Kategori: Uncategorized

Av Matraka Linnea Aggeliki.

Många drömmar har jag för livet,
stora och små
Kommer de att bli verklighet?
Ingen vet

Varje dag vill jag vandra i livets fröjder, ströva i naturen, i det vida havet
Varje dag vill jag bli bättre och bättre
Jag vill njuta av varje ögonblick på dagen, 
varje sekund av glädje och hopp

Jag drömmer om att vara omgiven 
av vackra, sanna och genuina människor.
Jag drömmer om att jag en dag ska vara glad och lycklig,
att jag ska ta varje steg med entusiasm.

Jag drömmer om att resa 
till alla delar av jorden
från norr till söder
från öst till väst

Men det jag med säkerhet vet är 
att jag en dag kommer att lyckas förverkliga mina söta drömmar
Jag kommer att uppnå detta inom en snar framtid
Men även om jag inte lyckas, efter att ha provat, så är jag ändå glad!

Den ideala utopin

Utopi för mig är i dina ögon
I dina helsvarta, gyllene ögon
Med dig föds jag och med dig går jag under
För mig är du allt

Är min framtid bredvid dig?
Vem vet
 Bredvid dig flyter tiden vackert.
Bredvid dig är svåra saker ingenting

Vad vet jag säkert?
Att
 du är
min ideala utopi!

Av Sofia Hallerbäck

Framtidshoppet
Det är utrotningshotat
Rödlistat och bortglömt
Det är kanske dags att damma av 
Rycka upp och klämma fram
Det där hoppet igen?

Om vi inte ens vågar hoppas
Vad finns då kvar? 
Har vi ens rätt att sluta?
Vi som lever
Just här 
Just idag
Vem är vi att säga
Att det är försent?
Att morgondagen redan är skriven
All tid förbi

Vem är lilla jag?
Större än jag tror
Vad kan jag?
Mer än jag vågar
Varför är det upp till mig?
Var och en och tillsammans

Rakryggat
Med andningen långt ner i magen
Känner jag efter
Landar
Här
Med sulorna tungt mot marken
känner jag
Makten över mitt liv
Ingen annan än jag
Kan känna den tyngden 
Och ingen annan än jag
Kan ta sats
Kasta ankar och göra
Just mitt
Framtidshopp

Och se
Vi är fler
Tillsammans tar vi sats
Mångfald av hopp
Inspirerar
Synkroniserar
Och sammanflätas

Det kan vara snett, stelt
Färgstarkt eller känslosamt
Rått, svårt
Mjukt, utdraget
Långsamt, lågmält
Eller skrattretande fladdrigt
Jag bestämmer
Vi bestämmer
Men det måste vara
Ett hopp 
Någon typ av hopp

För framtiden

—

Av William Ährlund

framtiden
allt som ligger framför mig
allt
det är massor
kanske världens bredaste ämne
jag kan skriva om vad som helst
så länge det är framför mig
drömmar
förhoppningar
morgondagens frukost
eller mina fötter på bordet
ändå har jag inget att skriva om
vem säger det mest om
mig eller framtiden?

*****

framtiden
kommer kanske inte alltid att vara vår
någon gång blir det sommar också
löven slår ut på träden
varma brisar smeker huden
världen känns närmre
stegen blir lite längre
händerna förs genom klorofyllda blad
allting blir lite lättare
termiken för tankarna upp i troposfären
ölen smakar lite godare
en svalkande klunk
tiden går lite snabbare
lite för fort
plötsligt
faller löven
som händerna vidrörde
lämnar bara grenar efter sig
framtiden
kommer kanske inte alltid att vara vår
men den kommer alltid
att vara

*****

det är framtids-Williams problem
tänker nutids-William
och när morgondagen
blir idag
och idag fyllts
av gårdagens skit
får dåtids-William skulden
nutids-William konsekvenserna
och framtids-William kommer undan
men en dag kommer väl allt ikapp

