Tänk att man aldrig får se några djur

Av Anki Bergenlind

Långberget sjätte juni. 
Grönskan var i sitt esse men fortfarande skir. Maken blickade ut över myren. 
Det vore kul att få se en björn, sa han. Han hade just läst “Mannen som älskade Sibirien” och inspirerats av möten med meterhöga björnar.
Haha, skrattade frun och ställde undan finglasen, då får du allt vänta länge. 
De förberedde inför sommarens uthyrning av stugan.
Det var ödsligt så här års, hettan i solen överväldigande och vinden iskall när den gick i moln. På avstånd ljudet av en motorsåg. De åt sill och färskpotatis på verandan. 
Jag såg koltrasten, sa frun, men han sjunger inte? Jo, ändrade hon sig, borta vid husvagnscampen.
Tänk att man aldrig får se några djur, sa maken. 
Strax efter låg han på knä och filmade en myras kamp med ett bångstyrigt strå.

De gick upp till Storberget. Det limegröna blåbärssriset var knähögt. Grenar draperade av skägglik hänglav, fallna trädstammar klädda av mjuk mossa. En blåvingefjäril fladdrade över en tuva. Det doftade myrmark och fanns gott om hjortronblom.
Frun hade ont i ett knä och fått för sig att det var stärkande att gå raskt och i jämn takt. Hon njöt av svetten och flåset. Maken följde hack i häl, han tyckte inte om att gå fort i ojämn terräng, det passade inte hans korta muskelmassa sa han.
Minns du när vi gick här för två år sedan, sa frun, dagen före julafton, hur halkigt det var, och nästan ingen snö, minns du det?
Hon stannade till vid en kolossal myrstack. Titta, sa hon, vilket liv. Minns du inte när vi gick här då, före jul?
Jo, svarade maken kort och gick förbi. Han orkade inte med hennes hurtiga tjat och ville absolut inte stanna vid myrstacken.
Frun blev tyst och lät honom gå. 
Skogen ändrade karaktär. Från frodig barrskog till bleka döda granar. Hon kom att tänka på björnar, de var trots allt i vildmarken. 
Det här ser ut som dödens allé, sa hon, för det var ju bättre att prata, med tanke på björn. Är det granbarkborren som varit framme tro?
Harsyran stod i blom och låg som en vitprickig matta.

Uppe på toppen drog de djupa andetag och prisade naturen och allemansrätten.
Plötsligt, på stigen ner, måste de kliva över röda bär, till synes osmälta, kanske lingon. Det fanns ju inga lingon nu?
Det är björnspillning, sa maken.
Jaha, sa frun, skulle den ha legat i björnens mage hela vintern och så har han bajsat ut den precis här, nu?
Kanske, sa maken och såg sig omkring.
Frun såg sig också omkring. Hon såg en fågel och tänkte att det var en lavskrika, för det skulle finnas sådana här, och att det var skönt att de var framme vid vägen och nästan hemma.

Frun diskade, maken textade “privat” på en liten skylt. Dörren stod öppen, packning längs väggarna. Det prasslade till, som när man viker en papperskasse fel. 
En räv, utbrast maken. Mitt i vardagsrummet, huvudstupa i en påse. Frun såg pälsen skimra som koppar i ljuset från solen som föll in genom fönstret, innan den försvann med en håwelimpa i gapet. Svansen svepte dörrposten. 

Kråkhallsuddens berghäll

Av Fredrik Siwmark Carlsson

Tallar tornade upp sig mot himlen runt omkring oss. Majestätiska, men kusliga, för vägen blev smalare ju djupare in i skogen vi kom, som om skogen försökte sluka oss. Molnslöjor uppenbarade sig till slut på båda sidorna om vägen, och en bit längre fram reste sig staden, en oas intill Vänerns glimrande skönhet. Naturens grönska var på väg att förmultna, trött på det liv som sommaren innebar. Du tyckte om hösten. Du sökte tröst i de tidiga skymningarna och de stilla morgnarna. Varje år, när hösten anlände, sade du att du var hemma igen. Jag vågade aldrig fråga, om du var hemlös resten av året.

Låten jag spelade under den långa bilfärden var du, om musik kunde ta form av en människa. Det var den du sjöng drucken, och den du skränade i duschen. En kväll, du sjöng då också, kramade du Universitetshusets pelare. Du var så full av kärlek, så okontrollerbart förälskad i livet, och ville visa din vördnad till den vackra arkitekturen. I det ögonblicket var du odödlig, och jag älskade dig så.

