Äggtjuven

Av Christian Umeland

Efter att noggrant kontrollerat värpjournalen för mina höns kan jag konstatera: någon stjäl ägg. Jag är fullt medveten om att min besättnings äggantal hänger samman med temperatur, foder och andra faktorer. Det har jag tagit med i beräkningarna. Det lustiga är att antalet ägg som försvinner är så få att man knappt reagerar. Äggtjuven har alltså en överlevnadsstrategi. Det är ingen plundrare vi har att göra med. Detta bortfall drabbar mig alltså inte ekonomiskt, men vetskapen av att det sker gör mig stissig. Igår patrullerade jag utanför hönshuset till midnatt. En blå Passat som kom ifrån Degerbyn körde ovanligt sakta.

I morse väcktes jag av en barnfamilj som parkerat sina cyklar utanför södra hönshuset. De ville säga hej till hönorna. Jag pratade ett tag med dem om mina höns och berättade hur distriktsveterinären i Säffle berömde hönsens fina kammar. Blodfyllda, mjuka och varma. Jag fick en konstig blick av pappan. Just därför berättade jag att avståndet mellan blygdbenet och bröstbensspetsen var mycket stort – ett gott tecken hos goda värpare. Han flackade med blicken, började prata om var i Värmskog den där räkmackan fanns, uppenbarligen ovan att höra om naturens självklarheter. Vi talade ett bra tag och mamman i familjen föreslog att det var en råtta som tagit mina ägg. En inte helt dålig gissning. Men då borde skal finnas, för mig veterligen kan inte råttor bära hönsägg. Pappan, som för övrigt inte var värmlänning, berättade att han sett ett naturprogram där en afrikansk äggsnok slukade ägg. Jag sa ett ord: tveksamt. Men ärligt talat gillade jag idén.

Jag och min vapendragare Josefin i Gansbyn tror att det är utfört av mänsklig hand. Vi har nyss haft ett långt telefonsamtal och ruvat fram en teori där min exman är huvudmisstänkt. Han är den enda med kännedom om redena, om hur mycket som är rimligt att sno och som vet när jag sover som tyngst. Det skulle inte förvåna mig om han cyklar de två milen från norränden av Långsjön hem till mig. Iklädd raggsockor, balaklava och äggkartonger i armvecken. Han är inte klok! Varför kan man fråga sig? Hans ologiska planer har jag aldrig förstått mig på. För mig är han inte helt olikt en sådan där laboratorieråtta som de släpper ner i en labyrint.

Josefin kommer över ikväll och då ska äggtjuven fångas! Vi ska släppa ut en orm i andra änden av labyrinten. Fast bara bildligt talat då eftersom vi båda är så förskräckligt rädda för sådana kräldjur. Hon har lovat mig att vaka varje natt tills vi tar honom!

Det har gått tre veckor och vi har fångat varken råtta, orm eller exman. Josefin tror att det är min besättning som värper sämre. Det har med planeternas placering att göra menar hon, eller inälvsmask. Vi är trötta. Hönsen är också trötta på att vi smyger runt där på nätterna. I natt tyckte jag Albertina kacklade till mig: åh, du har funnit penningskatten, då spatserar jag till pantbanken i Karlstad så att vi återfår våra kluck kluckor.

Äggtjuven verkar vara ett fantasifoster. Nu ska vi sova.

Morgonpromenad i Kristinehamn

Av Ewa Wiklander

Alla tror att när man går ungefär samma väg varje morgon då händer ingenting. Inget kunde vara mer fel. Det är då man ser det som händer. Varje morgon passerar jag ett hus som har gjorts inordning av en invandrarfamilj. De har jobbat hela året och vi som passerar har kunnat följa arbetet.  Nu väntar jag med spänning på om de ska göra något med de mycket vackra grindarna. Grindarna är från 1914 och där står BO på den högra och AO på den vänstra. Måste ha varit välbärgade människor, stenhus, stor trädgård och grindar med monogram. 

En bit till uppför backen och där är skolan. Finns ingenting så tyst som en skola under lov. Här brukar det vara massor av lärare, elever och föräldrar som strömmar fram och tillbaka, nu är det bara jag.