Av Louise Sahlberg & John Wide 

Tre vänner. Trots att den tidiga värmländska sommarkvällen var som finast precis just nu, så hade vi flyttat inomhus. 
Det var jag, Svante och vår värd Krister. Den senare var också konstruktör av maskinen vi hade framför oss. Apparaten liknade ingenting jag sett tidigare. Mittenpartiet hade en genomskinlig dörr och flankerades av två massiva enheter. 
– Vad tror ni om framtiden mina herrar? undrade Krister. Är den bättre, sämre eller som vanligt? 
Svante förhöll sig pessimistisk. Som han brukade göra.  
– Jag är orolig. Så mycket kan ha hänt. Krig, sjukdomar och miljöförstöring. 
Istället för att svara tittade Krister uppfordrande på mig. 
– Visst kan det vara så, medgav jag. Fast det kan vara tvärt om också. Vetenskapen kan ha gått framåt och löst många av de problem som vi brottas med. 
Uppfinnaren sken upp. Hans ögon glödde av entusiasm.  
– Exakt. Vi måste få veta hur det är. Enda sättet är därför att resa dit. Med er som mina vittnen ska jag därför ge mig iväg.   
Sedan länge kände vi till Kristers vision om att kunna resa i tiden. Vi hade även fått följa hans arbete med att bygga tidsmaskinen. Ett projekt som i dagarna just hade avslutats. Och nu skulle alltså det stora testet ske. 
Gör det inte! uppmanade Svante. Det kan vara farligt. I värsta fall kan det leda till döden. 
Krister lät sig inte påverkas. 
– Du överdriver. Även om saker och ting skulle visa sig ha gått snett i framtiden så är jag ju fortfarande kvar i Värmland. Det är ett lugnt hörn av världen. 
Vi insåg att det skulle vara lönlöst att säga emot honom. Krister hade bestämt sig. 
– Vi ses, sade han och klev in genom maskinens dörr. 
Starka ljusstrålar syntes där inne och så mullrade det svagt. Sedan blev det tyst. Krister var borta. 
– Vi borde ha hindrat honom, klagade Svante. Det här känns inte bra. 
Jag försökte muntra upp honom men ärligt talat härskade oron inom mig. 
I rummet fanns två enklare fåtöljer där vi slog oss ner och kallpratade lite halvhjärtat. Plötsligt hördes ljudet igen. 
– Strålarna är tillbaka! utropade Svante. 
Båda rusade vi fram till maskinen. Dess aktivitet upphörde men innanför glasdörren var det tomt. Jag gick närmare.  
– Det ligger något papper på golvet, konstaterade jag. 
Efter att ha öppnat dörren kunde jag se att det var en lapp med Kristers handstil. Där stod: ”Framtiden är perfekt. Jag stannar här. Ha det bra!” 
Typiskt Krister, tänkte jag och skrattade. Sedan vred jag blicken till höger. Bredvid mig stod Svante med häpna ögon och gapande mun.  

Av Anna Wilén 

Jag vill ändå tro

Det är svårt att tro
på dig Gud
när marken rämnar 
och när hus faller 
på hus 
när ropen ekar stumt
från stenhögarnas inre

Men du Gud har sagt 
att ”om dessa tiger
ska stenarna ropa”
Jag undrar 
om det är stenarnas rop
som tränger genom 
Tv-rutan?