“Följ skyltarna mot Stora Skagene, och fortsätt därefter tills du kommer till Takene,” sade du, och fnissade åt att det rimmade. Vi var nitton och hade aldrig lämnat Skåne innan, åtminstone inte på det sättet. Bara du och jag, utan tankar på någon hemresa. Det dröjde dock inte länge innan saknaden av mammas mat och barndomsrummets trygga skrymsle fick oss att återvända hemåt, men i några dagar drack vi av frihetens sötma, och njöt till fullo av berusningen.

Nu stod vi där igen, tio år senare, på Kråkhallsuddens spets med horisontens grå filt utbredd framför oss. Då, unga och nyförälskade, skrattandes åt varandras skämt om kråkorna som gett namn åt platsen. Nu skrattade ingen av oss, allra minst jag. Varsamt lyfte jag på urnans lock och lade ned det på berghällen. Jag tog några steg ut mot vattnet, noggrann med var jag satte fötterna på de glatta stenarna, och stannade upp på den yttersta stenen, precis där vattnet började. Vågorna böljade och klättrade över kanten där de sköljde över mina skor. En flock tranor flög förbi ovanför oss, på väg söderut från sin traditionsenliga dans. Många gånger förut hade jag hållit dig i min famn, men den här gången var annorlunda. Den här gången, var du fri från vånda, utan sår. Jag vände på urnan, lät vinden fatta tag i askan, och såg luften färgas ljus. Efter alla dessa år, när du nu vecklade ut dina vackra vingar, såg jag dig äntligen sorglös. Som tranorna i skyn flög du högt över Värmlands hjärta, och försvann bortom uddens drömska tallar, på väg mot ett annat liv.

Ett annat Värmland

Av Olivia Larsson

Så han hatade svamp när han blev äldre. Han kunde aldrig äta det, förstod aldrig hur det kunde vara en delikatess.” Jag sitter vid mormors köksbord. Hon berättar om sin far. När han var liten fanns ingen mat i hans hem. Han och syskonen fick gå till skogs och samla svamp och rötter för att inte svälta. När han var fem år dog hans mor i barnsäng. Då satte hans far alla sina barn på en vagn och körde längst grusvägarna i Mallbacken och gav bort ungarna. Mormors far hamnade i ett nytt hem, där var det bättre men fortfarande fattigt. Om vintern kunde han bara gå till skolan varannan dag, det kostade för mycket när skorna slets.

En, två, tre generationer sedan. Men på samma plats. Samma sjö, samma skog, men ett liv jag inte känner till. Ett Värmland, ett Sunne, ett Mallbacken så fattigt att jag inte kan förstå. Men jag vill. Jag försöker tänka mig vem han var.

Farfar bjuder mig på nykokt svartvinbärssaft. Han tar fram en pärm, i den finns det skrivet om vår släkt. Vi går tillbaka tio generationer i tiden. Till en Amund Skåresson. Jag blir nästan yr, han föddes 1608 och dog 1711. Han blev 103 år i en tid där medellivslängden var 34 år. Han levde under hela Sveriges stormaktstid.

Jag undrar hur en bonde i Fryksdalen hade det på 1600-talet. Jag undrar vilken kunskap han samlade in i sitt sekellånga liv. Jag undrar hur många av hans kära som dog medan han levde kvar. Jag undrar om han någonsin vande sig med andras död.

I vad som kanske är vår bygds längsta avkrok har min morfar ett hus. Här finns bara skog, och grusvägen slutar vid den lilla byn, sedan finns inget mer. Här bodde min morfars far och tio syskon. De hade i princip tre val: stanna kvar på gården, jobba på bruk, eller Amerika. De flesta valde bruket. Men Petrus ville ha mer av livet, så han for till Amerika. Men av honom hörde man aldrig mer ett ljud. Han korsade Atlanten och sen var han borta för alltid.

Jag undrar vad som hände med alla dem som försvann. De som hade tröttnat på hungern, på barnens svält. De som ville ha fler val än slitet på pappersbruken eller missväxtens nöd. De som var på väg mot något bättre, mot en dröm, men där alla förhoppningar slogs undan.

