Epa

Av Airi Palm Borden

Det regnade igen. Torkarbladen gnekade i otakt under det ihärdiga trummandet mot vindrutan.  
Han hade varit på väg i några timmar nu. Dalgången tycktes mörkna längre uppöver och himlen strök tätt över vägen.
Genom regndropparna såg han tomma och rangliga hus flimra förbi. De tycktes luta sig bort från honom, mot älven. Den krumbuktade sig nedanför, mörkt och sugande.

Framför honom lunkade en epatraktor obekymrat genom vattenpölarna. Han hade glott på triangeln i flera kilometer nu, utan att kunna köra om.  Nåja. Om det bara dök upp ett fik kunde han stanna och fylla på reserverna. Det var ännu en bit kvar till hembygdsgården där han skulle träffa byhövdingen för att prata landsbygdsutveckling. Sälja idén.

De kallade det för busksafari i företaget. Alla dessa tomma kåkar! Som snart nog skulle riva sig själva och trolla fram mark för tidernas bästa affär. Lysande.

Plötsligt öppnade sig rakan framför honom. Han brände förbi. Såg precis skylten för Ingas kaffestuga. Öppet! Han bromsade häftigt, svängde av.

Parkeringen var tom. Han slirade i modden under huksprång mot byggnaden. Låst. Förbannat.

Lutad halvvägs in i bilen medan vätan rann innanför skjortkragen, slet han fram en pennstump ur handskfacket. Plaskade tillbaka till stugdörren och petade in lappen i dörrspringan. Det skulle ge henne nåt att tänka på.

Epan svängde in just som han gasade vidare ut på vägen. Rätt åt dom, hämndlog han kaffesveket.

Någon mil senare började bilen rycka och dra mot diket. Han klev ur med sprängande huvudvärk. Det regnade fortfarande. Höger fram låg som en vissen ballong mot asfalten.

Ivarsson hälsade i dörren när han kraftigt försenad kippade uppför trappen med konceptet under armen.

”Du ser blöt ut. Tyvärr har jag inget kaffe att bjuda på för vattnet är avstängt nu när vi bygger ut och rustar upp. Men du drack väl hos Ingas?”

Tack för den tänkte han. Men nu fick han en bra ingång till pitchen. ”Ingas, där var det låst och stängt! Såg faktiskt igenbommat ut. Nedlagt.”

Ivarsson skrattade. ”Det tror jag väl inte” sa han. ”Min fru Inga har alltid öppet och just idag är det bakdag med massa extra gott. Hon har själv byggt sin bagarstuga en bit från kafét och kör grejerna med epa. Det går riktigt bra för henne, har just skrivit kontrakt med handlarn.”

”Men nu,” Ivarsson svepte in honom genom dörren, ”vad var det du ville prata om?”

Han kände plötsligt hur konceptbunten började glida ur händerna. Den kändes blöt. Och tung.

Dikten från förr

Av Milla Collin

Jag stod i rummet, rummet med vita, bubbliga tapeter. Jag satte mig medan min blick sakta gled från sida till sida. Blicken fastnade i väggen framför, väggen utan dekorationer. Men jag vet inte varför. Hur länge satt jag där? Det kan jag inte svara på. Min värld fylld med tomma väggar är den värld jag lever i.

Det blev ofta jag satt där, med ljudet från långtradarna på väg 26 uppe i Bergslagen. Ibland reste jag mig naturligtvis, en kan ju inte alltid sitta. Men vem fanns där egentligen? Ett tyst hus gav mig lugn, men ett stormigt hus skapade de tomma väggarna i världen jag levde i.

Kunde jag förses med lycka? Svaret är okänt. Kunde min tillvaro förändrats? Tveksamt. Jag kunde bara sitta och stirra blint i den värld som blivit min.

Jag gick i skogen, skogen med orörda, ostörda mossor. Jag satte mig på huk bredvid ett vattendrag, medan jag slöt mina ögon. Jag lyssnade på den mjuka forsen, slog långsamt upp ögonen och fortsatte min resa. Min resa med ett djup som ingen kände till, jag frös och gick sakta framåt.