Jag passerar också en mycket vacker stenmur. Men alla stenmurar är ju vackra. Vilket arbete att passa in stenarna och att göra sig besväret. Bakom stenmuren finns en välskött trädgård och …. en rosa elefant. Ja det känns lika overkligt varje morgon. En rosa elefant. Inte stor men påtaglig. Man pratar ibland om elefanten i rummet, detta är elefanten i trädgården och mycket rosa. Sådant trodde jag hörde till bakfylla men tydligen inte.

Den ensamma kvinnan rensar ogräs och hon har också mycket stenar som hon har lagt i högar på två ställen i trädgården. Jordkällaren är prydd med stenar i mönster och blommor på utsidan. En vintermorgon när det var mycket halt kom hon för att hämta tidningen och jag – som har spikskor på vintern – erbjöd mig att ta den åt henne.. Hon tackade och sa ”Det där är det kallaste hörnet, där hade pappa isskåpet” Hon har alltså bott där i hela sitt liv. Jag undrar så vad hon gör på vinterhalvåret, eftersom det aldrig finns något ljus hos henne. Om jag ibland passerar när det är mörkt ute, då är det också mörkt inomhus. Jag har sett henne skymta förbi, så hon är hemma men hon kanske gör som man gjorde förr i världen, går och lägger sig när det blir mörkt och stiger upp när det blir ljust. Ibland klättrar hon omkring på jordkällaren och plockar skräp. Hon har inte klippt gräsmattan på minst 5 år men hon är mycket noga med att ta bort skräp. Innanför grinden finns 11 säckar med skräp och hur får hon bort säckarna, hon som varken har bil eller cykel.

Längre ner i backen står en båt på gården. Jag har hört talas om bryggseglare, men inte trädgårdsseglare. Båten har stått på gården orörd så vitt jag kan se i två år. Varför har man båt om den aldrig är i vattnet.

Nu passerar jag en stor Gullregnsbuske. Den är oerhört vacker när den blommar, och då tänker jag på  ”Han kom som en vind….en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad”. Strax efteråt passerar jag de som har 5 rottingpiskor i köksfönstret istället för gardiner. På julen binder de ihop piskorna till en sorts stjärna. Fast jag tror att de har flyttat. Smaken är olika. Sedan är jag snart hemma, Min nyklippta häck tar sig, det gör också ogräset.

Bastuepisod

Av Anki Bergenlind

Bastudörren slog igen med en duns. Han ställde sig bredbent och kände den svala kvällsluften mot huden, som en smekning. Det ångade av honom. Skratten inifrån bastun lät burkigt och tryggt. Tystnaden härute, i den blå skymningen, var öronbedövande. 

Sjön låg som olja. 

Pontonbryggan rörde sig under hans fötter, vattnet kluckade och veckade ytan. I skägget hängde dallrande svettdroppar. Det doftade rök, och lite dy. Han tog sats och kastade sig ut.

Ett hugg, som en rävsax. Reflexen slungade honom i sprättbåge, ur munnen steg ett vrål som klöv aftonen mitt itu. 

Snabba steg längs spången. 

“Vad har hänt? Vad tusan har hänt?”

I ett slag var tystnaden förbytt till ett inferno av ljud och röster. Pontonbryggan gungade och riste.

“Oahhhhh”!

De kastade sig i alla tre, drog i honom och slant i leran. Det fanns ett motstånd, som om han satt fast.

“Oahhh”! Han fäktade och slog.

“Men kolla” skrek någon “krattan! Han har en kratta i foten!”

Ett långt träskaft pendlade över ytan.

De la honom i vasskanten, foten och krattan satt fast förankrade i varandra. 

En höll i krattskaftet för att avlasta, vilket fick mannen att sluta skrika. Istället föll han ihop, till synes livlös. 

En annan klappade honom på kinderna och ropade hans namn. 

“Det verkar som han har svimmat.” 