Min farmor berättar ibland en historia som i förbifarten, men som ändå är den sorgligaste jag vet. Om hennes farfar. Hon var så liten då. Men hon minns så tydligt hur ledsamt det var. En julafton, när hennes farfar skulle ta sparken över isen på Mången. Han kom aldrig tillbaka för isen den sprack.

Jag undrar när de förstod att något gått fel. Jag undrar om kroppen hittades. Jag undrar om julen någonsin blev den samma.

Alla de här människorna. Det är de och så många fler. Jag kan inte släppa dem. Jag vill dokumentera och skriva ned så att dom aldrig glöms. Vår historia, det är så nära oss, och allting var annorlunda. Självparkerande bilar, Instagram och elektronisk dansmusik har funnits så väldigt kort. Jordbruk, skogsbruk, hunger, så väldigt länge. Ändå vet jag nästan ingenting om det.

Sommarminne på hôlmen

Av Sandra Augustsson

Vilken dag, vilken kväll och vilken natt! Prognosen hade visat spöregn och åskoväder. Nu var det magiskt väder med strålande sol och 30 grader varmt. Som vi njöt. Det var i princip vindstilla. Vattnet var ljummet. Det var riktigt stekhett i den gassande solen på soldäck! Skuggan var eftertraktad. Alla solade och badade, drack och skrattade. Vi njöt till fullo av sommarkvällen och räkorna har aldrig smakat så gott som i detta väder, i bara badkläder. Ölen var iskall så där så att det immade om burken. Folk tjoade och tjimmade, några feströkte och bubbelflaskorna korkades flitigt upp. Skratten avlöste varandra och det var en sådan där go och härlig stämning. 

Mörkret faller sakta på och folk hoppar i sina båtar för att åka hemåt i den ljumma sommarnatten, myggen börjar så sakta vakna. Någon tar sin vattenskoter och glider hemåt. De sista gästerna blir skjutsade in till land och båten går allt annat än rakt. 

Musiken strömmar ut ur högtalaren och jag känner att jag vill dansa på det varma soldäcket. Jag dansar omkring i bikini och en vit kimono med virkade färgglada detaljer. Jag känner mig vacker och i harmoni när jag dansar där på berget. Jag älskar detta ö-liv.  Mannen kommer snart tillbaka och jag fnissar för mig själv när han sakta kommer åkandes från land, ”safety first”, det är bra tänker jag. Jag dansar vidare ut på den långa varma, nyoljade bryggan och väl där kastar jag mig om han hals och vi dansar runt tillsammans. Snart får vi feeling och klär av oss nakna och kastar oss i det mörka, ljumma vattnet. Det är efter midnatt. Det är alldeles tyst och stilla, mörkt men med otroligt vackra färger på himlen bortom horisonten. Månen skänker sitt sken över oss. Vi tar oss en lekfull simtur och insuper himlens skådespel. Känner det lena ljumma vattnet stryka sig följsamt mot min varma nakna hud. Vilken otrolig känsla! Jag lägger mig på rygg och flyter lätt vid vattenytan. Det är alldeles stilla och jag hör mina andetag när öronen möter vattnet. Vattnet bär hela min kropp och jag begrundar på den magiska himlen ovanför mig som är så nattligt mörkt blå med massa små fluffiga moln som påminner om popcorn. Allt är så tyst, stilla och vackert. Hela jag är så närvarande i denna stund. Det är ett magiskt ögonblick och en upprymdhet fyller hela min kropp just i denna stund, en stund jag alltid kommer att minnas. Någon fiskmås flyger förbi, polstjärnan stoltserar och långt, långt borta hörs en båt. Annars är det bara vi två, vi som är ett med Vänern. 

