Inkomna bidrag 2022

Av Susanne Eriksson

I det sjungande vattnet
Där jag nu glider fram
På stockar av Sveas urskog
Omfamnad av Klarälvens
flödande vatten
Ett driv mot
Skogstystnad
Gäckande fågelliv
Och en invävd röst av Zetterlund
Bland lingonris och svarta asfalthak
Skönt morgondis och svepande kvällsdimma
Färger av älskande regnbågar
Älvkanter med frodande skogsstjärna
Himlavalvets systerstjärnor blinkar tacksamt tillbaka
Skådat dunkla gruvhål
Och piskat själen vacker bredvid
Trolska vattenfall som spunnet av änglahår
Sanslöst med det vansinnigt vackra
Ylar högt av glädje när
Älven då och då gäckar mig
Sliter mig från färdriktningen
Skvätter ner mig
Tvingar mig att landa i nuet
Och överallt ändå ett sorts hemligt dunkel
Från det stora skogarna
Vad ruvar i dess gömmor
Rovdjurens skuggor anas
Svävar inte en blå örn ovanför mig då och då
Tror alltid det skimrar en aning mer
På det värmländska himlavalvet
Kanske av orden som ständigt pytsas ut
Av legender i dåtid
Kvällskvisten ramas i av glödande eld
Och väldoftande mossa
Välsmakande fisk strösslad med enris
På glödbädd
Fyller tomrummet
Det är då jag vill ha 
Knäppkängor frasande långkjol uppsatt hårknut och böljande lockar
Valsandes runt lägerelden
I vildsint dans
Och dagens ögonblick fångade i pockande Lerinakvareller
Sötman smeker min längtande gom med blåbärsjuice och trängtande pralin
Ack Värmeland du sköna
Dånar i mitt inre
Där och då ges upplevelsen varande livsglädje
Och jag genomsköljs
Med textrad efter textrad
Som spränger mina tankebanor
Driver runt i mitt blodomlopp
Lagerlöf Fröding Ferlin Tunström
Jag somnar under ordens rymd
Bara längtan efter mer
Driver runt i mina hågsna drömmar
Morgonljus fiskplums en ensam tärna
Vattnet för mig vidare
Ängar pulserande tåg färgglada lastbilar
Historiska herrgårdar
Doft av den där lila syrenen
Ser akvarellmotiven
Milslångt framför mig
Och där väntar vida Vänern
Zetterlunds röst penslar mig vacker
När jag långsamt avlägsnar mig
Ej med ärr
Men en oförglömlig kärlek
Till detta landskapet
Tatuerad tätt intill
Min jordnära storslagna
Hjärterot

Av Annika Bengtson

Det är märkligt, det hela. Under vargtimmen ligger hon och måste sova, men trots att hon ligger i sin säng är hon inte längre hemma. Fortfarande är hon kvar därute på något sätt, nej, hennes sinnen är det, och medan cigarröken sticker henne i näsan och fraset från kjolarna verkar öronbedövande försöker hon blunda hårdare för att få bort bilderna som har kommit till henne. Det är omöjligt: bilden av Stora torget i Karlstad ligger hela tiden framför henne, på näthinnan. Den är så tydlig, visar minsta kjolveck och örnarna på rådhusets tak. Ser de henne?

Hans röst inombords, fortfarande. Hon tittar på pennan som ligger på sängbordet och på en pappershandduk skriver hon: 

Har du hört mig kalla på dig genom tidernas gång? Lägger du örat mot jorden hör du hur jag ropar på dig, men krita och jura har gjort min röst sönderfallande, multnande. Som barn ägde jag världen, men den togs bit för bit ifrån mig. Kanske kunde jag ha sparat något åt dig, tryckt mot byxfickan kunde jag ha hållit Bortre orienten i min knutna hand eller en enda stad, bara något litet som jag skulle ha kunnat ha som mitt eget, där människor kände och accepterade mig. Dit skulle du få komma. De andra skulle vi inte bry oss om. Bara för att de ser mig behöver de inte älska mig. Det måste inte någon. Inte ens du. 

 Jag sänder ut mina underjordiska budbärare för att ta dig hit ned till mig. Jag är fortfarande ensam – kan höra dig, inte se dig. Stod jag med alla stjärnorna i mina händer kunde jag lysa upp din väg så att du kunde se vart du borde styra dina steg, mot vilket mål, men jag äger inte ett uns mer än smuts och jord. Jag äger inte heller några stjärnor.

Nu värker det i hennes ovana hand. Hans hand. Hon gäspar, blundar. 

