Av Per-Inge Lidén
Ett lätt regn föll över kyrkogården vid Stavnäs kyrka. Hon väntade utanför. Ville inte bli sedd. Höll på att halka ner i graven. Den gamles namn på framsidan av gravstenen. Och ett kors – 2059. Tänk att han blev hundra år den gamle politikern. Hon tog ficklampan och lyste på baksidan av stenen. En återanvänd gravsten. Så passande. Hon log.
Kyrkporten öppnades. Den gamle bars ut. Kistan sänktes. Olivias sjal täckte henne. Hon gick fram. Såg ner i det svarta djupet. Kastade en ros hon köpt igår, såg upp, drog av sig sjalen. Såg sig omkring. Det gick ett sus genom de församlade.
Den norske sergeanten vid hennes sida såg sig oroligt omkring. Följde deltagarnas rörelser. Grupperade i en ring fanns hennes 12 soldater utposterade. Väl beväpnade. De bästa. Man hade sökt igenom alla begravningsgäster. Undersökt omgivningarna. Lugnt. Men himlen bar på mörka moln. Stilleståndslinjen gick från Borgvik och rakt genom Värmeln några kilometer österut.
Kyrkan låg numera på en ö. Endast den upphöjda vägen utgjorde en smal landremsa genom de översvämmade åkrarna. Det var ingenting mot regionens huvudstad där de nedgångna husen var omgivna av vatten från det stigande Vänerhavet.
Det var nu tio år sen statskuppen. De flesta med fel hudfärg hade redan lämnat landet för att flytta västerut. Mot friheten i Norge. I Sverige hade den gamla rasideologin från Uppsala lyfts upp till statsideologi. När miljontals människor flydde norrut undan torka och översvämningar nere på kontinenten blev trycket för stort. Regeringen utlyste först undantagstillstånd. Året därpå ställdes valet in. Gränsen mot kontinenten vaktades av militär med kulsprutor. Man sköt mot båtar som försökte komma över till Skånes stränder. Och man hade slutat att plocka upp liken.
Svensk militär hade i stort sett varit lojal mot den nya statsledningen. Utom Värmlands hemvärn. Svaret hade varit brutalt. Kriget blodigt – men hemvärnet hade gjort hårt motstånd. Och hjälpen hade kommit snabbt. Norge hade ställt sig bakom hemvärnet och bidragit med såväl vapen som soldater. Runt Värmeln hade det stabiliserat sig. På den västra sidan vajade nu den gamla unionsflaggan och på den andra den svenska. Som fått en helt ny innebörd.
Olivia nickade mot Hannah, sergeanten. Det var dags att återvända till högkvarteret i Glaskogen. Igår hade hon vandrat på Karl Johann. Sett blandningen av människor. Andats demokrati. Mött Norges överbefälhavare och statsminister. Fått löften med sig om mer stöd. En månad kvar till den stora motoffensiven. I natt skulle hon berätta för staben.
De gick mot båten som låg och väntade. Månen kom fram mellan skyarna. Elmotorn spann tyst. Hon såg att Hannah spanade oroligt efter svenskt stridsflyg. Där slutade allt.
Olivia vaknade kallsvettig. Försökte resa sig. Såg på klockan. Kommunstyrelse idag. Hon skulle presentera rapporten om hur man lyckats. Ett klimatneutralt Karlstad till i år – 2030. Hon vände sig om. Gick i morgonlinnet mot duschen. Ett leende spred sig på hennes läppar.