Av Karin Forsling
Hjärtat värker när jag ser de enorma metallportarna till Karlstads Stadsträdgård stängas till för sista gången. Jag är inte ensam där utanför. Vi är nog många hundra som står där. Tysta. Tillsammans. Runt omkring mig skaror av människoskuggor med bleka ansikten präglade av tomhet. Kanske rädsla? De uniformerade vakterna ser till att alla låsanordningarna sitter på plats och de olika tillslagen slår igen med olika typer av ljud, från ett svagt rassel till en nästan öronbedövande smäll, som förkunnar att det nu är reglat, stängt och klart. Ett svagt klagande läte far som en osaligheternas samlade ande genom den hukande folkhopen. Över den disgrå, svårandade luften, ligger det allestädes närvarande lethozomskiktet, hotande och omnipotent.
– Jag kommer nog mest sakna katterna, säger en sorgsen röst på min högra sida. Jag älskar katter!
– Men jag gillade aldrig att de var instängda i de där burarna, svarar någon vid sidan om. Katter ska vara ute i friska luften.
Vid det senare uttalandet hörs spridda skratt, hesa och uppgivna.
– Friska luften, väser någon. Det kanske hade varit bättre om vi hade fått bo därinne i burarna. Då kanske några av oss hade fått chans att överleva!
Innanför Stadsträdgårdens opaka takkupol, dimmar nu ljus efter ljus ut. Vakterna pekar med sina bajonetterade gevärskolvar och vi förstår enkelt dess mening. Det var länge sedan nu som vi behövde hotas med skrik och svordomar för att Regenten och hans ”ordningshjälpare” skulle få oss dit han ville. Lika katterna som nyss samlats in i de anonyma vita skåpbilarna, lommar vi snällt iväg, ner mot logeringen i Bergvik. Jag vänder mig om och ser mot de stängda portarna en sista gång. Har svårt att riktigt förstå vad jag känner. Så ser jag bort mot det gamla köpcentret, där gaslamporna kastar svaga stråk av ljus mot de glaspartier som finns kvar.
Imorgon är en annan dag.
Imorgon är en annan dag?