Den som höll i krattskaftet blev själv yr och började knäa. Den tredje, som hittills inte haft någon uppgift, tog över. Den knäande blev liggande i ett buskage. 

Männen såg sig storögt omkring, men där fanns bara svart sjö och älvor. 

“Kratthållaren” undvek att se längs skaftet. Han tänkte istället på att de var nakna, och att det började bli kallt och myggigt.

“Ring sjukhuset i Torsby” hördes från buskaget.

Efter en vägbeskrivning bestående av allt ifrån “inte vid den utbrända husvagnen” till uppgifter om diverse brevlådor och “troligen tredje avtaget, jo det borde gå” kom en ambulans guppande över fälten. Blåljusen och strålkastarna fick platsen att likna ett tivoli.

Männen stod i givakt, en i jacka men inget nedtill, de andra hjälpligt invirade i handdukar.

Mannen med krattan i foten hackade tänder under en badrock.

´”Det var som fan” sa ambulansmannen. Han följde skaftets väg mot foten, drog in luft och vred försiktigt. 

“Oahhh”! 

Foten och krattan satt verkligen ihop, ekipaget skulle inte gå att få in i ambulansen.

“Har någon något att klippa med?” 

Männen stirrade tomt omkring sig. Ambulansmannen gick in i bilen och ringde. 

Snart dök en brandbil upp. Platsen började likna en krigsskådeplats. En brandman i full mundering närmade sig, som i ultrarapid, utrustad med ett väldigt verktyg. Mannen med krattan i foten var redan askgrå, blicken uppgiven. Ur mungipan rann saliv, eller var det sjövatten? 

Med ett knirkande ljud gick krattan i två delar.

Tre halvnakna män såg fordonens röda baklyktor långsamt tona bort över fälten. Tystnaden lade sig, en fullmåne hängde över sjön. De frös.

Skulle de gå in i bastun igen, och ta en öl? Eller borde de gå hem?

Kanske åker vi i helgen

Av Elin Eklöf 

Det sägs att det bor fler älgar än människor i norra Värmland. Det enda jag vet är att det har varit lättare att andas här. Här händer inte mycket, och det gör en del sig lustiga över. De driver med den mjuka tystnaden mellan grantopparna. Men har de någon gång känt hur mjuk mossan är mot kinden? Vet de hur den dövar skrik och gråt? 

Hon som alltid fanns där för alla andra var ensam i det sista. Det var så fel det bara kunde bli, och ingen bad någonsin om ursäkt efteråt. När vi tog ett sista farväl låg hon där på britsen och såg som förvånad ut. Munnen var lite öppen och de kortisonsvullna kinderna hade suddat bort hennes eget uttryck. Det var som att hon också undrade; hur kunde allt bli såhär?

Fråntoppen av Granberget i Höljes ser du en bit in i Norge. Det är Värmlands högsta berg, men vandringen till toppen är inte så jobbig som den ser ut. Just nu, men bara en liten stund till, glöder berget av färg. Granberget, det är ett så alldagligt namn på något så storslaget. Träden som står där, aldrig har de lovat att allting ska bli bra. Men de har lovat att stå kvar länge än.

En gång ramlade hon så illa i tunnelbanan. De som kallade sig hennes vänner lämnade henne där på den hårda, smutsiga perrongen. De dansade vidare i natten och menade nog inget illa. När hon var liten var hon så mjuk. Hon kramade oss när vi inte trivdes i vårt eget skinn och i hennes barnarmar förlät vi oss själva. Jag har alltid velat skydda henne från allt. Jag har aldrig kunnat skydda henne från något. Några gånger har den som gjort henne illa varit jag själv. 

För att komma till hennes hus kör du förbi ett kalhygge, sedan uppför en backe. Den sista svängen är skarp, och på vintern blir det isigt och svårt att komma fram med bilen. Varje gång är jag rädd för att rulla med framhjulen nerför slänten och fastna. Inför henne vill jag så gärna verka kapabel. Hon kan så mycket. Samtidigt är hon den som med hela sitt jag säger: Du får vara hur du vill här hos mig.

