Av Carina Flygh
Hon vandrade fram mellan de djupa sprickorna som blev allt större efter varje störtregn. Växter med sina starka rötter började ta över de hårda ytorna allt mer. Hon lärde fortfarande in nya sträckor att vandra i jakt på något att äta. De som i så många år jagat bort de av hennes sort hade försvunnit men ibland kunde de dyka upp men de utgjorde ingen större fara längre. De var i antal underlägsna och de såg inte ut att vara så starka längre. Hon stannade upp vid en större vattenspegel och mötte sin egna blick. Hon hade börjat bli gråare och hennes blick var inte lika intensiv längre. Åren hade tagit ut sin rätt men hon var fortfarande stark i sin kropp. Hon orkade vandra långa sträckor för att få något att äta och mat fanns det ganska gott om. När de som jagat dom började försvinna så fanns mycket mat att hitta bland resterna av deras bostäder. Hon hade mörka minnen av hur det varit tidigare. De hade varit jagade och familjemedlemmar hade dödats t.o.m. hennes egna barn hade dödats. Varför kunde de inte riktigt förstå. De höll sig för sig själva och inkräktade aldrig. Plötsligt hade de kommit till deras områden och dödat. Sen hände något som gjorde att de försvann och allt eftersom tiden gått återställde sig det mesta till en mer liknande miljö. Det var som om skogen växte och jakten på mat blev enklare. Mindre konkurrens när större ytor gav bra möjligheter att hitta föda till barnen. Hon ropade till barnen att de kunde komma och snabbt dansade de fram ur skuggorna bakom muren vid källaren som de hade som sitt tillhåll just nu. Men hon kände det var dags att ge sig av för att leta upp ett annat ställe. Barnen var tillräckligt stora att orka följa henne och resten av gruppen på en längre vandring. Hon visste flera bra tillhåll att stanna upp vid så att de kunde vila några dagar i skydd. Hon ropade och fick svar från de andra i gruppen att de var redo att gå vidare. Så började de sin vandring från människornas stadsruiner ut tillbaka i den gamla storskogen. Barnen lekte ystert med varandra i glädje över att få upptäcka nya marker. Plötsligt hoppade en av ungarna upp och bet i hennes svans. Hon ruskade om den lille för att tillrättavisa men ändå på ett kärleksfullt sätt. Den lille vände sig om och hoppade på ett syskon istället. De fortsatte sin vandring ut ur ruinerna mot storskogen och bergen.