Av Anna Myrén
Vi åkte en daggmorgon för att hämta ett paket i den närliggande lilla landsbygdsorten. Destination: en liten byggvaruhandel. En tur på slingrande sommarvägar, en lördag som ännu inte hade vaknat. Fält och åkermark, uthus. Gamla vita och röda trähus med snickarglädje på verandor. Fågelkvitter som nästan sträckte sig in genom bilrutorna.
Butiken. Gammal, liten, men med allt som hemmet kan behöva, på huvudgatan – den enda gatan – i den lilla orten med lite dåligt rykte ändå. Butikstrappen damp nästan ner mitt på trottoaren, som för att fånga upp och leda oss rätt in. Lokaler som andades av invanda mönster och stillsamt knappande på kassaapparaten. Tiden hade inte stått still, men den gamla atmosfären hade aldrig gått ur rummet.
Ola, en vänlig äldre herre, stod bakom disken. Småprat fyllde lokalen medan vi kvitterade paketet och plockade med oss smått och gott till odlingen hemma. Vi frågade om affären. Han berättade. Visade oss ett inre rum där man ordnat en dator med skrivare, en service-point för de bygdens bor som saknar tillgång till internet, och för förbipasserande turister. På väggen satt en uppklistrad, gulnad A4-sida med rubriken ”Vem gör vad i kommunen”. Namn, e-postadress och nummer till berörd. Enkelt, rakt på sak och vänligt. Som ett ljust tvärsnitt.
Det var på sätt och vis som i äldre dar. Man åkte till handeln, kanske något magiskt med det, men kanske också lika gärna bara ett praktiskt göromål. I övrigt kanske man aldrig ens kom utanför den egna socknen.
Men jag var den dagen plötsligt mitt i min en gång drömda framtid. Mitt i det världsligas avmystifiering, mitt i nutidens glömska av det helgade, hade vi flyttat ut till de blånande, dånande höjdernas Köla. Kiöla bygd. Som om den fennoskandiska urbergsskölden blivit med ansikte. Som om atlasjätten lagt sig ner, vidsträckt. Som den sorts heliga fråga som måste ställas.
Många har talat om paradis. Som något som var, men inte längre. Eller som löftet bakom porten, bortom livet. Men jag är plötsligt mitt i min drömda framtid. Och det drömda måste vara paradis. Det rör sig fritt i etern utan gränser. Frihetens utsträckta arm blev rörelsen längs de slingrande vägarna, blev till periferins gröna, den blå himlens nav för mitt öga. Och när vi kom hem: liljorna. Himlavackert orangea mot stenarna i husgrunden. Och jag är (min drömda framtid). Som dignar av jordgubbar och grannsämja, av blivande äppelträd, av lera och alltför många kålfjärilslarver. Av lutande uthus i stort behov av kärlek och av en tillkommande stenmur med smultronblommor i fonden.