Ett gammalt gruvhål till höger, om jag gick för nära, skulle jag falla? Jag började gå dit, men när jag vände min blick, såg jag tomma väggar. Är jag ens här? Jag visste inte. Kan jag välja min väg? Kanske. Jag slöt mina ögon.

Mörkret föll sakta över rummet, det enda som syntes var det svaga ljuset från gatlyktan utanför. Jag ställde mig upp i rummet, rummet med vita, bubbliga tapeter. Eller var de grå nu? Väg 26 var tyst nu, jag hörde svagt fågelkvitter från skogen. Hur länge stod jag där? Det kan jag inte svara på. Min värld var annorlunda.

Kunde jag förses med lycka? Svaret var fortfarande okänt. Hade min tillvaro förändrats? Potentiellt. Jag stirrade blint in i den öppna dörren, började gå från världen med tomma väggar och ut till lyktorna som svagt lyste i mörkret.

En värmlandsjänta föds, utdrag ur en dagbok.

Av Anna Schön

14 mars, Flyttlass.
Inbiten Stockholmsbrud blir landsortsjänta. Hur i hela fridens namn tänkte jag? Har haft fel på termostaten hela dagen. Tack gode gud för deodorant och parfym.
Vet vad jag har, men inte vad jag får.
Längtar hem – till Stockholm!

15 mars, Skrämselhicka.
Ikväll började huset låta och skaka som om det skulle explodera.
Lucas sov där uppe! Hux flux stod jag ute på backen med min älskade unge i armarna. Pulsen dunkade i öronen och halsen brände som eld av ansträngning och fasa. Kramade honom hårt. Hade ingen aning om att jag var så snabb och stark.
Grannen kom lugnt lufsande. Skakade på huvudet och himlade med ögonen. Släppte ut vatten ur pannan.
Muttrade.
”08-or, inte riktigt hundra.”
Min kritvita ansiktsfärg blev i klass med en pions.

2 april, Skärtorsdag.
Älskar påskkärringar. Var laddad till tänderna med godis. Väntade på dessa små söta fräkniga varelser när dörren, helt utan förvarning, slets upp och ett litet paket kastades in.
Chockad över detta mystiska tilltag smög jag mig, med stor försiktighet, fram mot objektet. Bomb? Granat? Bajs? Hjärtat slog med dubbel hastighet. Svetten droppade från pannan. Händerna skakade när jag med andan i halsgropen vecklade ut pappret.
Godis! Det var godis!
Förstod ingenting. Dessutom kom inte en enda påskkärring.

14 maj, Perplex.
På vägen hem från jobbet hamnade jag efter en kortege av A-traktorer. 15-åringar körde mellan macken och grillmojen. Tonerna dunkade genom dom nervevade rutorna. Inte den senaste popmusiken. Här slog dom näven i taket, bokstavligt, i takt till Sven-Ingvars och Larz-Kristerz.

5 juni, Hatten av.
Förstått att jag måste morsa mangrant. Alla känner apan, apan känner ingen. Jag är apan.

19 september, Mâten.
Har jag flyttat utomlands? Lär mig dagligen nya ord som harta, tocken och môlter.
Måste sett ut som en fågelholk innan jag fattade att dagens happening var en marknad. Mâtensbacken surrade av folk, tjo och tjim. Karuseller, gôtter och en hel del överförfriskade individer.
Ett os av kålsoppa låg som en dimma över platsen. Skulle tro att det i kväll produceras en väldig massa metangas i stugorna.

28 oktober, Älglov.
Enligt skolverket är det nu höstlov, men den termen används inte. Barnen har Älglov. Om man lagt lovet vid jakten eller vise versa känns oklart.
Lucas går i drevet och hänger runt slakthuset. Luktar som en inpyrd skorsten när han kommer hem efter allt grillande. Korv? Nä, fläsk och lök ska det vara. Han har väl aldrig ätit varken fläsk eller lök tidigare?