I sjön nedanför huset finns en djup grop som några barn grävde för många år sedan, jag trodde inte på det först. Hur kan en grop i vatten vara beständig? I havet får den finnas kvar högst några timmar, i hennes sjö kanske för alltid. När vi plockar kantareller går hon fem meter före, snabb och smidig och hittar alltid mest. Efteråt häller hon över allting i min korg och säger att hon inte gillar att rensa. 

Jag minns samtalen vi brukade ha i bilen, mitt i vardagen. Plötsligt rymde den där bilen allt. Jag vet inte riktigt när det blev tyst. Tiden som rinner, ingen som vet hur länge till. Kanske blir det aldrig mer än det som är nu. 

Han säger att någon dag snart vill han åka till Ambjörby, han vill se Fämtfallet. Det vill jag också. Hängbron som tar dig över fallet är nästan hundra år. Jag såg en bild av en man som badade naken där, hans blick mot fotografen var så tillitsfull. Det är snart november och fastän han bara badar när det är varmt vill han gärna följa med som sällskap. Kanske åker vi i helgen.

Återkomst och hemkomst.

Av Marie Karlsson

Bilens ljus letar sig fram som en slingrande orm 
genom en mörk värmlandsskog
Väskan är packad, katten blänger i sin bur.
Min psykolog har sedan länge ätit upp mitt godis.
Han ser trött ut, men gasar vidare

Skogen lutar sig fram och vinkar
med sina barriga armar mot oss.
Vi känner varandra, jag och skogen.
Kanske ser den att jag är här för att stanna.

Det är en återkomst och en hemkomst i hjärta.
Här finns rötter men också en snårig,t aggig historia.

Vi kör upp för min gata.
Här har livet pågått, årstiderna har kommit och gått.
Men i mina fönster har det varit svart.

Jag blir lämnad på min trappa, psykologen tackar för sig. 
Han har gjort sitt, hans sista fall innan pensionen
Tiden vrider sig ett halvt varv och jag ska gå vidare.

Lägenheten är som en gammal brottsplats.
Tillbaka i det som varit och gjort ont.
Nu ska framtiden komma som ett brev på posten.

I min lilla bruksort känner alla alla, tror vi.
Men ingen känner mig för jag drar runt som en vålnad
med splitter i hjärtat.

Min lägenhet, mitt fort,
dom vinklade persiennernas gränsland.
Här är jag både trygg och jagad.
Här finns galenskap och kärlek.

Snälla lilla bruksort, ta emot mig trots splittret för
jag är rädd för skuggorna i ögonvrån.
Jag kommer va dig och skogen trogen i all tid.

Vi finns där ute, vi splitterhjärtade..
Som behöver få komma hem, tas emot.
Få se granens barriga armar vinka mot oss 
och höra järnverkets trygga ljud på avstånd.

Magiskt

Av Susanne Augustsson

Visste du att det finns en magisk skog? Den är förklädd till en vanlig skogsdunge mittemellan några höghus och ett villaområde med välordnade trädgårdar. I den magiska skogen finns allt skogslikt du kan tänka dig. När vårens varma solstrålar värmer upp marken tittar de ljuvliga liljekonvaljerna upp i stora flockar. De breder ut sig som en doftande heltäckningsmatta i ena hörnet av dungen. Sen går det ett tag och plötsligt sträcker blåbärsriset upp sina rosa klockor mot solen, sommarblomstren ropar mot den som passerar på trottoaren och granarna får illgröna skott som smakar syrligt när man stoppar dem i munnen. 

Sedan kommer hallonen. I den magiska skogen smakar de extra sött där de markerar gränsen mellan den lummiga bärskogen och det vassa berget. Alldeles bredvid ligger stora stenblock som agerar bostad åt miljarder gråsuggor som barnen gärna tar in som husdjur i plastburkar fyllda med löv och grus. Till barnens förtjusning, föräldrarnas förtvivlan och gråsuggornas förmodade skräck. 

När hösten kommer täcks marken i skogen av blodröda lingon som gamla tanter från de välordnade trädgårdarna plockar med iver. Sen går de hem och kokar lingonsylt som de lägger i havregrynsgröten. 

