Kategori: Uncategorized

Av Gunilla Johnson

Värmland är min trygghet. På samma gång är det en trång form att växa i. 

Varför tog jag mig inte härifrån? Jo – en period bodde jag utanför länet, men någonting drog mig tillbaka. Var det mitt dåliga självförtroende, rädslan av att inte passa in? Jag upptäckte att livet i den stora staden var främmande och kallt. Jag hittade inte koderna. Länge tänkte jag att det var min breda värmländska som liksom inte gick att träna bort. Jag försökte under min första tid i storstaden att tala tydlig rikssvenska, men jag kände mig som en bluff och så tillgjord och högfärdig att jag mådde illa. 

Du ska inte tro att du är något. Självskryt luktar illa. 

Jag berättade som barn att jag hade varit så duktig i skolan och fått bäst poäng på geografiprovet. Min farmors hemsamarit höll för näsan och sa högt:

– Nej, nu stinker det här! Självskryt luktar illa! 

Att ta sig bort var drömmen för nästan alla kompisar på gymnasiet. 

– Gud, jag ska sticka till Australien och luffa runt där… 

– Jag ska söka jobb på en kibbutz i Israel!

Det var inte någon som sa att de ville stanna kvar och få ett tryggt jobb med månadslön, en villa med topplån och en välansad gräsmatta. 

Jag blev dökär under första året på gymnasiet. Den kille (som aldrig blev min kille) uttryckte tydligt att han skulle lämna Torsby så fort som han hade tagit studenten. 

– Jag säger bara: väg 234, det är A road to nowhere som Talking Heads sjunger. Torsby är universums analöppning. 

Mycket riktigt for han ner till Lund efter gymnasiet, började läsa teologi och jag har inte sett till honom sedan dess. De flesta som senare gjorde karriär och fick en hög social status hade föräldrar som var akademiker. Och självförtroendet följde med modersmjölken. 

Den landsbygd som fanns på 70-talet var för mig den värld jag kände till och som omslöt mig med en varm trygghet. På loven och vissa helger fick jag vara hos min mormor som bodde i en by strax utanför Torsby. En stor händelse var när landsvägen blev asfalterad och den gropiga grusvägen blev ett minne blott. Veckans höjdpunkt var när varubussen kom eller när vi tog bussen in till Torsby för att veckohandla. Jag och mormor tog långa promenader om dagarna, och på kvällarna hälsade vi ofta på hennes väninnor och svägerskor. 

Vi satt i tanternas bruna tygsoffor, fulla med handbroderade kuddar, i mysiga vardagsrum fyllda med oljemålningar och foton på deras barnbarn på väggarna. Det var en känsla av att höra hemma, att vara omtyckt och alltid välkommen. Världen kunde inte bli bättre än att sitta i deras ombonade vardagsrum, bli bjudna på kaffe och rostat bröd med apelsinmarmelad och se på Notknäckarna på TV en fredag kväll. Ute regnade det småspik och mörkret slöt sig omkring den röda lilla stugan medan vi mös i värmen till Pekka Langer och Carl-Uno Sjöblom. 

Av Louise Sahlberg & John Wide 

Yrvaken.  

Väckarklockan skrämde mig ur den tunga sömnen redan klockan åtta på morgonen. Det kanske inte låter så tidigt men det var lördag och jag var ledig från mitt arbete. Jag är en kvällsmänniska. Morgonstund har inte något guld i min mund minsann. Men istället för att ligga och dra mig denna morgon hade jag andra planer. Jag skulle resa, jag skulle ta mig till Värmland. Något som jag verkligen längtade efter. 

Skyndsamt gjorde jag mig i ordning och åt en snabb frukost. Sedan flera veckor tillbaka var detta rutin för mig. Så snart arbetsveckan var avklarad lämnade jag mitt hem i Nacka vid Stockholm och satte kursen mot Värmland. Älskade Värmland. Mitt Värmland.  