Måtte vi alla besinna oss 
och lyssna
till stenarnas rop 
Måtte vi lyssna 
till fäder och mödrar 
som idag begråter
sina barn 

Det är för deras skull 
och alla andra barns skull 
vi måste 
stilla vår hunger
efter mera och bättre 
efter högre och längre bort
efter snabbare och finare

Jag vill ändå tro, Gud,
att du håller 
hela världen 
i din hand 
Jag vill tro och hoppas
att allt ska bli bra 
till slut 

Jordgubbsfilosofi

Tänk om det är med framtiden som det är med jordgubbar… 

Jag menar 
de beslut som fattas idag 
är som den näring jag ger mina plantor idag 
De avgör mitt i morgon 

Om det ska bli någon jordgubbsskörd
måste jag vattna idag 
måste jag rensa ogräs idag 
måste jag ge rätt näring idag

Hur framtiden ska se ut 
avgörs idag 
avgörs av mina handlingar 
– och dina

Jag vill vad med!
Jag vill förmedla ett hopp!
Ge röst åt den värld 
som inte kan ropa

Av Barbro Olovsson

Framtiden är ett öppet vatten
I stiltje eller kammade vågor,
av storm upprörd dyning.
Ett fernissat salsgolv
efter första nattens köld.
Ofta krävs mod för mötet.

Innan äpplena mustades  
och efter en evighets väntan
blev det sagt. 
Sakligt svalt serverat.
1 människa mötte blick 
och sa: var rädd om dig.

Ingen känner just din vattenväg
men många har färdats före. 
Den är varken stakad eller jämn
leder aldrig tillbaka.
Bara bort, mot ett fjärran fördolt
som kräver mod att möta.

Själv saknar jag modet, ropar
på hjälp att förstå. Stå ut,
gå tätt intill, så korn av hopp
Leva, finnas i stunden nu.
Ekot svarar med ropen
igen, igen och igen.

Vem eller vad kan trösta
återställa och rikta upp
tankars förlust av fäste?
Vad kan hålla för hittills
och det som kommer
om en stund, eller två?

Hopp är ett underligt ord
går inte att ta på
kräva eller köpa
för pengar.
Någon menar: Sök,
det finns inom dig. 

Gör dig en farkost vars virke 
vuxit skugglänt, i mager jord.
Medan du sakta vänjer tanken
Böj dig, som det basade bordet, 
inför limtving och nit.
Lär dig ro!

Skriv i kölvattnet
det du vet att berätta 
om vad livet lär dig nu.
Skriv fram en hängande bro
som rör sig med stormen.
Rister och kvider, men bär.   

Av Christian Umeland

Barnen som föds idag kommer inte tro mig. Innan algerna la sig som en gråvit filt var saker färgglada. Jag glömmer aldrig rapsfälten, granskogarna och olika fasadfärger. Nu är de röda stugorna gråvita och alla mörka skogar är som snötäckta. Till och med fotografierna av skogar är gråvita.  

Idén om vita alger och klimatförändringarna var förstås god men att algerna skulle ta sig upp på land och trivas i alla miljöer hade ingen räknat med. Trots att det bara gått tjugo år minns folk knappt hur det var innan. 

Algerna är överallt – precis överallt. Klimatet har förvisso gynnats av albedoeffekten. Men enligt mig har algtiden gjort folk nippriga och överdrivet glada. Det var som om mörkret och de dystra nyanserna behövdes. Även om vintern ofta är snöfri känns det mer naturligt då. Julen är alltid vit. Midsommar är också vit. 

Lyckligtvis är det ganska få som tar skada av själva algen. En del lövträd och en del mossor tål det inte. Djuren anpassar sig snabbt. Hararna byter inte från sin vinterpäls tydligen. Det var längesen jag såg en hare, och det är väl ett tecken på att de faktiskt är vita. Innan man förstod att inte vare sig grödor eller djur tog skada hann det startas flera krig. Men nu börjar allt dämpa sig. Enligt FN har det aldrig varit så få konflikthärdar i världen. Många ser algtiden som nån slags guldålder. Själv ser jag inget guld. Jag ser ett vidrigt gråvitt skal som tynger oss alla. Kanske är jag ohälsosamt nostalgisk? Det är väl av nostalgiska skäl jag byggt min hermetiskt täta håla. Tanken är att jag ska kunna ha föremål där inne som inte blir befläckade. Bara jag får sanerat igen. För en sån där alg lyckades följa med i nåt skomönster och vips var allt vitt. Det går så fort. Jag tror det är därför folk inte minns. Men det är väl som forskarna säger. Om tio år kan man ta bort algerna. Men frågan är om nån mer än jag vill det då? Alla är så förbannat glada. Ingen tänker på de grönsvarta granskogarna. Jag tror algerna letar sig in i hjärnan på folk även om forskarna säger att det är omöjligt. Jag äter bara nysanerat och dricker svartgök. Vi är en del som tror svartgöken är räddningen. Varannan timme tar jag en klunk.  