Minnesbilder från Värmland

Av Sandra Albertus

Svart, blankt, ingenting
Disken snurrar,
svaret dröjer…

Svart, blankt, ingenting
Bandet rullar,
tystnad följer…

Svart, blankt, ingenting
Datorn söker,
rädslan lurar…

Svart, blankt, ingenting 
Orden felar,
muskler rycker…

Svart, blankt, ingenting
Kraften tryter,
blicken slocknar…

Svart, blankt, ingenting
Sömnen sviker,
hjärnan glömmer…

Svart, blankt, ingenting
Oron kväver,
tanken skyndar…

Svart, blankt, ingenting
Stormen rasar,
magen bullrar…

Svart, blankt, ingenting 
Pulsen stiger,
hjärtat rusar…

Svart, blankt, ingenting
Själen vissnar,
jaget gråter…

Svart, blankt, ingenting
Psyket skriker,
kaos råder…

***

Svart, blankt, ingenting
Farten minskar,
syret lugnar…

Svart, blankt, ingenting 
Dimman lättar,
dagen ljusnar…

Svart, blankt, ingenting
Vinden vänder,
sinnet vilar…

Svart, blankt, ingenting
Måsten slumrar,
stressen släpper…

Svart, blankt, ingenting
Längtan vaknar,
lågan flämtar…

Svart, blankt, ingenting
Tanken klarnar,
viljan viskar…

Svart, blankt, ingenting
Självet lyssnar,
hoppet spirar…

Svart, blankt, ingenting
Skrattet bubblar,
livet kallar…

Svart, blankt, ingenting
Lusten kommer,
kroppen inser… 

Svart, blankt, ingenting
Tiden läker,
ärren bleknar…

Guldkristallen

Av Jessica Staaf

Jag tar fram små fina trekantiga glas på fot ur vitrinskåpet. Jag ställer ned dem försiktigt på brickan. Tre små glas. Gullkristall hör jag den gamla säga på bred värmländska när jag fyller dem med brunrött portvin. Rösten finns bara i mig. Farmor Sofia är borta sedan mer än ett decennium. Men glasen är kvar. Liksom frågorna jag har. Jag var så ung när glasen lämnades över till mig. Frågorna har kommit med åren. Men nu finns ingen att fråga. Sofias aska i en minneslund vid en kyrka långt ifrån Jössefors, Sulvik och Åmotsfors. Långt ifrån Eda och glasbruket där Sofias bror Robert arbetade. Inskriptionen sirlig och darrig på glasens fot Eda 30. När gifte sig Sofia med Birger? Är det här bröllopsglas? Gifte de sig 1930?

Torpet är ett typiskt soldattorp. Vid en sjö som heter Ränken. Där tillbringade vi somrarna. Men Sofia var redan gammal och resan dit för lång. Det var nya generationer som skulle husera i torpet sa hon bestämt. Vattnet i Ränken var brunt för att det var rikt på järn sa pappa Erik. Vi plockade smultron som träddes på strån och gick genom höga gräset ner mot bryggan. Sandalrandiga fötter och petande pinnar i myrstackar. Svalkan i järnvattnet. Solbränd hud gnuggad av stela frottéhanddukar som hängt på tork i solen.

Sedan blev det där med nya generationer svårt. Erik hade en bror, Nils, och helt plötsligt var det sex kusiner som skulle dela på Värmland. Det kunde ju alla förstå att det inte gick. Och orättvist var det ju om bara en fick köpa torpet. Så Nils och Erik sålde det. Till ett tyskt par med längtan till en röd stuga vid en sjö.

– Kommer du? Ropar en av gästerna utifrån verandan. Kan jag hjälpa dig med något?
– Nej då. På väg! Ropar jag tillbaka.

Jag ställer ned skålen med jordgubbar på brickan. Havreflarn har jag gjort tidigare under dagen. De ligger prydligt där på fatet intill glasen. Gullkristall och Flarn ändå hör jag Sofias röst viska när jag lyfter brickan och går ut.

Från Toulouse till Töcksfors

Av Ellinor Wikman

Bussen stannade i Töcksfors och när jag reste mig från min plats såg jag pappa vid hållplatsen. Hans hår var grått och han var kortare än jag mindes honom. Han stod och väntade med ett litet rött paket med vita snören i sin hand. Så många mil, så många år. Jag trodde aldrig att vi skulle ses igen, men här stod jag nu i min barndoms by.

När jag reste var jag byns enda blondin, en tjugoåring som ville bort från allt. Nu var jag brunett, fyrtio år fyllda och så mycket klokare. En sommar i Sverige skulle göra mig gott. Jag ville börja om från början, ge mig och pappa en ny chans. 

”Så fint att se dig igen. Säg att du stannar i Töcksfors nu”, sa han och kramade mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. ”Säg inte nej, säg kanske”, bad pappa och räckte fram paketet.

Vi besökte vårt favoritcafé Fröken Fräken. ”Öppna”, sa pappa. I paketet fanns ett hängsmycke till mitt halsband, en g-klav. Pappa tog upp sin gitarr. Han spelade vår sång och jag sjöng: ”Två mörka ögon och leendet du gav mig”. Det var så längre sedan jag sjöng på svenska. Jag var hemma igen, hemma i Värmland.

