Dystra sånger

Av Marcus Dahlia

Jag sjunger alla mina dystra sånger 
på vägen till en annan plats. 

Där säger de att livet lever.

Där ska det vara mycket bättre 
än på de platser jag varit på förut.

Jag är inte lika säker på det, 
fast kanske har de rätt ändå. 

För där hemma försvinner sakta skogen 
och mynnar ut i stora tomma fält. 

Framtiden spelades bort på tärning
och människorna flyttade ut.

Kvar finns endast nedlagda bruk, 
tomma butiker och länge förfallna hus.

Med sig tog de drömmarna in i en stad som lockade dem 
att känna pulsen efter att deras egen slutat slå.

Men om bara någon hade släppt in dem i en värld 
där livet ändå var möjligt, hade de kanske stannat kvar. 

Där hade de kunnat vara något annat 
än mattan utanför dörren till andras rikedom.

Där hade deras kärleksfulla famnar 
inte behövt skrika av förtvivlad hunger. 

Där hade deras sociala arv 
inte svetsats fast på fabrikernas golv. 

Och där hade de kunnat skapa sig en morgondag,
där tomheten inte hade funnits.

Men när greppet hårdnar om även min kropp och min själ 
så är det ändå till min hemstad jag alltid återvänder.

Där sicksackar jag fram på mina tomma gator 
och följer fotspåren som de lämnade uppgivet.

Inte för att jämföras och likställas, utan för att vägledas och finna friden, 
som jag så länge sökt sedan jag var ett av barfotabarnen i livet. 

För tiden jag levt här ekar fortfarande i betongen, 
mina minnen susar fortfarande i den ännu gröna skogen. 

Och tårarna jag fällt har spridits med Skillerälven och med orden, 
som håller mig för evigt levande i Värmland och på jorden.

CYKELN

av AC Collin

Augustikvällen är varm. Gruset sprätter runt däcken på cykeln. Långt där framme traskar han, i svart hatt, rock och dammiga kostymbyxor. Rakryggad och så övertygad om sin egen förträfflighet att han nästan tippar baklänges. Ibland tar han till rottingen för att sätta sig i respekt. Han gör det av kärlek, säger han.
Främlingar på tåg hade premiär på Palladium ikväll. Den hade jag gärna sett, men det får bli en annan gång, i ett annat liv. Vi ska hem, och mina besparingar behövs till annat.
Han var så nöjd när han förklarade idén med cykeln.
”Det är sju kilometer hem, pôjk. Jag tar första sträckan och du går. Jag lämnar cykeln utanför Olssons vid Sågmon och fortsätter till fots. När du kommer fram är det din tur att cykla.”
Jag skulle cykla nästa sträcka, lämna Monarken vid gamla milstolpen vid Bålgårdstjärnet och gå därifrån till nästa ställe som han hade valt. Efter ytterligare ett par byten skulle vi vara hemma hos morsan.
Cykeln stod mycket riktigt lutad mot en björk utanför Olssons. Det är rörande ändå, hans tillit till mig, tänkte jag när jag satte mig upp på sadeln och trampade iväg. Långt senare förstod jag att det handlade om makt, inget annat. Tillit stavas dessutom lika från båda håll.

Och långt där framme går han. Jag kan se honom när jag susar fram på grusvägen som löper genom skog och förbi öppna fält. Fuktig svalka rullar ut som tunga bowlingklot mellan gran och tall. De slår undan den flämtande värmen som fortfarande vibrerar över åkrarna. Skymningsljuset är svagt. Det mäktar inte med att skapa skuggor som visar vart jag är på väg. Men jag vet, det är huvudsaken.
Snart är jag ikapp. Plingeling på ringklockan när jag passerar.
Ja, vinka du, gubbe.
Ett par krökar längre fram står stolpen där han ville att jag ska lämna cykeln, men jag trampar vidare och strax är jag förbi. De blankslitna skosulorna slinter på pedalerna och jag fortsätter nerför Myromsvägen.
Snart hemma.

Kappsäcken ligger på hyllan i vedboden där jag gömde den för några dagar sedan. Jag greppar den och går ut på gårdsplanen, hejdar mig ett ögonblick när jag ser mamma inne i köket. Hon sneglar på väggklockan och fäster en hårtest som lossat ur knuten på huvudet. Hennes sätt att smeka handen över lockarna i nacken är det enda som skulle kunna få mig att ändra mig, men den här gången står jag emot, trots att jag vet att det är hon som får möta hans ilska. Allt är mitt fel, som alltid.
Jag spänner fast kappsäcken på pakethållaren, rullar långsamt och tyst nerför backen från gården, ut genom grindöppningen. Långt där borta, på andra sidan fältet, syns en gestalt kliva ut ur skogen. Som en levande fågelskrämma med flaxande rockskört dundrar han fram med långa, ursinniga kliv. När han kommer hem är jag långt härifrån.
En främling på tåg.