Naturligtvis skulle jag kunna göra resan direkt på fredagskvällen. Men då var jag oftast trött och skulle nog komma fram sur och eländig. Bättre då att varva ner med en lugn TV kväll och sedan starta direkt på lördagsmorgonen. Så hade jag lagt upp veckoschemat och hittills fungerade det bra. 

Ivrigt begav jag mig ut till bilen och inledde färden. Tankat hade jag gjort på vägen hem från jobbet. Detta för att slippa göra onödiga stopp. Jag skulle köra raka spåret till Karlstad som var mitt mål.  

Att åka tidigt på en helg hade sina fördelar. Trafiken var gles vilket gjorde att färden gick fortare. Jag ville till Värmland så fort som möjligt.  

Värmland gjorde mig lyrisk. Närmast patetiska hyllningar strömmade genom min hjärna. Å, Värmland. Du är vinden i mitt hår, blodet i mina ådror och balsamet som smörjer min själ. På kort tid hade jag fått fantastiska minnen från Värmland. 

Otåligt gasade jag vidare. Till sist nådde jag så äntligen Karlstad, eller ett bostadsområde strax utanför om man ska vara petnoga. Å, mitt älskade Värmland. Nu är jag här.  

Veronika kom ut och mötte mig. Jag sprang fram och kramade henne hårt. 

– Värmland min sköna! sade jag. 

Jag och Veronika hade träffats för ett par månader sedan, vilket gjort att min lycka blev total. Nyligen hade hon vunnit tävlingen fröken Värmland och sedan dess kallade jag henne alltid för Värmland. 

Hela veckorna längtade jag efter att få möta Veronika igen. Jag älskade henne innerligt. Synd bara att hon bodde i Karlstad. Stället låg ju mitt i obygden och långt bort från den härliga civilisationen i Stockholm. 

Av Christian Umeland

Jag märkte det när jag blundade häromdan. Ett pixelfel i det svarta ögonlocket. Jag fick lära mig om pixelfel av svågern för ett tag sen. Han påpekade att vår teve har ett sånt. En död pixel i nedre hörnet. Knappt märkbart, men vet man om det så ser man det. Detta har alltså blivit i mitt ögonlock. Tidigare har jag sett maskar i ögonen. Det låter ju förvisso ännu mer besynnerligt än pixelfel, men jag tror alla ser dem ibland – maskarna som inte är maskar utan klumpar av protein som lämnar en skugga på hornhinnan. Pixelfelet i ögonlocket är nåt annat. 

Det blev ännu mer påtagligt när jag besökte min gamla faster som bor i Hertsöga utanför Karlstad. Ett intressant sammanträffande, tänkte jag. Här är jag i Hertsöga och har ett knepigt fel i mitt öga. Vi drack kaffe i bersån och faster berättade om en halmkurs på Kyrkeruds folkhögskola. Jag behövde blunda eftersom solen letade sig in mellan syrénbladen och då upptäckte jag att pixlarna på ögonlocken blivit fler. Det var små olikfärgade prickar, inte bara i höger ögonlock utan i bägge och några hade liksom gått ihop och blivit till stora rutor. Men där kunde jag ju inte sitta och blunda. Det var faktiskt intressant det hon berättade om halmkursen. På ålderns höst ska jag börja med halmslöjd. Det är inte bara halmbockar man kan göra! Min faster hade gjort en halmsköldpadda som hon visade upp. 

En ingivelse fick mig att åka raka vägen till Rennstadssnipan efter kaffetåren. Det känns som jag inte blinkat på flera timmar. Nu står jag på toppen och vågar inte blunda. Kanske är det såhär det börjar? Kanske är det en process för profeter? Man vandrar upp på berg och får underliga ögonåkommor. Jag står uppe i utsiktstornet och ser långsmala sjöar och skogar. Precis nedanför står en törtall och bredvid den står en krokig björk med märklig bark. Jag vet inte om jag vågar blunda. Efter att jag klättrat upp hit så pustade jag ut och blundade hårt ett par sekunder och rysliga scener spelades upp på ögonlocken. Eller det kanske inte var rysligt? Det liksom brann och sprakade. Det skulle ju kunna vara en mysig eldstad också? Är min ögonlocksbiograf en spåkula? Har min fantasi tagit sig ut i verkligheten, eller åtminstone ut på ögonlocken, utanför min hjärnbark? Eller har jag blivit galen helt enkelt? Jag ska klättra ner nu. Det står nämligen en herre med nån slags apparat på magen och ropar nåt om urtidsdjur. Jag hör inte riktigt för han har så mycket saliv i munnen. Det bubblar när han pratar och så piper det i den där apparaten han har på magen. Jag låter mina ögon vila i vyn. De stora skuggorna från molnen påminner om mörka feta larver. De krumbuktar sig över granskogen. Jag går ner nu. Jag ser nåt komma flygande i ögonvrån.

