Kategori: Uncategorized

av Helen Engdal

ingen visste att just jag passerade gränsen
höga tallar 
i givakt över Sörmon 
målet för resan
ett gult hus på höjden

eller var det kanske starten på resan?
andades fri luft 
anade något annat bortom gult tegel
onåbart till en början
sedan möjlig att kopiera 
en annan värld
en Frödingsk värld
en inre resa likväl

lärde mig nya ord i mitt nya land 
töligt 
jämt
åte 
märkte hur de såg på mig i smyg 
raggsockstanternas menande blickar över kaffesörpel
fick lära mig genom att
göra fel 
så småningom höra när det blev rätt 
tillfälle och tonfall
numera tror jag att jag kan 
men de ser på mig i smyg
när tungan inte vill säga L som man gör här 
i detta nya lands språk
och jag vet att det 
ännu märks 
hur jag bara nästan
hör till 
mitt nya land 

de unga männen mer rättframma 
påpekar direkt mina misstag 
skrattar åt förvirring 
pöntad är INTE ett stavfel

tallar som står i givakt över mig
böjer sig över min väg
till stället jag aldrig skulle stanna
jag skulle bara passera
följa fyrtiofemman hem till slätten 
plöjda rader av brun lerjord
men blev kvar
bland skrönor och skarvande berättare 
och mannen jag mött på dans 
i blått neonljus
i vitahuset i Kallsta 

hemtraktens vidder 
blicken som ser öppet land
fält och åkrar 
sjön som breder ut sig 
blicken mot horisonten där tomhet ses 
och allt är stilla 
mitt nya land erbjuder samma innanhav, 
samma horisont
passera fabriken 
genom Åsunda 
förbi Segersta 
och sedan 
horisonten 
och jag 
vilar i tryggheten 
igenkänningen 
inga ord behövs
mitt språk är ordlöst 

samma känsla när blicken sveper över 
blånande berg i Torsby 
Selmas ord får liv 
när jag ser bergen första gången 
har aldrig förstått 
hur berg kan blåna
nu vet jag 

det pågår nåt som jag inte vet vad det är i detta nya land
jag ser 
jag iakttar 
men förstår ännu inte 
mitt språk räcker inte till att förklara vad jag ser
när blir man värmlänning? 
när hör man till? 
när kommer mina rötter 
nå lika djupt 
som tallarnas? 
när står jag lika rak 
i trygg förvissning 
att här ska jag stå? 
när blir det här en plats 
jag kan kalla min? 

tröttheten av att anpassas
till generationer av värmlänningshet 
och glingt väglag 
trött av att bråka med rötter
som bara växer ytligt 
som inte ännu står fast 
i marken 

viljan att höra till
sitt nya land 
undantränger ord från det gamla språket 
ord som man inte kommer ihåg 
att man någonsin uttalat
som varit självklara i en annan tid 
finns där när man återvänder
men glöms när man passerar gränsen igen
har ingen betydelse i det nya
och 
man behöver sina nya ord 
för att 
överleva
i tallarnas rike

att viljan att höra till 
gör att jag 
förlägger 
mitt språk
tappar bort
Mig?

Av Elisabeth Björkman

Minnen från Värmland före, under och efter Pandemin

Det började med att jag laddade hem foldern Om krisen eller kriget kommer, från MSB. Listan på nödvändig mat och andra förnödenheter var lång. Alltnog en flyttlåda inköptes där jag stuvade ner makaroner, snabbris, pulvermos, linser och bönor tillsammans med korv, tonfisk, grönsaker, krossade tomater, bär och andra matkonserver samt torkad frukt och svamp. Inköpen kompletterades med torrmjölk, mjöl, bikarbonat, äggpulver, kryddor, snabbkaffe, the, socker, bars m.m.

Så stod den där och tog upp plats. Ständigt i vägen. Jag hade ju även köpt vatten på flaskor och fyllde regelbundet en plastdunk med vatten. Ett måste var förstås hushålls- och toalettpapper, tvål och tvättlappar, I valet mellan att diska och skaffa engångsartiklar valde jag det senare.

En stor filt köptes för att kunna hängas över köksbordet och batterier och batteriljus införskaffades.