Resan

Av Lottie Ålhed

Den tar inte många timmar 
vår minnesrika resa
Mellan bondesamhällen
och vildmark

Sandrevlarna
Med älvens lopp över
slättlandskapet
Slingrande flodslingans
silverorm
Och ån som viker, böjer av
In i skogens 
vilsamt innefattande
och välkomnande famn

Sandgrund 
Namnet
på det museum 
som toppar vår ”att göra lista”
Även kallat Lars Lerin museet
Lars, som är 
en av våra största konstnärer
Om inte till och med den mest
betydande av sitt slag
En akvarellmålare av rang
Anspråkslös och timid
Vars eviga konstnärskap 
växer sig allt längre ut
Bland våtmarkens fågelliv
och strandängens orkidéer 
Han och hans familj
Som slog ner sina bopålar
på ön i Vänerns vatten
Ska inte ångra 
sitt tilltag en sekund

Stora torget 
Där Rödboken böjer sin krona
likt en kaskad 
Upp emot den ännu ljusa 
skymningen
Fylld av kajornas svarta kroppar
Stenbron
Den vi minns 
Lik en gammal och tung och vacker
själ
Speglande sig vemodigt över
vattenytans kava lugn

Kvinnorna på picknick
invid Klarälvens strand
Förvandlade till svarta siluetter
mot en orangeröd himmel

Strömkarlen och älvorna
De som kanske inte ens fanns där
Men som vi i fantasin tyckte oss se

Strömkarlens leviterande polska
lite ovan mark längs  älvens lopp
Ringlande som ormen i paradiset
i stegrande sprakfålars galna galopp 
mellan strandpromenadens träd

Till Alsters herrgård for vi sedan
Åt lunch och bekantade oss med
Gustav Frödings ande.
Köpte hans samlade verk i pocketupplaga och for vidare. 
Tagna av hans naturlyriska
diktande. 
Galenskapen och ensamheten.

Förtrollade av allt det värmländska
vilda, drömska, vackra. 

Återvände vi till vårt hotellrum för att
fortsätta drömma i den ljusa, ljumma sommarnatten. 

Om poeter, konstnärer, jägare, fiskare, älvor,
strömkarlar och stegrande vildhästar
utmed Klarälvens vackra strand.

Och om kvinnorna med sina vackra vita
klänningar på picknick i skymningsljuset
nära den gamla stenbron.
Alla våra drömmar som under natten ska
löpa som gyllene trådar i väven på vår vackra värmlandssvit.

Svärd är till för att brytas av

Av Elin Dofs

Vinden för med sig en doft av rostat kaffe och lindar in staden i en känsla av ”Hej, välkommen hit, vi bjuder på påtår”. Aprilsolen värmer skönt i ryggen och jag sätter mig på en parkbänk med utsikt över torget. Ett sista farväl av en stad som välkomnat mig med öppna armar, en vilopaus på väg mot tågstationen och en flera timmars resa som ska ta mig hem.

Jag sveper med blicken över torget och fastnar på ett monument över en historisk dag, en reslig kvinnogestalt som inte ser ut att be om ursäkt för något. Med stolt hållning och stadig blick vakar hon över torget och staden. När kriget rasar på gränsen till Europa är hon en påminnelse om att konflikter kan lösas fredligt, en uppmaning till samexistens.

Doften av kaffe, som möter alla morgonpigga den här vårdagen, är inget nytt för 2000-talet. I vitsippsbackar och runt fäbodknutar hörs ekot av uppmaningar till påtår, välkomsthälsningar i ett län vars gränser ritats om genom historien och där gränsen till grannlandet i väst är mer av en formalitet.

Kvinnan på torget har fångats mitt i steget och med ena foten på en soldathjälm stakar hon ut färdriktningen för kommande generationer. Det är ett litet steg för en människa men symboliserar ett stort steg för en gemenskap som var på väg att slås i spillror. Att betvinga revanschlystna stridsivrare är sedan dess ett kollektivt ansvar och hon leder med exempel. Hon manifesterar ett historiskt vägval, och det höjda svärdet påminner om att alla generationer måste utkämpa sina egna strider.