Pennan rullar ned på golvet. 

Av Anna-Karin Aspersand

Det är djupt nerifrån myllan den stiger. Kraften. Jag såg hur den kröp uppför armarna på henne. Helt kort först då jag passerade. Inte mer än i en glimt över några rader kål var det. Grön-, röd- och svartkål med inskjutna tagetes. Väldiga bestånd och buskiga till växtsättet drog de blickarna till sig. Därav var det på lågmält vis skymten av henne slog an. Ett anspråkslöst inslag i all enkelhet.

Vad jag hann uppfatta fäste jorden från händerna, upp över armarna, på de uppkavlade ärmarna, över bysten och neråt kjolen. Spaden jämte händerna grävde om, luckrade mellan plantorna. I en andhämtning reste hon sig, drog armen mot pannan. Det var i samma ögonblick jag passerade, vände blicken för att hitta vidare bland grusgångarna upp till husets ingång.

Inte förrän senare, väl inne vid guidens visning av arbetsrum och kvarvarande skrivbord förstod jag. Det här handlade om saker långt större än det skymten lät påvisa. Hennes dagar hade varit fulla av genomtänkt omsorg, arbetsamma timmar ut i fingerspetsarna. Håret i knut på huvudet, broschen fäst på bröstet var utsmyckningar för bildning och detaljrik känsla inbegripet lek och spänning. I boksida på boksida, band efter band. Äventyr att segla ut i, på en gåsrygg, i festligheter fram genom nejden vid Fryken. Tillvaron färgsprakade.

Följderna innebär att spår av utövandet går att uppfatta än idag. Jag stod och lyssnade vid ett fönster och såg ut. Hennes dagar på jorden var svunna. Ändå framgick kraften tydlig i fårorna på gården utanför. Raden av ynglingar stod i jordmånen. Grävde, skyfflade ogräs. Påtade arbetsföra, vinglade mellan att lägga sig i odugligt oförstånd och stå i glädjefyllt driv. Kraften. Den där andan hon bar smittade av sig i allt hon gjorde, och se, där ute lyste det om den ännu. Aningen motvilligt stretade de på, medan den som sprang ur hennes händer sänkte sig ner över dem. Den syntes mån om att visa mot vidgade vyer varifrån de fåror de befanns lägga sig i träda. Snart nog torde tid komma då de inser inneboende näring och skjuter iväg med ny fart.

Av Louise Eriksson

Med vinden kommer den något beska, men ändock angenäma doften av rostat kaffe, så utmärkande för staden. Välkomnande och lockande, nostalgisk på sitt sätt. Som vore jag tillbaka i köket på Nygatan, tre trappor upp, där jag så gladdes över ynnesten att få koka morgonkaffet till min morfar varje gång jag kom på besök. 
Så jobbade jag efter devisen ”Rågade mått för att kaffet skall bli gott!” 
Så här i efterhand misstänker jag att mina kaffekokarförmågor som sexåring kan ha varit något överskattade. Men oavsett hur det var med den saken så belönades varje framburen frukostkopp med både leende och beröm.

Just frukosten var alltid något utöver det vanliga där på Nygatan, tre trappor upp. Skinka, korv, ost och marmelad, att lägga på kex och hårt bröd av olika slag. Framförallt så minns jag den kalla, skivade hackkorven som min morfar propsade på att vi skulle äta. Den var lite spännande, för hemma var ju korven alltid rosa. 
Mormor köpte alltid sin hackkorv på mataffären nere på hörnet. Just där i Haga tycktes allt finnas som man kunde tänkas behöva, och mer därtill. Damfrisör, pantbank och tandläkare, och icke att förglömma kinarestaurangen i änden av kvarteret. Och även om några av skyltfönstren med tiden fått byta namn och Hagatorget ändrat sin skepnad så lever minnena kvar. Jag minns hur vi vandrade gatan fram och tillbaka, tillsammans genom åldrarna, med säsongernas skiftningar i träden. Jag minns hur vi gick ned till slussarna och vidare ut till den strömmande, klara älvens vatten. Där den alltid leende solens strålar spelade i det virvlande vattnets dans. 

Och jag minns frukostarna från förr, på Nygatan, tre trappor upp.