Av Ida P

112

Tunnelbanan rör sig som en sköld
på sätena finns spår av liv
och mellan fötterna rinner öl

dörrar öppnas
dörrar stängs

i handen vilar nycklarna
formade till ett vapen
alltid i beredskap

fötterna går på tå i skorna
för att tysta klackarnas eko

kylan träffar ansiktet
ansiktet som inspekterar skuggorna
och beaktar ljudet på avstånd

112 har en väntelista
och vissa är inte med på den

Avdelning två

Dörren är mörkgrå, till avdelning två
där ligger åttiofem, som längtar hem
med diagnoser
dåliga prognoser
psykoser

Bädd ett utplånades, av alla krav
kapitulerade som en slav
när samhället fortsatte piska
hörde han röster viska

Den tredje skulle till toppen
men hade ett mörker i kroppen
Han läste böcker om taoism
Men ändå fann de sot i varje organism

den fjärde blev utsatt för våld
Men läkaren var såld
traumatiserad när de gav beskedet
“tillbaka till ledet”
när hon sedan föll till marken
och fick sparken
tog de hennes barn som skrek
förlorad till en värld av svek

Bädd fem, en förlorad själ
svalt ihjäl
bland högar av mat
som serverades med tjat

avdelning två
där de små
lämnas kvar
i förvar
änglar flyger där
desperata i misär

folket utanför
det ej berör
går runt ovetande
inget letande eller petande
tills de själv ingå
på avdelningen två

Medan världen går under

Det droppar från stuprännan
Och folk utan paraply klagar på regnet
Medan världen går under

Ser det på tvn
Byter kanal
Glömmer bort

Läser nyheterna
och suckar
men glömmer bort igen

Hör en diskussion
Får ont i magen
Glömmer bort igen

Låtsas som att världen bara finns här
Går förbi en hemlös
För upptagen med att springa till bussen

Hör en kvinna som gråter
tittar bort
och höjer volymen i hörlurarna

Ser människor som demonstrerar
och som transporteras bort
extremister står det i tidningen

Dricker ett glas vin
och funderar på nästa semester
medan världen går under

Du är övervakningssamhället

Du är en oändlighet
Du ger mig alltid svar
Du finns alltid där
Och
Du skyddar mig

Men du
Vet allt om mig,
Du ser allt,
Du granskar mig
Du styr mig
och
för mig dit du vill.

Du bestämmer alltid vägen.

Av Theres Wittgren

Du är tyst. Tyst sånär som på de susningar som kommer från din näsa när andetagen passerar. In, ut. In ut. Du vet att jag hör dem, att jag vet att du är där, syftet med tystnaden är inte att hemlighålla din närvaro.

Jag trycker bort högtalarfunktionen och lägger telefonen mot örat. För dina ljud närmare. Jag hör hur du sväljer och drar ett djupt andetag. Jag måste stoppa dina tankar från att uttalas. Innan du dragit ner all luft i lungorna tvingar jag ut orden ur min mun.

“Det kommer bli bra. Jag vet det. Jag bara vet.”

Det är inte sant. Jag vet ingenting. Jag har aldrig någonsin varit så osäker på något som jag är nu. 