Av Caroline Sand

Pappa går på en grässlänt ned till sjön Mången. Slänten är belägen mellan två inhägnader för Highland Cattles. På vänster sida är det tomt på djur, men på den högra går tio stycken vuxna och betar, samt två kalvar. Kvällen innan när jag varit ned vid vattnet föddes en av dem små. Mamman slickade den lilla, som på darriga ben ställde sig upp efter bara några få minuter.

Solen blänker i vattnet som ligger alldeles stilla. Ute vid Sjungeröa, några hundra meter bort, är det som alltid full fart på fiskmåsar. De flyger i omlopp och ger ifrån sig enerverande ljud. Pappa plockar med sig fiskeutrustningen han använt tidigare under dagen, och börjar sedan gå upp mot land med spöt slängt över högra axeln. I vänstra handen bär han en vit plasthink. Djuren blir nyfikna på honom och följer stegen uppåt. En bilmotor hörs, samt stenar som slår emot underredet på bilen. Det är antagligen någon som ska gästa tyskarna i grannhuset. Jag ser hur dammoln pyr upp av gruset för att sedan bli till ingenting.

Jag vänder mig om och kollar istället mot hundgården som en gång var Jacks, men som nu består av högt gräs. Jag älskade Jack, älghunden med vit päls och krökt svans. Han var valp när jag kröp runt på alla fyra inne i det stora huset, vi var då nästintill i samma storlek. I vuxen ålder när han satte framtassarna på axlarna var han lika lång som mig. Jag tyckte att det var mysigt att gå turer med honom på vägar jag traskat sedan barnsben. Då var jag glad ända in i själen. Efter att han dog är det en aningen tomt att komma till huset. Någon fattas. Tårar formas av vetskapen om att han är i hundhimlen och inte bland oss. Jag vill plocka ned honom därifrån för att hålla oss sällskap, likt så många midsomrar innan.

Jag går runt ena husknuten på fasters och farbrors röda hus med vita knutar. Min lillebror och farbror sitter framför en kolgrill. De båda har mungiporna uppåt när de ser på den stundande måltiden. När jag passerar dem doftar det gott ifrån grönsaksspetten som ligger på grillgallret. På dem är majs, tomater, paprika, lök och champinjoner trädda, och de är insmorda i grillolja. Jag sätter mig på en träbänk invid en syrenhäck med lila blommor och som är formad likt ett u. Deras doft når näsborrarna. Solens strålar värmer torson. På himlen finns svagt täckande moln. Ett flygplan på väg mot Norge lämnar spår efter sig. Katten Max stryker sig gentemot högra benet. Jag böjer mig ned för att klappa hans svarta rygg. Mamma kommer ut med en glasskål innehållande salladsblad, tomat och gurka, faster med tallrikar och bestick, sedan går de tillbaka in för att fortsätta med de sista köksbestyren.

I huvudet ljuder textraden”När vi dansa en stund på jorden” från Cornelis Vreeswijks låt Sommarkort. När vi spenderar dagar hos släktingarna och sover över i ”boa” dansar jag på jorden. Det är en viktig del av sommaren, samt något heligt med det.

Traditionen är tvungen att bestå.
För alltid, snälla.
Gräsmark i mitt hjärta.