Av Pär Dunge

Den något äldre mannen satt på bänken vid busshållplatsen. Mannens namn var Elof men själv kallade han sig oftast bara för gubben.
Två bussar hade redan hunnit stanna till vid hållplatsen. Elof hade dock valt att inte kliva på någon av dessa utan istället lugnt suttit kvar.
När en yngre herre nu ställde sig att vänta vid kuren höjde Elof på huvudet och bad den nytillkomne om vägledning. Ynglingen svarade både vänligt och kunnigt.
– Är du möjligen från Värmland? frågade Elof nyfiket. Jag tycker mig höra en värmländsk dialekt.
– Stämmer bra det. Jag är född och uppvuxen i landskapet.
– Jag har så många minnen från Värmland, förklarade Elof. Det var där jag träffade min första fru. Allt började med att jag råkade köra över hennes katt…
Elof fortsatte sin fascinerade historia om hur han en sommarkväll hade bilat genom Värmland. I samband med att han passerade utanför en gård hade katten rusat ut och hamnat under hjulen. Ärlig som han var hade Elof gått upp till gården och ringt på. En ung dam hade öppnat och Elof hade berättat om olyckan. Damen blev inte arg utan bjöd Elof att stiga in. De satt länge och pratade. En varm vänskap uppstod och bara ett halvår senare gifte de sig. Fast då hade sanningen om katten sedan länge avslöjats. Den tillhörde inte damen på gården som tvärt om var allergisk mot katter. Troligen rörde det sig om en hemlös sommarkatt. Damen hade dock uppfattat Elof som trevlig och tagit händelsen som en bra ursäkt för att bekanta sig.
Ynglingen vid busshållplatsen skrattade gott åt Elofs redogörelse. De båda herrarna inspirerades till att byta fler minnen från Värmland med varandra. Medan de umgicks hann ytterligare ett par bussar passera förbi. Till slut var ynglingen tvungen att ursäkta sig och hoppa på en buss.
Elof log för sig själv, nöjd med den sociala stunden han just haft.

Nästa dag satt Elof åter på en bänk. Fast den här gången vid en helt annan av stadens busshållplatser. Liksom under gårdagen frågade han en väntande passagerare om vägen. Efter att främlingen upplyst honom undrade Elof:
– Är du händelsevis från Skåne? Jag tycker det låter så.
– Jo det är riktigt. Jag är från Helsingborg.
Elof sken upp.
– Vad roligt att höra. Jag har så många minnen från Skåne. Det var där jag träffade min första fru. Allt började med att jag råkade köra över hennes katt… 

Av Mathias Jansson

Jan Jansson var hans namn
som far sin
och hans far
generation efter generation
av samma man

Det slet och levde
i skogens mörka rum
som backstugusittare och bönder
skogsarbetare och
svettiga sotiga smeder
som slungade släggan mot städet

Det var de gamla goda tiderna
som Gustav och Selma beskrev 
men det skulle ännu dröja
hundratals år
innan någon av dem
själv tog pennan 
och nedtecknade deras
anonyma röster
på tidens sidor 

Livet var hårt
de slet, de led men överlevde
och genom deras liv flöt
älvens klara vatten
förbi kolminor, smedjor
och stjärnfall

Länge höll de samman
levde i samma bygd
Värmland var deras hem
här var det tryggt
men när världen föll samman
tvingades de att söka
nya liv
och nya äventyr

De vandrade från skog till kust
från järn till trä
och fann ett nytt hem
en ny älv 
något som de kände igen
och som knöt dem samman.

Här mötte de ett myller av människor
från landets alla hörn
som rörde sig på land och på vatten
som blandades med besättningar
från främmande länder
män och kvinnor
som sökte sig ett nytt liv
vid Ångermanälvens strand

Och sorlet steg över Ådalen
en ny framtidstro växte fram
skorstenar bolmade rök
sågverkens golv
fylldes av sågspån
på älven hördes Strömkarlens tjut
en hälsning till John Ekman
som nyss lagt ut

Här samlades alla dem
som byggde vår välfärd
det var flottare
fabriksarbetare och sömmerskor
mjölkerskor och stabbläggare 
man sprängde tunnlar
la järnvägsräls
grävde diken
la ner rör
sågade plankor
byggde hus
de var dem som slet
och som la grunden för landets
välfärd och infrastruktur.