•

Du ljuger när du säger att det kommer bli bra. Att du vet det. Så jävla typiskt dig. Pressa undan mig för att måla allting i tuggummirosa. Jag älskar när du gör det. Allt för mig, liksom. Jag hade gjort samma. Fast mer tvärtom. Jag slåss för dig och du älskar mig. Cheesy men skönt. Jag vill svara något men det är som stopp i hjärnan. Kan inte jinxa nu.

•

Det är något. Någonting är annorlunda mot igår. Jag ser hur du sitter där men kan inte frammana dina uttryck. Kan inte översätta rytmen av dina andetag. Jag, som tror att jag kan tyda dig, vet inte vad det betyder. När du återigen tar sats mot ord, skyndar jag att komma först. 

“Vi borde kanske lägga på. Du borde vila. Vi hörs i morgon.”

Jag lämnar inga mellanrum. Vill inte ge dig chans att fylla i med mer som gör ont. Jag ska precis nudda skärmen för att lägga på när den bubbliga face time-signalen startar. Du vann och jag måste möta dig. 

•

Den där jävla droppställningen rasar över sängen när jag sträcker mig efter tv-dosan. Det är så många slangar och sladdar överallt att man tror jag är något eget fucking medicineko-system. Du dyker upp på skärmen precis när jag skriker till och jag fattar att du tror att jag ska dö. Nu. Jag klarar inte de där ögonen du har när du tror det. Jag hade tänkt jävlas men aldrig mer de där ögonen. Jag har en framtid.

“Jag kommer hem. Jag. Kommer. Hem.”

Av Carina Flygh

Hon vandrade fram mellan de djupa sprickorna som blev allt större efter varje störtregn. Växter med sina starka rötter började ta över de hårda ytorna allt mer. Hon lärde fortfarande in nya sträckor att vandra i jakt på något att äta. De som i så många år jagat bort de av hennes sort hade försvunnit men ibland kunde de dyka upp men de utgjorde ingen större fara längre. De var i antal underlägsna och de såg inte ut att vara så starka längre. Hon stannade upp vid en större vattenspegel och mötte sin egna blick. Hon hade börjat bli gråare och hennes blick var inte lika intensiv längre. Åren hade tagit ut sin rätt men hon var fortfarande stark i sin kropp. Hon orkade vandra långa sträckor för att få något att äta och mat fanns det ganska gott om. När de som jagat dom började försvinna så fanns mycket mat att hitta bland resterna av deras bostäder. Hon hade mörka minnen av hur det varit tidigare. De hade varit jagade och familjemedlemmar hade dödats t.o.m. hennes egna barn hade dödats. Varför kunde de inte riktigt förstå. De höll sig för sig själva och inkräktade aldrig. Plötsligt hade de kommit till deras områden och dödat. Sen hände något som gjorde att de försvann och allt eftersom tiden gått återställde sig det mesta till en mer liknande miljö. Det var som om skogen växte och jakten på mat blev enklare. Mindre konkurrens när större ytor gav bra möjligheter att hitta föda till barnen. Hon ropade till barnen att de kunde komma och snabbt dansade de fram ur skuggorna bakom muren vid källaren som de hade som sitt tillhåll just nu. Men hon kände det var dags att ge sig av för att leta upp ett annat ställe. Barnen var tillräckligt stora att orka följa henne och resten av gruppen på en längre vandring. Hon visste flera bra tillhåll att stanna upp vid så att de kunde vila några dagar i skydd. Hon ropade och fick svar från de andra i gruppen att de var redo att gå vidare. Så började de sin vandring från människornas stadsruiner ut tillbaka i den gamla storskogen. Barnen lekte ystert med varandra i glädje över att få upptäcka nya marker. Plötsligt hoppade en av ungarna upp och bet i hennes svans. Hon ruskade om den lille för att tillrättavisa men ändå på ett kärleksfullt sätt. Den lille vände sig om och hoppade på ett syskon istället. De fortsatte sin vandring ut ur ruinerna mot storskogen och bergen.