Under vintertid bildar det karga berget en rutschkana för barnen från skolan bredvid. De landar tjutande i parken nedanför. En rostig gunga står kvar där som ett ensamt minne av det som varit. Gräsmattan är en mossmatta och träden har fått växa som de vill. Trädkronorna bildar ett tjockt tak som sällan släpper in ljus. Föräldrarnas oroliga stämmor ekar bland träden där barnen far ner i svindlande fart. Det luktar frost, vissna växter och lyckliga barn. 

Det sägs att där, bland alla hus, skolor och bilar, har tomten hittat sin rastplats. Kanske har han med sig en orange termos med glögg och pepparkakor i en plåtburk från förr. Där sitter han nöjt i en snödriva, sörplar på den lagom varma glöggen och klappar om sina renar. När han fikat klart smyger han uppför slänten mot husen för att speja. Kanske ser tomten barnens förväntansfulla ansikten i fönstren där de står och kisar ut mot den magiska skogen. Näsor tryckta mot rutan bildar imma som barnen skriver saker i. Ritar glada gubbar, skrattar. Men mest av allt ser tomten hur de ivriga barnen drar i sina föräldrar för att fråga om och om igen när han kommer. Så tar han småleende sin stora säck fylld till brädden med julklappar och ger sig iväg på sitt viktiga uppdrag. 

Snart blir det iskall vinter och hararna gömmer sig i bergets skrymslen. Man kan se deras tassavtryck i snön när de desperat försökt hitta det gröna under snötäcket. Barnen åker kana på hararnas stigar och frostbitna fingrar drar pulkorna upp och ner och upp igen. 

Plötsligt leker nya barn i den magiska skogen. De plockar blåbär, gör små buketter av liljekonvaljer och skaffar sig husdjur i plastburkar. I bilarna som passerar sitter de gamla barnen. De som använt den magiska skogen som sin. De som fortfarande letar efter spåren från jultomtens släde i snön.

Värmländsk kvinnohistoria 

Av Gunilla Lysell

Jag skäms inte över att tycka att Flickskolan i Karlstad fungerade väl när jag var elev på 1950- och 1960-talen i en skolform som inte längre finns. Här är min berättelse om liv och samhälle som en del av en stor folkrörelse spridd över hela landet – skrivandet.

Från mitten av 1940-talet och till slutet av1960-talet bodde jag på Herrhagen som fosterbarn hos paret Ronge, som var till åren komna utan egna barn. Min mor flyttade ensam till Göteborg när jag var fyra år. Där blev hon en omtyckt och framgångsrik servitris. Jag träffade aldrig min biologiske far men på 1980-talet blev jag kallad till bouppteckning enligt lagen. Då fick jag träffa fars sista fru och min halvsyster. Båda var mycket vänliga.

Jag tillbringade mycket tid med att läsa under uppväxten. När jag var 10 år hade jag 130 böcker; både berättelser och facklitteratur. 

Jag ville snabbt bli vuxen och självförsörjande och sökte inte högre utbildning förrän i 6:e klass. 

Vid Kommunala Flickskolan i Karlstad, som var den väg flickor i Värmland fick ta, fanns en rad linjer med olika mål. Jag fick klasskamrater från olika orter – ofta företagardöttrar. Jag har kontakt med några fortfarande. 

Skoldagen började med morgonandakt med samling klassvis i trapporna. Platserna var noggrant beräknade av rektor Birgit Sjöberg. Stärkta, vida underkjolar var på modet under en tid. För att alla skulle få plats vid en stor gemensam samling fick vi ta av underkjolarna och lägga dem i korridoren. Rektorn var en skicklig organisatör med ordning och reda och gedigna kunskaper.

En morgonsamling räckte koncentrationen tyvärr inte till för min väninna och mig. Predikanten kom på oss inför hela aulan. Väninnan och jag fick anmärkning hemskickad – en stor skam. Jag fick gå hem till rektor på kvällen och be om ursäkt under tårar. 