21 november, Stockholmsbesök.
Landsortsjänta tillbaka i storstaden. Hur i hela fridens namn tänkte jag när jag tog bilen? Fick fel på termostaten så fort jag anlände stadstrafiken. Utan deodorant och parfym hade jag luktat skunk när jag kom fram.
Vill inte ha tillbaka vad jag hade. Lycklig med vad jag har.
 Längtar hem – till Töcksfors!

Ingen vet skillnaden Fröding!

Av Lis Lovén

Jo, det är du och jag, Fröding…
Vi mot hela satans världen
och sen våra fantasier! Överflöd av dem !!!
Tre utropstecken för dig, min kära…
De kallade vår sjukdom nåt dumt,
vi fann det hela skumt…
och runt, runt svingar sig gestalter, figurer, ord
runt runt snurrar sig verkligheter om vartannat
och röster, är det vad de kallar det? Röster?
När var och varannan ser spöken på ljusa dan
När alla tror på det irrationella, så där bara!
Det är då jag kommer till ditt sanatorium, och undrar lamt
är våra drömmar allting infamt (?)
De tror de känner dig nu i döden, Fröding! De tror att de har
anständighet nog att förstå båd´sjukdom och fantasi…
…när du och jag vet att – – –
ett övermått av fantasi det är vad som trängs i skallen:
Du vet det va? Fröding va? Jaha, där är gallret!
Och jag har också stått där
vilsen mol allena
och jag har även
älskat av köpt kärlek – tror jag !
Och så är det, kära du: ibland älskar de oss mer
i döden. Det är vår sjukdoms svåraste brist:
att vara så där annorlunda:
skratta fel!
Gå fel!
Älska på fel sätt,
dvs tills nån säljer sex i femtio miljoner ex…
Var det den kärlek du köpte Fröding?
Och plötslig när gallret om sjukdomen går sönder,
faller isär
då står de där redo att förstå!
Förstå vadå?
Att föreställningar, det har ju alla…
Och vanföreställningar betyder blott ett och detsamma:
Man är helt enkelt van att ha föreställningar:
Van-föreställning, så var den kärleken all!!!

Hednaslottet


Av Diana Ramkvist

Sommarloven spenderade jag alltid hos mormor och morfar i Truve. Året jag fyllde 10 år berättade morfar om när han träffade trollen.

”På riktigt?”, sa jag och kröp upp i soffan, ”vart då?”

”Hednaslottet”, sa han sakligt. Men mormor rynkade pannan.

”Inte lura i ungen dumheter nu”, sa hon och suckade. Men jag ville veta mer.

”Vart ligger det?” sa jag med glittrande ögon, ”är det ett riktigt slott där?”

”Nej du”, sa morfar och log illmarigt.

”Finns inget där”, muttrade mormor. Men morfar ignorerade.

”En gång i tiden låg där en borg som var omgiven av en ormlik vallgrav” sa han, ”och i borgen bodde det rika människor. Under borgen bodde trollen … och de vaktade människornas skatt när de åkte ut på sina plundringståg.”

”Var människorna vän med trollen?” Morfar nickade.

”Men en dag försvann människorna och då började bönderna forsla bort stenen. Nu är det bara en kulle kvar, men det sägs att trollen fortfarande vaktar skatten.”

”Vi kan gå dit nu om du vill?”, sa mormor och reste på sig. Jag nickade. Några minuter senare gick vi längs grusvägen bort mot skogen.

Mormor var klädd i svarta byxor, mönstrad tunika, fotriktiga skor och vindjacka trots att solen sken. Jag hade på mig en maskrosgul sommarklänning och röda sandaler. När vi kom fram till skogen vek vi in på en skogsväg. Vi fortsatte förbi skjutbanan och sen vidare upp för en brant backe. När vi stånkat oss upp för backen kom vi fram till ett vägskäl. Vi gick in till vänster och där stannade mormor upp. Hon pekade andfått mot en trädklädd kulle.