Men allteftersom dagar, veckor och månader försvann noterade jag allt oftare att alla basvaror med lång hållbarhet faktiskt fanns i skåp och skafferikyl.

Då beslutade jag att skrota min beredskapslåda med livsmedel!

Förrådet med livsmedel fylls på efterhand och konsumeras och potatis, morötter, lök och ägg köper jag av grannen,

Av Sofi Malmgren

Med blicken vänd mot de blånande bergen som aldrig tycks ta slut, vidsträckta bakom granskogens djupa lugn sitter jag i tystnad, som så många gånger förut. Här brukade vi sitta hon och jag, min trygghet och jag. Där finns en liten, av tiden sliten träbänk, som stått där på samma plats så länge jag kan minnas och mycket längre än så. Den är ganska ostadig, men med båda fötterna på marken, mot det mjuka gräset håller jag mig fint på plats. Bänken är en plats för att finna både styrka och ro, har jag fått berättat för mig under hela min uppväxt. Den bjuder in till både tystnad och samtal, vila och skratt. Den står alldeles nära sluttningen ner över dalen, som öppnar upp landskapet och bjuder en häpnadsväckande utsikt. 

Solen som stiger över bergen värmer dalen och får långa slöjor av dimma att svepa upp över skogen. Jag kan känna hennes närvaro tätt intill mig. Dalen mellan oss och bergen grönskar så mycket den någonsin orkar i försommarvärmen. Alla träd, alla blommor, buskar och växter strålar av förväntan inför den stundande sommaren. Det är alldeles tyst förutom fåglarnas kvitter, ett lätt prasslande från grönskan och det avlägsna bruset från bäcken längre ner i dalen. Bäcken är ganska bred nu och har tagit rejäl fart av snön, som smält uppe i bergen efter den långa vintern och av vårens generösa regn. Jag tar ett djupt andetag och låter mig berusas av de väldiga krafter bergen och skogen utstrålar. Så många gånger vi suttit här tillsammans och jag har fått lyssna till hennes berättelser om svunna tider. Jag andas ut och kan nästan höra hennes suck, hennes andetag. Jag kan för mitt inre, se henne sitta alldeles nära intill mig på bänken. Jag kan se hur ett leende sprids på hennes läppar när hon börjar berätta: 

Av Juno Katainen

2019
Jag ligger kvar, utplånad, mottagen av mossa i en skog precis innanför den Värmländska gränsen. Det här blev alltså platsen som tog emot mig. Det känns mjukt. Fruktansvärt. Luktar murket på rätt sätt.
Oklar på om jag kommer att resa mig upp igen; tusen procent säker på att jag inte vill. Jag studsar handen lätt i mossan. Nog är jag besegrad. Jumalauta.
Cykeln ligger bredvid, ett hjul snurrar än. Hunden kikar på mig, undrar vad jag pysslar med. Viftar osäkert på svansen med pupiller stora som klot.
Hu. Jag undrar samma.

Vi måste spendera tid i ett ingenting ett tag, hunden min.

Ett (o)mänskligt ide
Det går några månader. Ett halvår. Ett år? Träffar ingen, vet inget. Platsen blir min hud. Varje gång jag kliver i mossan känner jag skuld, orolig att den inte ska återhämta sig. Orolig att jag inte heller ska det. Jag vill vara fjäderlätt och osynlig, men jag är blöt, tung och vass. Ber skogen att göra mig till mull. Den vägrar.

Noh. Va sån då.

2020
När sommargrannarna frågar hur jag kan bo här ute helt själv, vill jag svara, att ensamhet är värre bland människor.
När de säger: Va modig du är! Hade ja aldri vågat!, tänker jag att mod är nåt annat; jag är här för att jag är livrädd. Trött. Kaosig.
Det här är det enda stället jag får vara ifred på tillräckligt länge åt gången för att låta allt fult inom mig ta sig ut, hänsynslöst.

Världen utanför är också i kris.

2021
Källvattnet. Kvällskissen med hunden under stjärnhimlen – hukandes på varsin plats. Mörkret. Den stora ensamheten. Tystnaden. Allt som växer, andas, dör och förmultnar. Dasset! Hängmattan på min veranda. Mycket här ute är läkande.
Jag bär vatten, gråter, eldar, kämpar, skäms. Skapar, sover, ger upp. Låter allting dö, i omgångar. Ger all kärlek jag har kvar till hunden min. Ber att den ska räcka. Han värmer mig med sin varma kropp och tjocka päls om vinternätterna. En stor mjuk varg som kräver att få vara lilla skeden.

