Pappan

Av Susanne Nyman

– Man uppfostras inte av predikningar utan av hårda öden, säger pappan och tittar med glansiga ögon på Selma. 

Sovkammarens luft är mättad av den söta och unkna lukten från faderns feberheta kropp. Selma hejdar sin impuls att slå upp ett fönster för att släppa in den svala morgonluften. Det knastrar i kakelugnen. ”Den får inte slockna”. De fyra orden har hörts flera gånger om dagen i samma stund som någon av köksflickorna eller barnen gjort sig ärenden in till löjtnantens sjukbädd. Faster Lovisa och mamman har i en veckas tid vakat vid hans sida. Fastern har en okuvlig övertygelse om att hennes bror genom konstant eldning i kakelugnen ska svettas bort sjukdomen medan hans hustru satt sitt hopp till den varma buljongen som pigan Marie tillreder varje morgon. En skål med den heta vätskan står på sängbordet bredvid stolen som Selma dragit intill pappans bädd. Dekokten doftar trösterikt, gjord som den är på märgben, rovor, salt och kummin. Han intar den skedvis då hustrun är i rummet. Mest för att glädja henne. Själv sätter han sin tilltro till brännvinet i den ljuvligt svala metallpluntan under kudden.
Däremellan råder plågor och självömkan. Nu hör hon Marie och Alma komma i serveringsgången. De säger inte mycket, ställer bara ner porslinshandfat, fylld kanna, handduk, borste, tvål, rakkniv och spegel på nattduksbordet, sedan går de. Han ska raka sig för egen hand. Löddret och vattnet rinner ner för de insjunkna kinderna. Selma sitter så att hon ser honom så som han måste se sig själv i den ärvda handspegeln.

– Pina utan ände, sjuka drag och fula miner … en skulle slå itu sin spegel för att slippa se, mumlar han.

Han tar ett par tag med kniven genom det löddrade ansiktet. Det knastrar. Handen som håller spegeln skakar en aning och den andra hamnar efter några tag med kniven fuktig mot täcket. I tystnad synar han med outgrundlig blick sitt ansikte. Med en smäll lägger han ner också spegeln med fronten mot täcket, och säger med blicken riktad mot dottern:

– Bättre att håna livet tillbaka då det hånar en så hårt. Tvi vale.

Dottern kommenterar inte hans utsaga utan räcker honom den torra handduken att badda ansiktet med. Hon får den tillbaka och lägger den på nattduksbordet där det gråsimmiga vattnet i handfatet är täckt av lödder. Hon sätter sig ännu närmare fadern som nu vilar huvudet mot kudden. Han blundar. Det hjälpligt rakade och medfarna ansiktet faller likt en livlös mask på var sida om pannan, den karaktärsfast näsan och den veka hakan. Han söker dotterns hand, finner den och håller den i sin. Selma ser hans ögon röra sig under ögonlocken, som letade de efter en annan inre bild att fästa livet vid.

– Selma, du fina lilla. Tids nog ska jag komma ur lakanen, viskar han, innan slemmet i bröstkorgen får honom att hosta så att kroppen skakar och svettpärlor tränger fram på pannan.

Han släpper trots det inte Selmas hand som snart är lika het som hans. När andetagen är lugna och greppet om handen långsamt släpper, lämnar hon rummet.