Kaffesörplande och historieberättande har genom åren bevarat den gemenskap hon eftersträvade, ett slags kollektivt ställningstagande i en ständig kamp om ett samhälle i förändring. Idag serveras kaffet med skummad mjölk och småpratet är en kombination av teckenspråk och engelska, men ord som Välkommen och Varsågod är universella.

Åratal av kafferep och en inställning till utsocknes besökare som gått i arv mellan generationer har till slut blivit en del av en regional identitet. Det är en känsla som återfinns i brisen som blåser in från Vänern, svårt att formulera i ord men uppenbar för oss som bara är här som gäster. Vi är många vars Värmlandsminnen doftar av kaffe, som ser tillbaka med en känsla av att det alltid fanns en påtår på ett bjudning där alla var välkomna.

Den ståtliga kvinnan är ett landmärke för nyinflyttade och en omslagsflicka på turistbroschyrer. Placerad på torget är hon ofta i händelsernas centrum, men hon släpper aldrig fokus. Uppmaningen till alla förbipasserande är tidlös – svärd är till för att brytas av.

Minnen av Värmland

Av Susanne Gorne

”Jag heter Susanne och jag är sex år och jag bor hos min mormor och morfar och de har en hund som heter Pål och min morfar är veterinär!”

Min informativa sång ljuder över nejden, där jag står barfota på en liten bergknalle, rakt under den enorma kraftledningens spretiga metallben. Det hörs ett svagt surr från den, som om den vore en jättelik insekt. Mitt solblekta, tjocka hår står ut i två ojämna tofsar. Myrorna ilar över mina bara fötter, stressade att få lägga ytterligare en våning till sitt hus av barr. Det doftar av eneträ och kåda från den ångande skogsmarken. 

”Och jag bor i Stockholm” lägger jag till. Kan ju behöva klargöras. Vi befinner oss ju trots allt i Bergvik, utanför Karlstad, och det är långt hemifrån.

Mitt tonsatta föredrag är ett spontant projekt och jag har inte direkt funderat på om någon kommer höra mig eller inte. Men det är det någon som gör. Tant Tilly finns bara ett stenkast bort, hon ligger på knä i sin rabatt och rensar ogräs och hon hör vartenda ord. Ett roat leende leker i hennes mungipa och hon lägger informationen på minnet. När jag några dagar senare strosar förbi hennes hus, bjuder hon in mig på saft med smörkrämskex. Det blir början på en lång sommarvänskap som ger mig och brorsan en fantastisk möjlighet att maxa sommarlovet, eftersom det ligger högar av Kalle Anka-tidningar på husets vind. 

Morfar är förbi pensionsåldern, men arbetar fortfarande då och då. Han äger en telefonsvarare och det är det modernaste vi sett. Svarsmeddelandena börjar alltid på samma sätt: ”35153, veterinär Smedbergs automatiska telefonsvarare. Veterinären är anträffbar igen onsdag klockan åtta”. Det går inte att tala in något, bara lyssna. Och vänta tills det blir onsdag, hur bråttom man än har med att få sin katt kastrerad eller sin hund tandstensbefriad.

En gång har morfar glömt slå på telefonsvararen och blir tvungen att gå in och svara, mitt i en viktig fotbollsmatch ute på gräsmattan. Det är två lag som spelar. Brorsan är Italien, morfar Sverige. Det är sextio års skillnad mellan de båda spelarna och spelet har varit ganska jämnt. Men telefonavbrottet gynnar Italien, som hinner göra fjorton mål innan morfar kommer ut igen.

Sommarveckorna i den gula femtiotalsvillan i Bergvik är himlen. Vi spelar kort med mormor och morfar på kvällarna, vi får frukostflingor med socker i på morgnarna. Vi följer med och handlar i affären i Våxnäs och får varsin peng att stoppa i tuggummi-automaten. Ut kommer stora, hårda tuggummi-bollar i bjärta färger. Vi har fri tillgång till norska buhunden Pål, Värmlands snällaste. Enda gången Pål ger skall är när någon av oss råkar trampa honom på svansen. Och som grädde på moset kan vi göra utflykter till Tilly och Tore. Och serietidningarna.

Nu läser jag på Wikipedia att Bergvik inte längre är en egen småort, utan har växt ihop med Karlstad. Mormors och morfars hus är utbyggt och Våxnäs förändrat. Tilly och hennes man Tore är för länge sedan bortgångna. Men våra minnen av somrarna i Bergvik lever.