Av Tindra Högberg

Jag minns de dansande löven som likt snö singlade sig ner mellan trädkronorna och ner på oss. Det var en dag då höstens alla färger kom till liv och väckte upp sidor av skogarna som aldrig lyst så klart förut. Vi såg upp mot skyn där den gyllene morgonsolen sträckte sina strålar utmed vidderna över ängar, berg och sjöar, för att slutligen nå våran plats uppe på höjderna, och känna dess värme stryka våra kinder. Klockan hade inte ens hunnit slagit sju på morgonen då vi lämnade vår stuga för att bege oss ut och känna friheten blanda sig med den sanna glädjen i livet. Att kunna lyssna till naturens musik, spelandes av fåglarna, de prasslande asplöven i de milda briserna, och inte minst de små porlande bäckarna utmed de gamla mossfyllda åkerkanterna, som nu snarare är som uppslukat av skogens återhämtning än till någon nytta av jordbruket. 

Rådjur och ståtliga hjortar, små harar och rävar betraktade oss medan vi sakta gick förbi på avstånd med våran picknickkorg. Även den tio taggade älgtjuren tittade fram mellan buskaget för att få dess enorma siluett att fånga upp solens mjuka sken och låta sig beundras av oss för dess magnifika uppståndelse. 

Det fanns nog ingenting som kunde föra med sig ett endaste negativt inflytande på oss den dagen. Allt var bara perfekt, på vår plats på jorden bortom allt som skulle kunna tolkas som måsten. Mitt ute i ingenstans, endast omringade av naturen i vårat hemlän Värmland. 

Av Veronica Wilke 

Farmor dog långt innan jag föddes, så henne fick jag aldrig träffa. Hennes syster däremot, Anny, bodde nästgårds. 

De flesta minnen jag har av Anny är från hennes kök. Antingen lagades det mat, jag fick plaska och leka med diskvattnet eller leka med leklådan som fanns i ett skåp nära köksdörren. 

Antingen hade damen ett helgonalikt tålamod… eller så var jag inte så busig som jag vill tro. I den där leklådan fanns lite allt möjligt. Små pixi-böcker, plastdjur, kottar, trådrullar, små glasflaskor, dockor och annat smått och gott. 

Ett minne jag har är att jag har fått tag i en liten sytrådsrulle – den där lilla varianten till undertråden, som sitter på botten av symaskinen. Jag är runt 4-5 år gammal. Nå, den där lilla spolen som tråden var snurrad runt kunde ganska enkelt träs igenom handtaget på skåpsluckorna. Så jag började snurra tråden runt ett handtag och sen drog jag tråden till nästa skåpsdörr… 

Mamma har senare berättat att när hon skulle hämta mig, kom hon in i ett kök fyllt av sytråd från det ena skåpshandtaget till det nästa, kors och tvärs genom hela köket, som ett spindelnät. 

Anny klev bara runt dem och lagde mat. Duckade för en tråd, klev över en annan och jag, mitt i allt, som fortsatte tills tråden tog slut. 

Jag minns inte om jag fick någon åthuting av mamma men Anny sa inget, leken var ju inte helt slut än… All tråd skulle ju klippas bort! 

Av Johanna Nilsson

Min man och jag befinner oss på Kattstallet och ska välja ut en katt som ska få ett nytt hem hos oss. Det är inte lätt men så tittar jag in i ett par guldgula ögon bland mörk päls och flyttas tillbaka i tiden.

Det var en sommar i början av nittiotalet. Vi hade hyrt en stuga vid en sjö i Värmland där vi skulle bo i fyra veckor. Jag var tio år, min syster Lisa åtta och vår gaphals till lillebror Simon var två månader. Simon hade kolik och våra föräldrar var alldeles uttröttade.

När vi kom fram satt till vår förvåning en svart katt på farstutrappan, som om den väntat på oss. Den lät sig klappas av våra ivriga händer, kisade och spann. Sedan följde den med in när vi bar resväskor och ryggsäckar, matkassar och leksaker.

– Ut med dig! ropade mamma och klappade i händerna. Katten tog ett språng men gick sedan makligt över gräsmattan.