2022
Både jag och naturen är mycket mer motståndskraftiga än jag nånsin kunnat tänka mig, men det betyder inte att det är fritt fram att härja. Läkning går inte att stressa fram, tydligen.
Jag säger alltid hej till platsen, skogen, vattnet – allting här.
Och alltet och ingentinget svarar oftast:
Hej Juno. Du får vila här. 

Jag försöker lära mig.

Inatt
Tranorna trumpetar ett godnatt från myren, stjärnorna säger: försök sov lite. Fladdermössen var här för en stund sen. De existerar bara i ögonvrån. Rådjuren skäller, hunden svarar. Låter han greja en stund, säger sen: låt dom va, korven. Dom få också va här.

Tänker på Edit, den sista baderskan på Klara källa. Hon som högg sin egen ved ur skogen och alltid promenerade med händerna bakom ryggen. Som aldrig diskade sin kaffekopp, bara gröpte ur botten emellanåt. Som jagade smådjur och hade dåligt samvete över det. Det är hennes hus jag bor i nu.
Jag säger godnatt till Edit och alla som kommit före. 

Kryper ned bakom vargen, viskar: jag älskar dig, fjunet.

Av Camilla Mollung

Irene sjöng varje dag 
med Josef Frank som fond
spelade gitarr
men jag hörde inte

Sexårsgruppen och Jacki 
som lurade till sig pussar
en vuxen man som lurade till sig pussar
jag såg inte

Ateljén och där på en hylla den lilla tingesten
en magisk liten plastklump med en blomma i
som till slut följde med i min ficka
jag berättade inte 

Och därute bakom planket 
hans läppar var som daggmaskar 
i mitt livs första kyss
jag kände inget

och i skogen demonstrerade älgarna

Av Linnéa Palmqvist

Älv är ett av de vackraste orden som finns. Man liksom hör vattnet glida fram i själva ordet. Det ska vara ä i ord. Som i Värmland, Vänern, Värmeln, Säveln. Säveln är ett konstigt namn, lite sävligt. Det går en sävlig älv mellan Säveln och Värmeln. 

Vid älven ligger en samling hus. En stor herrgård, några små arbetarbostäder och lite annat däremellan. Längs älven går järnvägen men tågen orkar inte längre stanna där. Över älven går en stenbro och när älven runnit under stenbron blir den till en damm. Invid dammen ligger en anläggning med ett antal stora växthus. Där har man forskat om skog, sedan odlades det örter där och nu alger. Där finns också en gammal skola som sedan den slutade vara skola lockat till sig konstnärer av olika slag. En fotograf, en keramiker, en skulptör. Nu bor där en familj på fyra. Mamma, pappa, en pojke och en flicka och så en liten hund som skäller på allt och alla. Det ser ut som en ganska vanlig familj, men det är det inte. Mamman i familjen är nämligen konstnär. Det har hon alltid varit, men det tog väldigt lång tid för henne att förstå det och ännu längre för henne att våga berätta det för världen. Det tog ett halvt liv att upptäcka och komma ut ur konstnärsgarderoben. Det känns fortfarande ovant och konstigt att säga det högt. Att bli tagen på allavar är ett annat problem.

– Det är väl mer som en hobby, säger en del.
– Det går väl inte att leva på det, säger andra.
– En del har det bra, säger de tredje. 

Tyvärr är det en ganska tam och skygg konstnär som bor i mamman. Ingen högljudd skrikande konst som kommer ur henne. Det är mest akvareller. Stillsamma, behagliga akvareller som folk tycker om men inte köper. Så svaret är nej, hon kan inte leva på det. 

Men så hände något lite underligt. En dag stod Lars Lerin och tittade på tavlorna. Han bara stod där och studerade tekniken. Han till och med avundades förmågan att låta det abstrakta och fantasin diktera. Han köpte en bild. Sen, bara någon dag senare, kom hertigen och Värmland och hans fru och tittade. De hade hört att Lars köpt en tavla av denna konstnär. Så de ville också ha en. Ja, sedan var det full fart och någon vecka senare var alla bilder hon någonsin gjort sålda, hon var en känd konstnär som fick ägna all sin tid åt att måla och hon kunde leva på sin konst. 

