen. Porsens och enens ångor stiger genom huvudet. Den fuktiga luften går genom näsan och halsen hela vägen ner i lungorna. I samma andetag som hela hennes kropp hänger ihop. Då. Nu. Nu spänns snaran åt. Tårarna dinglar i vinden. 

Och hon hänger kvar.

BRUNO

Av Anna Sundstedt Norborg

Min mamma hon jobbar inte, hon leker. Mm. Leker. Ibland leker vi att vi är giraffer och alligatorer. Och ibland då leker vi att vi jobbar.

Vi jobbar på kontor med dator i handen knappar på tangenterna till fingrarna blir röda som hallonsaft. Och sen sen så blir vi monster, monster som bara äter allt i dens väg, kakor, tårtor. Mamma har sagt att vi får äta så mycket tårta vi vill. ”En tårtdag om dagen säger hon. Tårta är bra för magen.” Tårta är fantastiskt bra för magen.  

Och pappa han är på resa. Han reser hela tiden. Fnasko heter han. Mamma brukar kalla honom fjasko. FJASKO!!! Han reser ofta ofta reser han, det är tråkigt. Men när jag och mamma leker då finns pappa här jag ser honom i tapeten i blommornas blad. ”Hej Pappa! Hej!” Men ingen svarar för han är ju inte där. Och inte här heller inte bakom och inte under stolen eller framför. Men kanske om jag ställer den upp och ner och bakfram så kanske han kommer… 

Kanske. Nej ingen pappa. Ingen pappa alls. 

Mamma säger att jag ska sluta leta men det är uppenbarligen oacceptabelt ooomakapabelt att jag en nioåring som jag ska sluta leta det går inte. Det går inte på frågan! Frågan? Var pappa är och den frågan förblir olöst.

Mamma vill bara leka och jag vill leka men också veta. Veta veta leka.

Mamma säger ”kom så leker! Vi kom så dansar! Vi kom så simmar vi.”

 Jag kan inte simma. 

MEN HÄR är allt på låsas eller på riktigt det beror på hur man vill kalla det. Att simma, jag simmar och simmar och jag har mamma bredvid mig och jag hinner in i mål. Måååål! Jag andas uppe på land. Som egentligen. 

Egentligen är en stol. Som egentligen är en stol, en grön stol och vattnet det är vår blåa matta. Den är faktiskt havsblå. Mamma är fortfarande i vattnet men när jag ser allt här upp ifrån blir allt så förstört. Havet känns så himla litet. Och verkligheten lite för stor.

Ack Värmeland

Av Susanne Eriksson

Man söker sig till platser
För att finna någon slags stämning och själ
Av det sköna som en gång flyktat
Stilla Klarälven blänker
Vänerns dimmor översköljer oss
Som en morgondröm
Och man väntar sig se väsen
Det vackra ståtar praktfullt
Skogsstjärnan lyser
Och i skymningen hastar gråben
Jag vill kastas tillbaka i tiden
Till häst och släde
Till vulna drömmar
Blundar drar in doften
Ser den stora byggnaden
I mitt inre hör jag festsorl
Grusgången knastrar lovande
Klädd i lång klänning
Utslaget lockigt hår
Och med paraply i handen
Strosar jag runt på de stora ägorna
I ett vördnadsfullt strövtåg
Jag ser äpplena jag ser blomstren
Jag ser alltet
Där i den värmländska myllan
Jag vill se var du tog orden ifrån
Ur fantasin in i verkligen
Hur du samlade magin
Till oss i framtiden
Och strofer av historien
Håller dig varsamt kvar
Kanhända var det du som skymtade
Där längs vägen
När vi sakta for fram
Ack Värmeland din fägring
Ditt innerliga skimmer
Pryder hädanefter mitt inre
När vi skiljs åt
Och tanken flyktar suktande
Det borde varit stjärnor
Strödd över denna vidunderliga bygd