Morgonen därpå kom den igen. Den är nog hungrig bestämde vi och gav den filmjölk. Pappa skällde på oss.

– Nu blir vi aldrig av med den!

Jag och Lisa gav katten fil varje morgon och några dagar senare packade mamma upp en kartong med torra kulor som katten glatt knaprade i sig.

– Det var extrapris, sade hon till pappa.

Katten var ingens så vi kallade den bara Katten. Bonden som vi hyrde stugan av hade inte sett den förut. När mamma satte upp en lapp i affären i byn var det ingen som hörde av sig.

– Ja ja, sade mamma. Den får inte vara inne på nätterna och inte vara nära bebisen.

Dagarna gick. Jag och Lisa lekte med Katten, drog snören och papperstussar framför nosen på den och bråkade om vem som skulle hålla och bära. Ibland fick den nog av våra ömhetsbetygelser och försvann. Vi ropade och lockade. Sedan satt den där på trappan igen och jamade uppfordrande. Vi förlät den alltid. Eller om det var Katten som förlät oss?

På kvällarna skrek bebisen som värst. Mamma gick runt med Simon i bärsele i stugan. Runt, runt. Jag, Lisa och pappa tog den lilla båten och rodde ut på sjön och metade. Där hördes skriken lite mindre.

Men en kväll var det tyst när vi kom tillbaka. Då såg vi att katten låg i babysittern hos Simon och att hans små fingrar var intrasslade i pälsen och båda sov. Pappa försökte försiktigt flytta katten.

– Låt den vara, för Guds skull, viskade mamma till oss där hon låg på kökssoffan. 

Efter det hade Katten sin givna plats intill Simon när han hade ont i magen.

Till sist var semestern slut. Kvällen innan avfärd berättade vi glatt för Katten att den skulle få följa med oss. Den låg och sträckte på sig och vi klappade den mjuka pälsen. Som vanligt släppte vi ut den för natten och såg den gå i väg mot dungen. Ögonen lyste i den sista kvällssolen.

Morgonen därpå kom inte Katten till sin frukost. Vi packade och städade stugan men den syntes inte till. Vi letade i skogen och nere vid sjön. Tittade in i gluggarna i grunden om den fastnat någonstans. Mamma frågade hos bonden men nej, ingen hade sett Katten. Till slut var vi tvungna att åka.

Trettio år senare säger jag:

– Vi tar den svarta.

Och jag åker hem med en katt.

Av Cecilia Asp

– Längtar du hem? 

Den frågan får jag ofta. Jag inser alltmer hur mycket jag pratar om vart jag kommer ifrån. Det var i Värmland jag gjorde mitt första mål i fotbollen och träffade min första sambo. Det var där min förkärlek till hockey planterades och det var där jag gjorde min första rotfyllning. Värmland grundade min plattform. Värmland gav mig vässade armbågar. Värmland har gjort mig till den jag är idag. 

Om jag träffar nya människor så tar det bara några minuter innan jag har delat med mig vart jag kommer ifrån, vart jag är uppväxt. Jag kan också garantera att jag gör det med huvudet högt och en sträckt hållning. Jag är stolt över mitt ursprung.

Jag vet inte varför jag längtar hem så mycket. Jag flyttade till en ort som jag inte kände till. Till en plats där jag skulle göra karriär. Jag hade fått det perfekta jobbet. Drömmen hade slagit in men tiden gick och jag blev inte lyckligare. Nya vänner uteblev. Jag blev befordrad på jobbet men det fanns inget bot på min ensamhet. Inget kunde kväva känslan av att längta hem till Värmland.

Jag ångrar att jag flyttade från Värmland. Mycket. Dom enda och verkliga vännerna jag har bor ”hemma”. Dom som fanns där. Dom som jag tjafsade med men alltid hittade tillbaka till. Kanske skulle det aldrig bli detsamma att flytta hem igen. Värmland har utvecklats med en ny puls och jag skulle kanske känna mig ännu mer strandsatt än någonsin. Att vara vilsen i något jag redan känner till men har förändrats. Men jag kan inte andas. Jag drunknar. Får ingen luft. Det börja sakta bli klart för mig att jag måste vidare och kanske är vidare till Värmland.