Dans bort i vägen

Av Ida Eriksson

Taket på bilen var nedrullat. Mina systrar hade bundit sjalar runt huvudet så inte lockarna skulle gå ur, men jag lät håret flyga i vinden, trots de timmar det tagit Karin att omsorgsfullt lägga dem. Sommarkvällen var ljummen och skön och jag ville uppleva den till fullo.

När bilen kom över krönet sträckte jag på halsen för att se Fryken i sin fulla prakt. Nedanför oss kantades den av grönskande ängar, och söderöver dök den in i de djupa skogarna. Långt bort i fjärran övergick det gröna nästan till blått, så att gränsen mellan himmel och jord suddades ut. Vinden förde med sig en doft av jasminblommor i full blom som var så stark att den dränkte mina systrars parfymer.

När jag klev ur bilen busvisslade någon. Jag låtsades att jag inte hörde, men mina kinder avslöjade mig. Sonja knuffade mig i ryggen men sa att jag såg ut som en filmstjärna. Jag blev glad, Sonja var den ärligaste jag kände. Så såg jag hennes osäkra blick och skyndade mig att återgälda komplimangen, att jag önskade att jag hade hennes blå ögon. Hon log och tog mig i armen och Karin i den andra.

Som Sonja hade sagt när vi bestämde att vi skulle till dansbanan var soldaterna där. Det var bara några månader sedan som tyskarna gick in i Norge, och sedan dess hade de svenska soldaterna ständigt varit närvarande. Men ikväll var de lediga och ville dansa med Torsbyjäntorna. Jag älskade att dansa, men var blyg och vågade inte se åt någon av soldaternas håll. I stället dök en av mina klasskamrater upp, Gösta hette han, och bjöd mig i dans när dragspelen stämde upp. Gösta var vänlig men klumpig, inte bara i dansen utan också till sättet. Jag såg åt Karin. Hon dansade med en soldat och märkte inte mitt tysta nödrop. Jag fick dansa färdigt dansen med Gösta, sedan tackade jag för mig och snurrade runt för att hitta Sonja. En hand fattade tag i min och jag snurrade igen, men nu i dans.

Han var lång och mörkhårig, doftade rakvatten och svett. Jag kände hur jag blev svag i knäna, men han klämde min hand i sin som för att stärka mig. Så förde han mig i en dans, och vilken dans det var. Inte ett felsteg, inte någon hand på fel plats. Dans efter dans dansade vi. Det var som om musiken var i mig.

När skymningen föll så promenerade vi tillsammans i björkallén. Fortfarande hördes sång och skratt från dansbanan, och i skuggorna viskade par ömma ord till varandra. Vi talade inte, men det var ingen besvärande tystnad utan ett samförstånd jag aldrig känt förr. Han strök sin tumme över min handrygg, och jag var inte orolig att någon skulle se oss. Vi stannade vid strandkanten. Fryken, som ibland var vild och skummande låg nu stilla och lugn. Där släppte soldaten min hand, strök mina urblåsta lockar och kysste mig. Jag ville berätta mitt namn, men han sa att det var bättre att bevara ungdomen och kärleken i minnet. Så gick vi hand i hand tillbaka, och jag återförenades med Sonja och Karin i bilen.

Soldaterna posterades om. Vi träffades aldrig igen. Och kanske var det lika bra.

Min plats på jorden

Av Julia Andersson

Min plats på jorden. Var är den? Var ska jag ta mitt liv? De säger till mig, “du är ung, åk iväg”, “bli något”, “res dit solen alltid skiner”, “du är så smart så du kan ta dig vart du vill”. Men vad vill jag?

Jag föddes i ett land långt borta i öst. Där avgaser täckte över natthimlen. Där synen av stjärnor endast befann sig i minnet av den äldsta generationen. Där teknikens under lever jämsides med en enorm fattigdom. 