Hon var fortfarande samma tama och stillsamma konstnär. Hon gjorde i stort sett samma bilder som förut i olika varianter, men helt plötslig dög de och helt plötsligt dög hon och då, just då, tappade hon helt lusten att måla överhuvud taget. Så hon skrev istället. Det blev en lite knasig text som fick en massa uppmärksamhet och så fick hon skriva allt hon orkade tills hon inte orkade skriva alls. Då började hon måla igen. 

I smyg. 

Av Daniel Wallin

Jag visste egentligen direkt att han var en loser då han surt ifrågasatte att de inte hade Staropramen på stället vi träffades på för första gången. Det var i Karlstad. På något inne eller uteställe. De byter namn hela tiden. Staropramen som är en blek överskattad, i Tjeckien nästan utskrattad öl, värdelös jämfört med sina andra tjeckiska konkurrenter. Billigt inköpt och insåld av svenska reklamare. Precis nästan som det numera nästan engelska ölet Stella Artois, som enbart blev populärt på grund av en ökänd reklamfilm, absolut inte på grund av sin goda smak.

Passerade igår något som jag först trodde var liggande kor, men insåg ganska kvickt att det rörde sig om stora stenbumlingar med ismossa på sig. Ölmeslätten lystes upp, endast av den knaggligt fulla månen. Det satt en ring av ljus omkring den. Som om Saturnus blivit för smal och helt tappat sin livrem. Hade vaknat på natten övertygad om att jag skulle dö igen. Det var ingen särskilt otrevlig upplevelse, snarare fylld av lugn acceptans, tacksamhet och ödmjukhet.

Bara en tår iväg är du, mest hela tiden. Och du gör allt det där vi skulle kunna göra tillsammans. I nästa liv ska jag ha dig. En stor kuk kanske inte räddar hela världen, men nästan. Mången krig och konflikt verkar ha startats just på grund av penisavund. Der untergang bist heute.

Vårvinterisen knäppte och sprakade under mig, redan innan han kommit ut efter mig på den lilla vänerviken. Hans nu lite myndigare röst ekade metalliskt och iskallt mellan de värmländska träden och granarna. Jag som alltid sett skogen som en beskyddare, nu visste jag inte längre. Det larmade som ett Joy Division på exctasy inuti mitt huvud. Just det! Det finns ju redan. De bytte bara droger och bandnamn till New Order. Jag tittade aldrig tillbaka, då heller – därför visste jag inte om han sprungit igenom eller hur nära han kommit ifatt. Mina fötter hade nästan fått tillbaka känseln i de för trånga vinterskorna som jag lånat ihop. Man blir inte kär i ett kön, sa han. Men kanske ibland på tuttar och ass.

Den sämsta ursäkten jag hört: som om hans flint skulle börja växa igen för att han ligger med en ung tjej. När jag fick en lite slarvig huvudmassage av alla barr jag sprang emot, kom jag att tänka på min grannkompis pappa som sa att bevisen på att miljörörelsen har fel, är alla gröna träd längs autobahn. Min egen far var en klassisk smygalkis. Hostade, sparkade i väggen eller släppte en rejäl brakskit, så en inte skulle höra när det knäpptes upp ännu en starkbira. Alldeles för många gånger kom han hem från jobbet och lukta bärs och sa att en burk gått sönder i påsen och att han varit tvingad att dricka upp den redan på bussen. Så länge han hade ett jobb.

Av Monica H Sperens

Västra sidan om Vänern, äntligen framme vid hotellet som omslöts av guldgul lövskog mot blågrå himmel. Höstens krispighet slog emot kinderna när hon klev ur turnébussen. Med fötterna på instrumentbrädan och Kjelle vid ratten hade bussen fyllts av låtarna från Hair, mil efter mil, timme efter timme, på väg mot vilsamma Värmland med en barnteater i bagaget.

