Av Lottie Ålhed
När jag vaknade var någonting sig inte riktigt likt, trots att allt verkade vara som vanligt.
Termosen stod och väntade på sin vanliga plats och vid köksbordet stod min stol på sin vanliga plats. Tidningen hade jag som vanligt ögnat igenom och tänkt ”Den här artikeln borde någon läsa”
Allt var egentligen som igår, i förrgår, i förra veckan eller veckan före den. Ändå var någonting annorlunda.
Ett skimmer av framtidsiver. En känsla av att befinna sig mitt i en glädjeexplosion av glitter och glamour. Kanske var det rent av en eufori av sällan skådat slag jag i ett trollslag kände.
Då jag såg ut genom mitt fönster och erfor en förbluffande vacker syn på vandring genom byn. En påfågel ute på promenad på väg in emot vår vackra stad.
En sådan som gör att man genast vill glömma allt inskränkt och smått.
När man följer i de färgglada fjädrarnas spår längs vägen den gått.
Tänk att en enda fågel kan göra en så glad att man genast vill slita sig från vardagens grå tristess och själv gå i den stolta parad som är allas ! ingen nämnd och ingen glömd.
Bara en gång om året.