Jag gavs upp innan jag knappt öppnat ögonen. Kanske var jag inte önskad, kanske hade de inte medel att ta hand om mig. Men min historia är minst sagt ledsen. För jag åkte över halva jorden. Jag kom till mitten av ett avlångt land med skogar som kan få en att tro att man är den enda personen kvar i världen. Där natthimlen lyser av glittrande diamanter. Just jag, hamnade i Värmland. Av alla ställen på jorden hamnade jag här. Kvinnan på barnhemmet på andra sidan jorden viskade till min pappa när hon lämnade av mig i hans famn, “this one is special”. 

Jag vet inte om jag är speciell. Jag tror att sakerna runt om mig gör mig speciell. Jag älskar mitt hem. Det finns speciellt en plats jag finner frid på. Där jag kan tänka, kolla på stjärnorna. Både på himlen och i reflektionen från sjöns glasklara vatten. 

Bara ett stenkast från Värmskogs café bor min farmor och farfar. Hos dem finns en liten vik, med lite sand, en egenbyggd brygga och en blå eka. Man har perfekt utsikt över Värmskogs hjärta. På morgonen hör man göken gala och på kvällen färgas hela sjön rosa, lila och aprikos av reflektionen från solnedgångens falnande strålar. Precis där bland gran och tall, så långt bort från Kinas hektiska stadsgator man kan komma, där trivs jag bäst. 

Självklart tänker jag resa som alla mina vänner. Alla de som vill åka till Paris, New York och Seoul. Jag tänker se mig om i världen, trygg i att jag vet att jag kommer tillbaka. Jag kanske föddes i en provins där jag inte var önskad. Men just därför vet jag att precis där, vid en liten strand vid Värmeln, under klara stjärnors sken och omgiven av barrskog. Det, är är min plats på jorden. 

Berättaren

Av Maja Nöjd

All dans och musik förvirrade mig, jag minns knappt hur historien löd. Jag minns bara slutet, hur alla stod i en halvcirkel och bugade samtidigt som alla klappade händerna och jublade. Skådespelarna ser andfådda ut vilket är precis som förväntat efter all dans och sång. Men jag kommer inte ihåg allt. Jag sov inte, men jag var inte heller vaken. Jag var koncentrerad på något annat helt enkelt. Jag förberedde mig kanske. Klappandet fortsatte ett tag, några minuter kanske, sedan försvann skådespelarna igen, föreställningen var slut. Jag kommer ihåg hur folk ställde sig upp och började lämna Berättarladan, men jag satt kvar en stund. Jag tror det i alla fall, jag kanske lämnade samtidigt, jag vet inte riktigt. Jag minns dock damen som satt bredvid mig. Hon såg ut att vara ett par år äldre än mig, jag tror hon såg på hela föreställningen. Hon verkade koncentrerad på varje detalj, hon hade till och med en kopia av boken Charlotte Löwensköld vilket var vad teatern handlade om. Hon verkade så exalterad redan innan den började, som om detta var höjdpunkten i hennes liv. Hon kanske inte har upplevt så mycket bättre än teatern. Hon kanske hade en tråkig barndom, tonåren lika så, och vuxenlivet blev som det blev. Hon kanske fick barn tidigt och fastnade i hemmet och allt hon hade var hennes böcker, men nu när barnen är vuxna är hon fri. Hon får äntligen uppleva allt hon vill, som att se sin favoritbok komma till liv. Hon var inte den första att lämna lokalerna, hon satt kvar någon extra minut, som om hon verkligen tog in allt, hela händelsen. Jag tror jag lämnade ungefär vid samma stund som henne, jag tror det i alla fall. Hon hade verkligen inget med det här och göra, det var ju inte hennes fel. Det kanske är därför jag inte kan förstå att hon nu ligger där på marken med den blodiga kniven bredvid sig. Jag minns inte vad som hände, hon har inte med det här att göra men ändå är mina händer täckta med hennes blod. Det var inte meningen, men det spelar nog ingen roll längre.

Ola & Inez

Av Kenneth Thorstensson

Ola och Inez hade varit gifta i över 50 år. De hade sina platser på var sin sida om köksbordet. Sina bestämda platser i den äktenskapliga sängen. Hela det vuxna livet hade levts i nära förhållande till varandra. I tiden såväl som i rummet.

När de blev äldre fick de till sist svårt att klara av det gamla livet och de beprövade rutinerna. Barnen ordnade då med särskilt boende och uppsikt. 

Ola, som var ofärdig och hade svårt att ta sig fram för egen maskin fick ett litet rum på avdelningen för halta & lytta (män). Och Inez, som med åren blivit tämligen senil hamnade på ett helt annat ställe i huset. De såg varann alltmer sällan.