Av Birk Andersson

fötterna
fingrarna
likbleka

över-
kroppen
vått

skånska
vinterkläder

…

gång
på gång
föll jag

men 
jag minns
bara glädje

…

kanske sex
kanske fem
år gammal 

vi var bara där 
ett par
dagar

men
det skapades
minnen

det skapades
samhörighet

…

jag hejade sedan
på färjestad
så länge de hade
lila matchställ

jag hejade sedan
på degerfors
så länge jag trodde
de var från värmland

…

och det händer
än i vuxen ålder
att jag tänker

de få gånger
flingor faller
i malmö

att de
inte räcker
att falla på

att det inte är
som barndomsvintern
i arvika

…

och minnena
kom tillbaka
i somras

i malmö
träffade jag igen
min mammas väninna 

jag blev
varm 
inombords

när hon frågade
om jag kom ihåg
besöket

hur skulle jag
kunna glömma 
första gången
jag åkte skidor

…

jag önskade sedan
så mycket mer
av henne

inga höjda ögonbryn
inga rynkade ögonbryn
inga uppspärrade ögon

jag fick
bara ett liten
godmodig blick

och
ett
påpekande

men ni
besökte ju oss
under sommaren

…

hon log
min mamma log
jag log

men inombords
ifrågasattes
verkligheten 

…

den där
fotbollsmatchen
mot helsingborg

den där
sommarresan
till öland

har jag 
fler minnen
som inte har hänt

…

vad ska vi
ha dem
till

skönmålningar
överdrifter
påhitt

de är
inget
mer

…

men kanske
därför
de behövs

kanske är
de bättre
än sanningar

kanske är vita minnen
bra 
lögner

kanske är falska minnen
bättre
än inga alls

Av Helene Tivemark

1931. Någonstans på den Värmländska landsbygden

Ytterdörren åkte igen med en smäll. Ångorna från kvällsgröten blev till snöyra ovanför tallrikarna och barnen runt bordet huttrade till. Ost-Johan stampade av sig snön, hängde upp ytterrocken, stegade in i rummet och satte sig med ett brak på den enda tomma stolen.

”Nu ska vi flytta”. Hans röst var karg. ”Igen. Jag har fått plats på en gård nere på Värmlandsnäs. Vi far i övermorgon”. Alla var tysta. Alla, det var de tolv barnen, mor Elisabet och så Ost-Johan då. Ingen visste hur han fått sitt namn.

Knut, fem år gammal, var näst yngst av pojkarna i barnaskaran. Ikväll stod potatis, smör och rovor på bordet och Knut utbrast entusiastiskt:

”Åååh vad gott mamma!”

Ost-Johans stora smutsiga näve kom farande som ett skott över bordsskivan och örfilade Knut så hårt att han halkade ner på golvet med en dov duns.

”Men så håll tyst då unge och ät!”

Att vara statarbarn var ingen dans på rosor. Långt därifrån. Men familjen hade tak över huvudet och kunde äta sig nästan mätt åtminstone två, ibland tre dagar i veckan. De fick lite mjölk och smör från husbondens kor, några ägg från hönsen, potatis och lök från landet. En gång, när en av godsets suggor fått ovanligt många kultingar, så hade familjen fått ta en. De födde då upp den på allt de kunde hitta och aldrig hade väl husbonn’ var’t så ilsk’ som när han upptäckte att statarnas enda gris var fetare än alla hans egna.

När grisen så slaktats och familjen tagit tillvara på så mycket de kunnat så sålde de resten innan husbonn’ kunde göra något åt det. För pengarna köpte de skor och för att spara på skorna så länge som möjligt så fick Knut och hans syskon gå barfota från maj fram till långt in på hösten. Vissa höstkvällar när barnen skulle driva in korna för att mjölka dem så hade frosten redan hunnit formas på marken. Men Knut hade kommit på något så bra: Om man hittade en färsk koruka på ängen eller vägen så kunde man ställa sig i den med de bara fötterna någon minut eller så. Det värmde minsann så gott, brukade han med säga med sitt stora, smittande leende.

År 2031. Fortfarande på den Värmländska landsbygden

Ladugårdsgaveln lyste varmt orangeröd i kvällssolen och i hagen betade några sällsynta kor på vad som såg ut att vara riktigt saftiga grästuvor. Smörblommor stod utspridda i små drivor över betesängen och bortom skogsdungen skymtade en vik av Vänern. För en förbipasserande tedde sig stället mycket vackert. Benjamin betraktade stillsamt det som hundra år tidigare under en tid varit hans farfar Knuts hembygd. Han tänkte på kriget, på att om deras el- och mobilnät slogs ut skulle människors tillgång till pengar vara borta, kontanter fanns ju inte heller längre, och de skulle alla inom ett par veckor kastas tillbaka hundra år i tiden. Det hade han läst på nätet i morse. Hundra år. Han tänkte på sin farfar och greppade omedvetet mobilen i fickan.