Ritualerna var alltid samma: sträcka ut kroppen, insupa atmosfären, väskan över axeln, in i receptionen. Hon packar upp ljus, stickning. bok och vilar före middagen.

Värmland betyder att Kjelle testar bästa pepparbiffen. Han är petig med tabeller och olika värden på grönpepparsås och kött. Övriga har överseende, för de vet att han vill plugga till läkare men jobbar som turnétekniker tills han får råd och nu bara måste han mäta något. Hon har svårt för kött och tävlingar, läser psykologi och just nu är det Boken om ilska som driver fram reflektioner. Hon har en relation men klarar inte av att vara hemmavid. Turnén betyder frihet och Värmland betyder vänlig sötvattenluft, inspirerande dialekt och rara barn.

Hon tycker om sina turnékompisar, mer än hon kan visa. Men här i västra kanten av Vänern väntar vila från alla tankar, hon kan inte låta bli att bara vara. Stranden ligger lågt och staden är långt borta.

Men djuren är nära. Jakttider kräver vaksamhet när de kör mellan boplats och spelplats. Så händer det – de kommer som andra bil efter en viltolycka. Personbilens människor verkar oskadda men älgkalven ligger livlös med ögonen öppna – som mörker och ljus i en svart tjärn, tänker hon som aldrig varit med om detta tidigare. Febril aktivitet, filtar fram, kniv fram, snabbt snitt i djurets hals – så det går att använda köttet, säger Kjelle, och ingen tycker det är konstigt. Tillsammans ser de värmen rinna ur djuret.

De får en tacksam stillsam kväll framför brasan på hotellet och med en flaska Rioja skålar de för något, oklart vad, men något genuint och oförställt. Värmlands lena höstmörker avslutar en händelserik dag. Nymånen syns som ett vitt parentestecken. Ung och osäker, urgammal och vis, viktig och obetydlig samtidigt.

Tidig kall morgon, iväg till en gymnastiksal, upp med gradänger, rigga ljus, fram med hel- och halvlådor, leta el, brygga kaffe, ställa upp sminkspeglar… Föreställningen gick oväntat bra. Upprymda kommer de tidigt hem till hotellet. Högtrycket ger Vänern en vacker spegelyta.

Det doftar höst, nästan vinter och de börjar prata om sina läsupplevelser av Selma Lagerlöf. Hon vill säga att Kejsaren av Portugallien drabbade henne, men hon tänker mer på att hon inte vill lämna ögonblicket av gemenskap.

På kvällen ringer han som hon bor med och stör henne i stickningen. Han berättar att han köpt en hellång vargpäls! Han väntar sig applåder. Hon är i chock. Vem köper en hellång vargpäls? Hela vidden av handlingen står klar för henne där och då vid Vänerns västra strand och hon vet med säkerhet att den mannen behöver hon ha långt avstånd till, mycket långt avstånd.

Av Anne Svensson 

Värmland tog min mentor och vän och hans katt och två kaniner. 

Han flyttade och sommaren året därpå kom jag dit för att hälsa på och se vad det var som fått honom att lämna Stockholmslivet och flytta med Abbot och kaninerna till ett hus ända borta i Storfors, så där i pensionsåren. 

Ett hus med en liten trädgård fram och en större trädgård bak. Ett kök med vardagsrum och två sovrum. Men det ena sovrummet hade gjorts om till kaninrum, för en dag hade någon frågat om han kunde ta hand om två kaniner. Så nu bodde de där, runt-skuttandes i hela rummet som nu var bara deras. Sådan är han. Sådant gör han. Ungefär som när han tog hand om Abbot, som numera för det mesta är iväg ute på äventyr men kommer när han ropas in om kvällarna. Men utekatt blev han först ordentligt i Värmland och ett kaninrum hade det nog inte blivit utan flytten från Stockholm, trots allt.  

Här hos min mentor och vän i Storfors fikar vi i hans trädgård medan vi avbryts då och då av hans telefon med samtal från grannar och vänner som han har fått här och som undrar när de kan ses och åka och fiska. Jag hör honom prata med en av vännerna om motorbåten som vännen fått låna av honom och som nu behöver lämnas tillbaka för imorgon ska jag tas med på båttur för besök på en bastuflotte ute på sjön Stor-Lungen.  