Ola & Inez

Å bli gammel ä enkelt, å dö likaså
Dä ä té leve som ä ett bekômmer
Mä å före´sä frå punkten ett té punkt två 
å té minnes allting som en glömmer

Å håra di glesner å tankera å, 
di ä mest inne i skallen å vänner
Föresatser dä finns nog bå store å små 
men di går tongt som en gammel ardenner

Vi står åpp om môran när klocka ä två
Om di hinner å om vi ä i live
Vi får en kleck gröt mä litt äppelmos på 
å nô timmer för ôss å fördrive

Vi setter å titter fast ingenting ä 
å vi tugger på sockerkaksbéten
Dä meste dä ä dä just ingenting mä 
där vi setter å glor i tapeten

Di lôve ”tess döden ska skilje ôss ôt” 
å att vi två va ett å däsamme
Nu setter ja ensam å tänker på nôt, 
å Inez nônstans dä´er framme

Å vi fryser om natta å längter iblann 
å vi tjever runt för å få varme
Vi sträcker mä armera ätter varann 
å beder té Gud å förbarme

Å tiera lider, å dä gör vi mä
Vi ber om en sup framôt fredan
Men inna nôn hônne å lyssne på dä 
sô ha bolage stängt allaredan

Vi prater mä ongera nôn gang iblann 
om krämpera å om aptiten
Di lôver å hjälpe mä ett eller an´t, 
men har synpunkt på detta mä spriten

En gang i fjortondan ärter å fläsk 
å bingo å sockerkaksskive
Vi smyger en klar i é flaske mä läsk 
å tar hôppe tébaka om live

Nöen gang kommer pastorn å ryer en del 
om en rärttare väg i terrängen
Vi lôver å bättre bå brister å fel 
å ta i litte mer i refrängen

Å klocka på vägga ho snôrrer å snor
å vänner sig aldrig igenna
Sô lycklige di som bå hôppes å tror 
på att nôntingen vänter tè sänna

Vi anner, som brister i ande å själ 
blir fôll settandes kvar där vi setter
Gud hjälpe ôss da å bevare ôss väl 
för vår längtan å för Svarte Petter

Å den som har tur, kanske sômner han té 
é stônn inna natta ä över
Å drömmer att Inez, som ligger brevé 
å varmer på allt vi behöver

Å té sist ska vi äntligen sômne för gôtt 
frå tristessen å olägenheten
Frå all´våre krämper i ande å kött 
å den förbannade sockerkaksbéten

Fuck Värmland

Av Alexander Mihlzén

Fuck Värmland för allt och för alltid
Fuck Värmland för alla trasiga drömmar med vilka jag inrett mitt hem
Fuck Värmland för varje dörr du smällt i mitt ansikte
Fuck Värmland för skrapsåren på knäna var gång du slagit undan benen  

Må sola i Karlstad för evigt gå i moln
och må Fryken torka ut
Må Glaskogen gripas av trädsjukdomar
och må Vänern aldrig mer ge någon fisk

Fuck Värmland för att du göder utanförskap
Fuck Värmland för din åldrande befolkning som extraknäcker som portvakter
Fuck Värmland för 76% tillväxt i högerextremism men 0% tillväxt av instegsjobb
Fuck Värmland för var gång du spottat mig i ansiktet och för varje spottstyver du tror jag kan leva på

Må Alsters herrgård brinna ner till grunden
och må Mårbacka slitas bort av en tornado
Må ljungeld och tordön för evigt härja i Bergslagen
och må troll och vättar terrorisera dina skogar

Fuck Värmland för dina långa vårdköer
Fuck Värmland för nedlagda sjukhus och utsugning av landsbygden 
Fuck Värmland för din alldeles för dyra tandvård som hindrar mig från att gnissla tänder när jag skriver denna dikt
Fuck Värmland för din dyra kollektivtrafik som gör att jag hellre pendlar till Göteborg

Må Rottneros ruttna
och må Borgviks fördämningar brista
Må Gruvön rasa i vattnet
och må Mariebergsskogen täckas av giftek 

Fuck Värmland för att du i din grymhet kramat livet ur mina vänner
Fuck Värmland för att du varken hjälpt eller skyddat de som behövt det
Fuck Värmland för var gång du nekat mig rätten till ett arbete
Fuck Värmland för var gången du skrikit i mitt ansikte: ”DU ÄR OTILLRÄCKLIG!”