Skoldagarna var sex dagar i veckan och kvällarna fulla av läxläsning. Duffel-jacka med kapuschong  var modernt men på hösten 1959 infördes skoluniform. Jag var med i elevrådet. Smink och nagellack tolererades inte. Den flicka som blev gravid fick sluta. Sexualitet var problemfylld.

Lärarna var ambitiösa och övade grammatik, språk och muntlig framställning med oss. Slöjd, bild, gymnastik och hushållskunskap var intressanta ämnen liksom naturvetenskap, samhällsämnen och  barnkunskap. Rektor undervisade själv i psykologi.

Skolan hade kör och uppskattade teaterföreställningar ordnades av bild- och musiklärarna.

I historia diskuterade vi tidigt om Sverige borde skaffa atombomb. Andra världskriget fanns i färskt minne.

Karlstad Kommunala Flickskola speglade sin tid. Dess stora betydelse anser jag var blandningen av teoretiska och praktiska ämnen med hängivna lärarinnor och lärare och en engagerad och kunnig rektor. Att man sett ner på Flickskola som skolform och att rektor utsattes för mycket orättvis kritik  speglade ett samhälle, där kvinnor och kvinnligt ansågs sämre än män och manligt. 

Vi är många före detta elever som har Flickskolan i Karlstad i ljust minne.

Upp i det blå

Av Amanda Svensson

Det var en gång en kalv som så hemskt gärna ville vara en fågel. Kalven såg på hur en fågel tog fart med sina små vingar och for upp i det blå, runt, ner och upp igen. Tillslut landade den på ryggen till en ko. ”Tänk att få se världen uppifrån en ko istället för bredvid som jag är van vid.” tänkte kalven. Där på ryggen skulle kalven också vara lite närmare himlen och vem vet, om han kastade sig ut från kons rygg kanske det var han som seglade till det blå. Det här gav honom en idé och beslutsamt sprang kalven mot närmaste ko för att försöka hoppa upp på hennes rygg. Men oj så stor kon var, han nådde bara upp med framklövarna och oj så arg hon blev. Kon tittade på honom och såg ut att ladda för att dela ut en spark. ”Bäst att springa härifrån”, tänkte kalven. 

På vägen därifrån hoppade och skuttade kalven allt han förmådde, för att prova om det gav tillräckligt med luft under klövarna. Men vid varje hopp kom han tillbaka till marken alldeles för fort. Då provade kalven att blunda, kanske kunde han låsas att han var i himlen om han skuttade med ögonen slutna. Kalven föreställde sig den blå oändliga himlen och hur han hade egna stora ko-vingar. Han blundade hårt, galopperade snabbt och tryckte ifrån med allt han hade. Så fort klövarna lämnat marken tog det tvärstopp mot något mjukt. Kalven föll ner på marken och tittade förvånat upp. Där stod en stor ko och såg ner på honom, hon såg inte imponerad ut. Han måste ha hoppat rakt in i hennes mage. ”Blunda funkade inte”, suckade kalven. Han låg kvar, besviken över att han inte kunde flyga. 

Där på rygg med benen i vädret så kunde kavlen se himlen och molnen som passerade bakom hans klövar. Sträckte han lite på höger ben såg det faktiskt ut som om han klev på ett av molnen. Sen kom ett moln till för vänster ben. Exalterad började han röra benen i samma takt som molnen seglade förbi. ”Ha! Jag kanske inte kan flyga men jag kan gå på moln.” tänkte kalven nöjt. 

Tema Värmland

Av Göran Schedvin

Erik Gustaf Geijer, Esias Tegner
Tretusen tecken – Det behövs många fler
Konstnärer av ord – Det finns ju så många
För alla människor som från Värmland oss fånga
Tretusen tecken – Det blir bara tre
Tre mästare från tre samhällen i Värmland här se: 

Selma Lagerlöf Sunne

Sunne, Mårbacka, en får allt er tacka!
Selma hon visste ifrån unga år
Stor författarinna – man fäller en tår
Ledargåsen Akka, brodern i Kungsbacka

han döpte sin son i Nils Holgers fotspår
Jag läser, beundrar, jag läser igen
Fortsättning på sagan, jag sitter på spänn
För jämlikhet hon ivrade, i alla år

