Av Gunilla Johnson
Värmland är min trygghet. På samma gång är det en trång form att växa i.
Varför tog jag mig inte härifrån? Jo – en period bodde jag utanför länet, men någonting drog mig tillbaka. Var det mitt dåliga självförtroende, rädslan av att inte passa in? Jag upptäckte att livet i den stora staden var främmande och kallt. Jag hittade inte koderna. Länge tänkte jag att det var min breda värmländska som liksom inte gick att träna bort. Jag försökte under min första tid i storstaden att tala tydlig rikssvenska, men jag kände mig som en bluff och så tillgjord och högfärdig att jag mådde illa.
Du ska inte tro att du är något. Självskryt luktar illa.
Jag berättade som barn att jag hade varit så duktig i skolan och fått bäst poäng på geografiprovet. Min farmors hemsamarit höll för näsan och sa högt:
– Nej, nu stinker det här! Självskryt luktar illa!
Att ta sig bort var drömmen för nästan alla kompisar på gymnasiet.
– Gud, jag ska sticka till Australien och luffa runt där…
– Jag ska söka jobb på en kibbutz i Israel!
Det var inte någon som sa att de ville stanna kvar och få ett tryggt jobb med månadslön, en villa med topplån och en välansad gräsmatta.
Jag blev dökär under första året på gymnasiet. Den kille (som aldrig blev min kille) uttryckte tydligt att han skulle lämna Torsby så fort som han hade tagit studenten.
– Jag säger bara: väg 234, det är A road to nowhere som Talking Heads sjunger. Torsby är universums analöppning.
Mycket riktigt for han ner till Lund efter gymnasiet, började läsa teologi och jag har inte sett till honom sedan dess. De flesta som senare gjorde karriär och fick en hög social status hade föräldrar som var akademiker. Och självförtroendet följde med modersmjölken.
Den landsbygd som fanns på 70-talet var för mig den värld jag kände till och som omslöt mig med en varm trygghet. På loven och vissa helger fick jag vara hos min mormor som bodde i en by strax utanför Torsby. En stor händelse var när landsvägen blev asfalterad och den gropiga grusvägen blev ett minne blott. Veckans höjdpunkt var när varubussen kom eller när vi tog bussen in till Torsby för att veckohandla. Jag och mormor tog långa promenader om dagarna, och på kvällarna hälsade vi ofta på hennes väninnor och svägerskor.
Vi satt i tanternas bruna tygsoffor, fulla med handbroderade kuddar, i mysiga vardagsrum fyllda med oljemålningar och foton på deras barnbarn på väggarna. Det var en känsla av att höra hemma, att vara omtyckt och alltid välkommen. Världen kunde inte bli bättre än att sitta i deras ombonade vardagsrum, bli bjudna på kaffe och rostat bröd med apelsinmarmelad och se på Notknäckarna på TV en fredag kväll. Ute regnade det småspik och mörkret slöt sig omkring den röda lilla stugan medan vi mös i värmen till Pekka Langer och Carl-Uno Sjöblom.