Det spelar ingen roll hur många som frågar om jag längtar hem. Svaret är enkelt. Home is were the heart is och mitt hjärta tillhör Värmland.

Av Birgitta Persson

En kvinna, hade en önskan om kärlek i jul, men hennes älskares steg är täckta med snö. Ensam igen i den bittra kylan, dekorerar hon spiselkransen med julstrumpor och ljus. En kvinna, klädd i sorg, förbannar snön som aldrig slutar falla, suddar ut stegen hennes älskare gick en gång. 

Medan hon hänger kulor i granen, upplyst av feer. En kvinnas, åh så blå ögon glittrar av tårar, då hon uppmuntrar snön att fortsätta falla. Radera smärtan och måla världen i oskuldens sken, än en gång.

När natten skiftar med den obevekliga dagen. En kvinna, står vid sitt fönster, långt hår rinner änglalikt som ett vattenfall över axlarna. Månen kastar en väg ingen kommer följa. En suck från en kvinnas rubinröda läppar, när hon tittar på den sammetssvarta himlen. Stjärnorna fångar hennes tragiska aura, när hon tvingar snön att fortsätta falla och göra världen vacker i dess frysta form.

Allena i mörkret, en kvinna, gråter åter, då julsångerna börjar. Tår efter tår droppar ner i hennes mjuka vita handflata. Singel, som alltid, en kvinna lägger sig i soffan. Elden sprakar då veden förlorar slaget och medan julsångerna fortsätter nynnas, en kvinna, tittar på stjärnan hon placerat i granens topp. Den är gjord av halm och sammanbunden med åh så rött garn. 

Och, ja, hon är ensam men som alltid klarar hon sig. För den kommer inte vara för evigt, den här stormen som rasar. Stillheten kommer åter härska en ny vår kommer stiga med sprängande knoppar och åh så söt honungsdagg. 

Men för nu kommer snön fortsätta falla, precis som hon önskar för att klä världen i fruset glitter, så mörka skogar och tysta städer kan lysas upp med magi vi erinrar oss från sagor och minnen från inte så länge sedan. Snön kommer fortsätta falla för alla dem så ensamma, som en kvinna, stående i mörka fönster med en önskan om kärlek, kanske i jul.    

Av Maria Olsson

Igen
Mot det som kallas hem
Tycks vägen inte längre nu
Som att avstånden 
blir större 
för var gång
Och träden. På andra sidan rutan
gäckar, och springer fatt
Så snabbt att de vrider tiden
Stammar blir igen ett sly
Det vi ser som utanför 
 är speglar utav vi

Älven vindlar 
med vatten
kommet utav is
Kallt, men rent 
och varmare än innan
och 
alltid i rörelse – som vi
Starka strömmar 
leder framåt
sakta
breddar och gör nytt
aldrig detsamma
Imorgon aldrig som igår
Vi åker åt motsatt håll

Och vi känner dem
kurvorna och krökarna
Som att i kroppen
Är ett minne, en kompass
som bär 
Vi blundar, för vi behöver inte se
Vi vet var vi är

Där. 
På platsen i vårt inuti 
Som vi växt ur och runt. Som format
Som en gång var en hel värld
allt 
Inte nu 
Vi har blivit mer. Vuxit ur
När vi inte blundar
Är vår blick en ny

Gatorna och husen 
flagnar 
har tappat sin färg
Likt blekta foton 
tummade av tiden
i ett kantstött album
Trollskogen är snår av glesa vidjor
Den stora stranden är en strimma sand
Och vattnet som var vårt
är kallt
och någon annans
Som att vi inte bottnar längre
Vi har vikt av. Stegvis

Ändå finns den
Tryggheten
I känt och nött
En famn som sluter kring
Där solen som gav sommarn lov
 och ledde oss till randen
Är än – som vi
På platsen utan tid

allt nytt är detsamma
bara mer
mindre
som vi