Av Frida Turander
Åsa drog kappan hårt runt kroppen och huttrade till. Vinden ven och regndropparna var hårda som istappar. Hon kollade nervöst på mobilen och såg att det bara var en halvtimme tills hennes arbetsskift började, snart skulle Sverige AB göra att mobilen blinkade först orange och tre sms på rad skulle uppmärksamma henne på att det var dags att inställa sig. Var hon inte på plats skulle mobilen blinka rött och larmet gå.
Sverige AB hade köpt upp alla konkurrerande företag och var i den fria marknadsekonomin helt dominerande och ägde nu hela landet Sverige. Allt var deras, även invånarna. Åsa hade hundra meter längst en grusväg genom skogen ner till stora vägen och började nu springa allt vad hon kunde, arbetsläger hade hon redan provat en gång förut och där ville hon då rakt inte hamna igen. Hon måste försöka hinna till bussen.
Hjärtat bultade och hon flåsade högljutt. Några arbetsfångar som jobbade med att sortera granbarr efter storlek tittade storögt åt hennes håll när hon kom springande längst vägen. Nakna, darrande av köld för att lära sig att göra rätt för sig och inte minst för att göra skäl för sin existens lade de barr i olika skålar som de hade i ett bälte hängandes runt höften. Arbetspolisen som var satt att vakta fångarna hade också sett henne och klev nu med bestämda stövelklädda steg ut i grusvägen med gevärspipan riktat rakt mot henne. Sverige AB stod det på hans bröstficka.
”Stop!” Skrek han så högt att arbetsfångarna ännu en gång slängde nervösa blickar mot Åsa. Hon vågade knappt andas. Utan ett ord hivade hon upp mobilen och visade honom skärmen. Passera, sa han bara när han såg att mobilen var grön och viftade med gevärspipan åt henne att fortsätta.
Åsa fortsatte tyst vidare, vågade knappt andas. Det första sms:et surrade till i telefonen och mobilen började blinka orange. Reflexmässigt vände hon på huvudet för att se om arbetspolisen märkt något, men han var vänd mot fångarna. Åsa såg hans ryggtavla i dimman med Sverige AB loggan i guldbokstäver: Arbetslinjen – den enda rätta linjen.
Nere vid busshållplatsen surrade det andra SMS:et till i fickan. En lastbil som det stod Sverige AB på blåste förbi så att vinddraget fick hennes blöta hår att glida ner i nacken, hon rös till samtidigt som det tredje SMS:et kom och telefonen började blinka rött. Plötsligt som från ingenstans slog någon ur mobilen ur hennes hand och drog bryskt med henne ner i diket.
”Aj, släpp” skrek Åsa. ” Det var inte meningen, förlåt, bilen ville inte starta, jag … jag tänkte ta bussen.”
”Ssch … tyst med sig och ner med huvudet,” hyssjade en för Åsa okänd gråhårig kvinna hest.
”Vem är du?” frågade Åsa och kurade rädd ihop sig så gott hon kunde bredvid kvinnan. På håll hörde de hur mobilen tjöt och hur en bil svängde in på hållplatsen. Kvinnan gjorde med allvarlig min tecken åt henne att vara tyst. De hörde hur bildörren öppnades och hur stövelklädda klackar stegade fram på asfalten. ”Arbetaren 932915 försvunnen, en 20. 19. 58. kom.”