Selma du kvinna – gudinna – ifrån Sunne är
Mårbacka, Fryken, i Sunne hon sitta
Blott detta faktum och man i Sunne är kär

Nils flög över Sverige, Selma i världen är
1990 i Japan, Nobel kunde hitta
Kenzaburo Oe som ock i Selma är kär

Gustaf Fröding Alster

Jag är döpt i Alster, döpt i Alsters kyrka
Jag sjunger Sven-Ingvars o Mando så klart
Lelle Karl-Johan, jag reciterat som scout
Är det därför jag Gustaf Fröding dyrka?

Jag har varit till Herrgården, måste tillstyrka
Letat skimmer i molnen, sett glimmer i sjön
Älskar att vandra i skogen så härligt grön
Är det därför jag Gustaf Fröding dyrka?

Du sorgsen ordlekare, du fyndiga man
Dina ord mitt hjärta likt pilen mig träffa
Jag läser ditt alster så mycket jag kan

Bara du dig själv igen överträffa
Jag är glad att Värmland dina ord tidigt fann
Så snillrik, så snärtig, din dikt den är sann!

Nils Ferlin Filipstad 

Skådespeleriarbetaren Nils Ferlin
Sitter där ensam på bänk i Filipstad
Jag sätter mig bredvid: ”Skall vi slå ett vad”?
Gärna han säger lite försynt och fin

Jag bettar att tjejerna på OLW
På fredagen ökar dosen av ost på bågen
Sen går di till sågen rätt glada i hågen
De fångar en kille med ostkrok och se

En helg nu vi får som blir stöllig och gla
Med timmerman lustig på ostbågar och vin
Vi sjunger och diktar och vänslas, hon sa

Timmerman så lycklig, i ansiktet stort flin
Vilken helg, säger Nils. Det låter ju bra
Kan di mötas här vid bänken? Jag dukar porslin

Sonetter och dikt

Av Sandra Franzén Västlund

Sonett 1
Svalan

Svultna örnar seglar över himlens sund
Ser rädslan bekläda var själ till träl
Livnära av hat och avund
Tills förtröstan i var bröst ta farväl

Ondskans jarl samlar sina rovfåglar i trupp
Låter maktlystnaden ta all sin fångst
Tills dunklet förmått ljuset brinna upp
Segerns berusning kallar blint till fest

Mittibland döda taggar ett väsen vaknar
Vissnade rosblad i ett luftsprång
Fjäderklädda vingar breder ut till offensiv

Kvickt och lätt jagar bort med det mörkret saknar
Den lilla svalan viskar sin sång
Väcker träl till frihet och liv

Sonett 2
Mor

Oändligt hav når sin gräns
Där solen ännu inte vet sitt slut
Beklagas den svärta som bränns
I ett bröst ekande tomt av sorgens spjut

Försätt minnet i glömska
Låt luften nå ner
Andetag skall grönska
Ty, jag vet att jag ler

Mina ögon så slutna
Ändå du mig tydlig är
I evighet vid min sida

Ty, mödrar så beslutna
Färdas genom gränslös sfär
Med kärlek förevigat sprida

Dikt på värmlandsmål 
Tänk å tänk, söe dömt dä

Tänk höss dä va
Nä gudbevars söe dömt

Tänk höss dä ä då
Nä gudbevars söe dömt

Att en aldri få va ifre
Mä hövvebry eller annet

Dä skull gudan vet

Eller stubben ja sitt på vet

Men, 
Tänk öm en skull tänk öm
Nä gudbevars

Tänk om en skull tänk söm dä förslår då

Tockan dömhet
Men då skulle en väl tänk på annet då

Å gudbvars söe redigt dä

Bäst å ställ sig öpp då
Men ändlykta´n ä så tung

Och hål i stöveln har jag mä
Bäst å inte utman ödet

Tänk, där höll det på att gå galet!

För vem anners skulle ha ti att sitt å tänk
Och kanske löse ett å annat värdslitt problem!