Må Nobelmuseet sprängas av den dynamit de hyllar
och må Sandgrundsudden bäras bort av Klarälvens strömmar
Må Klarälven grumlas i generationer
och må FBK aldrig mer vinna en match

Fuck Värmland av hela mitt hjärta
Fuck Värmland av hela den blodtörst jag fått från din närproducerade dynga 
Fuck Värmland av hela min kropps ovilja att behöva jordfästas i din sjuka jord
Fuck Värmland av hela min själs önskan över att undfly dig en gång för alla

Epa

Av Airi Palm Borden

Det regnade igen. Torkarbladen gnekade i otakt under det ihärdiga trummandet mot vindrutan.  
Han hade varit på väg i några timmar nu. Dalgången tycktes mörkna längre uppöver och himlen strök tätt över vägen.
Genom regndropparna såg han tomma och rangliga hus flimra förbi. De tycktes luta sig bort från honom, mot älven. Den krumbuktade sig nedanför, mörkt och sugande.

Framför honom lunkade en epatraktor obekymrat genom vattenpölarna. Han hade glott på triangeln i flera kilometer nu, utan att kunna köra om.  Nåja. Om det bara dök upp ett fik kunde han stanna och fylla på reserverna. Det var ännu en bit kvar till hembygdsgården där han skulle träffa byhövdingen för att prata landsbygdsutveckling. Sälja idén.

De kallade det för busksafari i företaget. Alla dessa tomma kåkar! Som snart nog skulle riva sig själva och trolla fram mark för tidernas bästa affär. Lysande.

Plötsligt öppnade sig rakan framför honom. Han brände förbi. Såg precis skylten för Ingas kaffestuga. Öppet! Han bromsade häftigt, svängde av.

Parkeringen var tom. Han slirade i modden under huksprång mot byggnaden. Låst. Förbannat.

Lutad halvvägs in i bilen medan vätan rann innanför skjortkragen, slet han fram en pennstump ur handskfacket. Plaskade tillbaka till stugdörren och petade in lappen i dörrspringan. Det skulle ge henne nåt att tänka på.

Epan svängde in just som han gasade vidare ut på vägen. Rätt åt dom, hämndlog han kaffesveket.

Någon mil senare började bilen rycka och dra mot diket. Han klev ur med sprängande huvudvärk. Det regnade fortfarande. Höger fram låg som en vissen ballong mot asfalten.

Ivarsson hälsade i dörren när han kraftigt försenad kippade uppför trappen med konceptet under armen.

”Du ser blöt ut. Tyvärr har jag inget kaffe att bjuda på för vattnet är avstängt nu när vi bygger ut och rustar upp. Men du drack väl hos Ingas?”

Tack för den tänkte han. Men nu fick han en bra ingång till pitchen. ”Ingas, där var det låst och stängt! Såg faktiskt igenbommat ut. Nedlagt.”

Ivarsson skrattade. ”Det tror jag väl inte” sa han. ”Min fru Inga har alltid öppet och just idag är det bakdag med massa extra gott. Hon har själv byggt sin bagarstuga en bit från kafét och kör grejerna med epa. Det går riktigt bra för henne, har just skrivit kontrakt med handlarn.”

”Men nu,” Ivarsson svepte in honom genom dörren, ”vad var det du ville prata om?”

Han kände plötsligt hur konceptbunten började glida ur händerna. Den kändes blöt. Och tung.

Dikten från förr

Av Milla Collin

Jag stod i rummet, rummet med vita, bubbliga tapeter. Jag satte mig medan min blick sakta gled från sida till sida. Blicken fastnade i väggen framför, väggen utan dekorationer. Men jag vet inte varför. Hur länge satt jag där? Det kan jag inte svara på. Min värld fylld med tomma väggar är den värld jag lever i.

Det blev ofta jag satt där, med ljudet från långtradarna på väg 26 uppe i Bergslagen. Ibland reste jag mig naturligtvis, en kan ju inte alltid sitta. Men vem fanns där egentligen? Ett tyst hus gav mig lugn, men ett stormigt hus skapade de tomma väggarna i världen jag levde i.

Kunde jag förses med lycka? Svaret är okänt. Kunde min tillvaro förändrats? Tveksamt. Jag kunde bara sitta och stirra blint i den värld som blivit min.

Jag gick i skogen, skogen med orörda, ostörda mossor. Jag satte mig på huk bredvid ett vattendrag, medan jag slöt mina ögon. Jag lyssnade på den mjuka forsen, slog långsamt upp ögonen och fortsatte min resa. Min resa med ett djup som ingen kände till, jag frös och gick sakta framåt.

