Rickard Lindroth
”Fick du lära dig nåt vettigt idag?” sa morfar.
Skorpsmulorna sprutade ut ur munnen när han talade. Hans läppar var som två sladdriga gardiner som vägrade täppa igen springan.
Han frågar varje gång om jag ’lärt mig nåt vettigt’. När jag sedan berättar vad vi gjorde i skolan verkar han alltid missnöjd. Ibland nästan ledsen.
”Idag skulle vi rita vad vi kommer att göra i framtiden.”
”Framtiden?” väste han. ”Dumheter.”
”Varför det? Det var roligt ju!”
”Därför att framtiden inte existerar. Det vet du väl?”
”Varför?”
”För att den alltid ligger f-r-a-m-för oss. Det är därför det heter f-r-a-m-tiden.”
”Men den kan väl finnas ändå? Du finns ju, och du sitter ju f-r-a-m-för mig.”
”Hörru du, skitunge, lyssna nu noggrant på mig. Framtiden är inget annat än en idé som innehåller alla tänkbara möjligheter. Och möjligheter existerar inte annat än i ditt huvud.” Han tryckte sitt pekfinger mot min panna. ”Därför kan framtiden inte heller existera. Vad framtiden bjuder på är det ingen som vet. Det går heller inte att veta. Naturen är i grund och botten indeterministisk förstår du. Det är därför somliga känner ångest inför den, andra längtan, ytterligare andra rädsla, eller oro, nervositet, stress, lugn, ro… Framtiden kan faktiskt beskrivas med vad fan som helst. Vad just du känner inför den beror på vilken möjlighet just du fäst dig vid. Hör du vad jag säger pojk?”
”Mhm…”
Jag hörde inte allt han sa. Det krasade så högt i huvudet när jag tuggade på skorpan. Men ville inte göra honom ledsen. Oftast så förstår jag inte allt han säger, men jag gillar ändå att lyssna på honom när han berättar saker. Morfar kan allt.
”Vad betyder indätteministisk?”
”Att det inte går att vara säker på någonting här i världen.”
”Är du säker på det?”
Morfar kisade på mig och slutade röra om i kaffet.
”Jajamän, det kan du skriva opp att jag är.”
Jag kom sedan att tänka på min födelsedag som är om 13 dagar. Då blir jag åtta. Ett jämnt tal. Jag vill ha ett bibliotek precis som morfar så jag kan bli lika smart som han. Jag vill få alla världens böcker i födelsedagspresent. Undra om man kan stapla dem som en trappa ända upp till månen?
”I framtiden kommer jag att vara äldre än vad jag är idag, det är jag helt säker på,” sa jag.
Morfar grymtade.
”Annat vore konstigt.”
”Men hur kan jag veta det morfar, om framtiden är indätteministisk?
Han grep tag i skorppåsen och klämde ihop den så våldsamt att det prasslande ljudet fick mig att hoppa till.
”Du är en klok pojk du. Det kommer nog gå bra för dig ska du se,” sa han och ruskade om håret på mig.
Jag pustade ut. Morfar är egentligen snäll. Han är nog mest bara ledsen, och kanske känner sig lite ensam sedan mormor dog.
”Vad ritade du för nånting då?” ropade han med huvudet gömt bakom skafferidörren.
”En stuga på månen,” sa jag och drömde mig bort. Och kände hur hjärtats sprudlande energi fick mina läppar att fastna i ett leende.