”Gå du”, sa hon och log och satte sig ner på en sten, ”jag sitter här och vilar medans.” Jag nickade. Slog sen in på en djurstig som ledde mig upp till en platå. Väl uppe såg jag mig omkring bland mossiga stenar och djurstigar som ringlade mellan tallar i olika storlekar. Jag klev ut på den delen som jag trodde var mitten. Stannade upp, blundade och insöp atmosfären.

Med ens kände jag hur det började pirra från tårna, upp i kroppen och till slut ut i fingertopparna. Det var då jag hörde det, ett fniss. När jag tittade upp såg jag en skugga försvinna in mellan tallarna. Utan att tänka mig för följde det jag efter. Det var då jag såg dem. De kikade nyfiket fram bakom en varsin tall med sina brunrufsiga hår och barkfärjade tunikor vilket gjorde det svårt att se dem mot bakgrunden. De fnissade oupphörligen och den ena vågade sig till och med på att vinka. Självklart vinkade jag tillbaka. Med då hördes en myndig stämma längre bort och trollungarna vände sig snabbt om och sprang sin väg. Och jag såg deras svansar svänga av och an under deras tunika, som en leopards svans som agerar balans när den springer fort. Med ett leende på läpparna gick jag tillbaka ner till mormor. När vi sen kom hem igen efter vår promenad frågade morfar.

”Såg du trollen?” Jag nickade och log.

Det var så det gick till när jag första gången såg trollen vid Hednaslottet. Trollen som så småningom skulle bli mina bästa sommarvänner. Och den där skatten. Inte var det guld i alla fall.

Klar skogsluft

Av Elisabeth Björk

Som att åka nedför i en bergochdalbana. Eller som när hon var barn och hennes moster gasade upp så bilen flög över guppet på vägen ut till sommarstället. Exakt samma känsla kände hon nu. Som att hjärtat behöll sin exakta plats, men kroppen bytte positionen, så att hjärtat plötsligt svävade fritt. Tyngdlöst. Utan att slå. Någon sekund, kanske inte ens det, varade känslan. Sen var hjärtat tillbaka på sin plats och började slå igen – lite snabbare, som för att ta ikapp det förlorade slaget.

Hon tänkte ofta på den där känslan. På hur hon och hennes kusin i baksätet på mosterns bil hade skrattat och fnissat, bett mostern att backa tillbaka och köra över guppet en gång till. Hur mostern hade skrattat, backat, och kört över guppet igen. Ibland varit den första i bilen som sagt ”nä ungar, det där gör vi om en gång till” och backat tillbaka. Gasat upp. Låtit bilen fara fram, som att den flög fritt. Och hur hon vetat att mostern levde ett roligare liv än andra vuxna. Att hon skrattade mer. Hade roligare än andra vuxna. Hade lite av det där som hon och hennes kusin hade men vuxna saknade. Att kunna ha roligt. Och hur hon velat vara en sån vuxen. Som tycker om det tyngdlösa hjärtat. Som letar efter det. Söker upp det.

En känsla hon nästan aldrig kände längre. Och helst undvek. Hon gick inte ens nära några karuseller. Aktade sig noga för höjder. Hade ingen ambition att testa det nya äventyrsbadet i Karlstad. Ville inte hyra en moped i Thailand och utforska någon obebodd ö. Hon har blivit en sådan vuxen som är helt och hållet ospännande för barn. Hon kör inte snabbt över gupp. Hoppar inte studsmatta med syskonbarn. Skrattar inte hejdlöst. Bara tanken på det gör henne rastlös och lite illamående. Men ändå. Där var det. Det tyngdlösa hjärtat. Och det känns fortfarande spännande. Livsgörande. Som att hon verkligen lever. Starkare.

Hon släppte hennes hand, harklade sig och pekade med handen snett bakom sig.

– Vi har ett pentry där borta, vid skrivaren– där finns ett kylskåp som du kan lägga matlådan i. Innanför finns matrummet där vi fikar och äter lunch. Jag ska visa dig stallet, ställ in lådan och kom ut sen det är rakt över gården bara.