Ett gammalt gruvhål till höger, om jag gick för nära, skulle jag falla? Jag började gå dit, men när jag vände min blick, såg jag tomma väggar. Är jag ens här? Jag visste inte. Kan jag välja min väg? Kanske. Jag slöt mina ögon.

Mörkret föll sakta över rummet, det enda som syntes var det svaga ljuset från gatlyktan utanför. Jag ställde mig upp i rummet, rummet med vita, bubbliga tapeter. Eller var de grå nu? Väg 26 var tyst nu, jag hörde svagt fågelkvitter från skogen. Hur länge stod jag där? Det kan jag inte svara på. Min värld var annorlunda.

Kunde jag förses med lycka? Svaret var fortfarande okänt. Hade min tillvaro förändrats? Potentiellt. Jag stirrade blint in i den öppna dörren, började gå från världen med tomma väggar och ut till lyktorna som svagt lyste i mörkret.

En värmlandsjänta föds, utdrag ur en dagbok.

Av Anna Schön

14 mars, Flyttlass.
Inbiten Stockholmsbrud blir landsortsjänta. Hur i hela fridens namn tänkte jag? Har haft fel på termostaten hela dagen. Tack gode gud för deodorant och parfym.
Vet vad jag har, men inte vad jag får.
Längtar hem – till Stockholm!

15 mars, Skrämselhicka.
Ikväll började huset låta och skaka som om det skulle explodera.
Lucas sov där uppe! Hux flux stod jag ute på backen med min älskade unge i armarna. Pulsen dunkade i öronen och halsen brände som eld av ansträngning och fasa. Kramade honom hårt. Hade ingen aning om att jag var så snabb och stark.
Grannen kom lugnt lufsande. Skakade på huvudet och himlade med ögonen. Släppte ut vatten ur pannan.
Muttrade.
”08-or, inte riktigt hundra.”
Min kritvita ansiktsfärg blev i klass med en pions.

2 april, Skärtorsdag.
Älskar påskkärringar. Var laddad till tänderna med godis. Väntade på dessa små söta fräkniga varelser när dörren, helt utan förvarning, slets upp och ett litet paket kastades in.
Chockad över detta mystiska tilltag smög jag mig, med stor försiktighet, fram mot objektet. Bomb? Granat? Bajs? Hjärtat slog med dubbel hastighet. Svetten droppade från pannan. Händerna skakade när jag med andan i halsgropen vecklade ut pappret.
Godis! Det var godis!
Förstod ingenting. Dessutom kom inte en enda påskkärring.

14 maj, Perplex.
På vägen hem från jobbet hamnade jag efter en kortege av A-traktorer. 15-åringar körde mellan macken och grillmojen. Tonerna dunkade genom dom nervevade rutorna. Inte den senaste popmusiken. Här slog dom näven i taket, bokstavligt, i takt till Sven-Ingvars och Larz-Kristerz.

5 juni, Hatten av.
Förstått att jag måste morsa mangrant. Alla känner apan, apan känner ingen. Jag är apan.

19 september, Mâten.
Har jag flyttat utomlands? Lär mig dagligen nya ord som harta, tocken och môlter.
Måste sett ut som en fågelholk innan jag fattade att dagens happening var en marknad. Mâtensbacken surrade av folk, tjo och tjim. Karuseller, gôtter och en hel del överförfriskade individer.
Ett os av kålsoppa låg som en dimma över platsen. Skulle tro att det i kväll produceras en väldig massa metangas i stugorna.

28 oktober, Älglov.
Enligt skolverket är det nu höstlov, men den termen används inte. Barnen har Älglov. Om man lagt lovet vid jakten eller vise versa känns oklart.
Lucas går i drevet och hänger runt slakthuset. Luktar som en inpyrd skorsten när han kommer hem efter allt grillande. Korv? Nä, fläsk och lök ska det vara. Han har väl aldrig ätit varken fläsk eller lök tidigare?

21 november, Stockholmsbesök.
Landsortsjänta tillbaka i storstaden. Hur i hela fridens namn tänkte jag när jag tog bilen? Fick fel på termostaten så fort jag anlände stadstrafiken. Utan deodorant och parfym hade jag luktat skunk när jag kom fram.
Vill inte ha tillbaka vad jag hade. Lycklig med vad jag har.
 Längtar hem – till Töcksfors!