Vian log och gick åt det håll Jenny pekat mot med snabba steg. Jenny kollade efter henne, drog efter andan och skyndade ut på gården och bort mot stallet. Det var mycket att göra idag. Två konferenser och i helgen var det bröllop. Hon kostade på sig att en kort paus innan hon gick in i stallet, kollade ut över Klarälven som ringlade sig fram med solglitter som bländar, ståtliga träd på höjden bortom älven. Varför skulle man vilja åka till en obebodd ö i Thailand när man enkelt kan kliva rakt ut den värmländska skogen och dra djupa andetag av frisk, klar skogsluft? Jenny kunde inte förstå det. Hon tänkte på Vians bruna ögon och varma leende och kände hjärtat bli tyngdlöst igen. Det däremot var en känsla hon förstod att man ville uppleva.

Pappan

Av Susanne Nyman

– Man uppfostras inte av predikningar utan av hårda öden, säger pappan och tittar med glansiga ögon på Selma. 

Sovkammarens luft är mättad av den söta och unkna lukten från faderns feberheta kropp. Selma hejdar sin impuls att slå upp ett fönster för att släppa in den svala morgonluften. Det knastrar i kakelugnen. ”Den får inte slockna”. De fyra orden har hörts flera gånger om dagen i samma stund som någon av köksflickorna eller barnen gjort sig ärenden in till löjtnantens sjukbädd. Faster Lovisa och mamman har i en veckas tid vakat vid hans sida. Fastern har en okuvlig övertygelse om att hennes bror genom konstant eldning i kakelugnen ska svettas bort sjukdomen medan hans hustru satt sitt hopp till den varma buljongen som pigan Marie tillreder varje morgon. En skål med den heta vätskan står på sängbordet bredvid stolen som Selma dragit intill pappans bädd. Dekokten doftar trösterikt, gjord som den är på märgben, rovor, salt och kummin. Han intar den skedvis då hustrun är i rummet. Mest för att glädja henne. Själv sätter han sin tilltro till brännvinet i den ljuvligt svala metallpluntan under kudden.
Däremellan råder plågor och självömkan. Nu hör hon Marie och Alma komma i serveringsgången. De säger inte mycket, ställer bara ner porslinshandfat, fylld kanna, handduk, borste, tvål, rakkniv och spegel på nattduksbordet, sedan går de. Han ska raka sig för egen hand. Löddret och vattnet rinner ner för de insjunkna kinderna. Selma sitter så att hon ser honom så som han måste se sig själv i den ärvda handspegeln.

– Pina utan ände, sjuka drag och fula miner … en skulle slå itu sin spegel för att slippa se, mumlar han.

Han tar ett par tag med kniven genom det löddrade ansiktet. Det knastrar. Handen som håller spegeln skakar en aning och den andra hamnar efter några tag med kniven fuktig mot täcket. I tystnad synar han med outgrundlig blick sitt ansikte. Med en smäll lägger han ner också spegeln med fronten mot täcket, och säger med blicken riktad mot dottern:

– Bättre att håna livet tillbaka då det hånar en så hårt. Tvi vale.

Dottern kommenterar inte hans utsaga utan räcker honom den torra handduken att badda ansiktet med. Hon får den tillbaka och lägger den på nattduksbordet där det gråsimmiga vattnet i handfatet är täckt av lödder. Hon sätter sig ännu närmare fadern som nu vilar huvudet mot kudden. Han blundar. Det hjälpligt rakade och medfarna ansiktet faller likt en livlös mask på var sida om pannan, den karaktärsfast näsan och den veka hakan. Han söker dotterns hand, finner den och håller den i sin. Selma ser hans ögon röra sig under ögonlocken, som letade de efter en annan inre bild att fästa livet vid.

– Selma, du fina lilla. Tids nog ska jag komma ur lakanen, viskar han, innan slemmet i bröstkorgen får honom att hosta så att kroppen skakar och svettpärlor tränger fram på pannan.

Han släpper trots det inte Selmas hand som snart är lika het som hans. När andetagen är lugna och greppet om handen långsamt släpper, lämnar hon rummet.