Vid båtplatsen vid Stor-Lungen nästa dag står hans motorbåt och två av hans bekanta; två medelålders män som han brukar vara ute och fiska och bada bastu med. De två männen lämnar över flytvästar och vinkar av oss medan vi puttrar iväg. 

Mina lungor fylls av den friska luften medan vi far båtvägen fram till den öppna sjön. Solen skiner och jag tittar på min mentor och vän som styr, så nöjd med livet. Han som annars har lite svårt att sitta still om inte för att ta tag i någon klients besvär. Alltid igång med att hjälpa någon med något.  

Snart ser vi bastuflotten. Ett litet hus ute på sjön invid en skogskant. Med terrass både uppe och nere och en kana från övervåningen rakt ut i vattnet. När vi kommer fram till flotten så är det några där med sin båt och vi vakar nära tills de har åkt. Sedan knyter vi fast hans båt och hoppar upp. Mysig, stor bastu med stora glasfönster, stor terrass och rolig kana. 

Mitt ute på en bastuflotte mitt i en sjö i Värmland ser jag min mentor och vän som snart fyller 70 år och med så mycket prestationer bakom sig. Bastu, prata fiske, åka kana. Fridfullt glad. Och jag tror mig förstå, där ut på bastuflotten, varför han valt att flytta hit och stanna här. Och jag förstår att livet här i Värmland, i Storfors som med den här bastuflotten här ute, nog är för honom ungefär det som han har varit för mig så många gånger; en landningsstation att stanna vid, fylla på kraft, hämta energi och stöd och att kunna se livet lite klarare.  

Mitt ute i ett ingenstans, en lysande källa till liv och energi 
Där kan man stanna till och andas in och bara vara fri 
Andas in den trygga naturen, vara ett med de andra djuren 
Vara fri från måste-buren och bara få vara sig själv.  

Av Sandra Tjärning 

När vi svängde upp på grusuppfarten såg man på högersidan den största rhododendron jag någonsin sett. Den var rund, bred och mycket högre än en vuxen man. Den skymde uthuset som min farfar byggt alldeles själv. På andra sidan grusgången fanns en onaturligt, fyrkantig, stor sten. En klätterväxt växte runt stenen så att när bladen var gröna och det var sommar bildades det en koja ovanför stenen. 

Rakt fram, där fanns dörren. Dörren in till huset på Ekvägen 4 i Koppom. 

Dörren som var av mörkt trä med gula glasrutor i rombformer. Den där dörren som man fick stänga försiktigt. Den måste ha saknat de där listerna längs karmen som skyddade mot slag, för när man stängde dörren, dånande det i hela huset och fönsterrutorna i dörren skallrade. 

Inomhus luktade det mat. Farmor hade som vanligt börjat tidigt på morgonen med att skala en stor gryta med potatis och sett till att både potatisen, de hemmagjorda köttbullarna och den himmelska såsen blev klara precis när vi kommit fram. Farmor satt aldrig med oss andra vid köksbordet. Hon satt vid sidan av, vid en sidobänk i köket, beredd att alltid ge oss det vi behövde. Det spelade heller ingen roll hur mycket vi åt. Hon blev alltid lite besviken när vi sa att vi var mätta. 

Min farfar satt alltid på samma plats i köket och när han inte åt eller ägnade sig åt fiske eller styckning så löste han korsord eller läste tidningen samtidigt som han släppte ut och in katten genom det lilla fönstret. När han löste korsord använde han en blyertspenna med en gummisnodd lindad i änden. Denna gummisnodd skulle alltså fungera som ett sudd. Jag har många gånger försökt kopiera detta och försökt använda mig av en gummisnodd som sudd, men har aldrig riktigt lyckats sudda ut något. Något annat, farfar alltid gjorde var att anteckna dagens temperatur i en liten fickalmanacka. Dag efter dag och år efter år antecknade han temperaturen i sin almanacka. 

När vi rensade ur farfar och farmors hem öppnade jag köksskåpen. Där stod den såskanna som farmor alltid hade sin fantastiska gräddsås i. Jag tog försiktigt ut den och vände mig mot min kusin och vi log mot varandra i samförstånd. Såskannan fick följa med mig hem. Den var gjord av keramik i en intetsägande beige färg och betyder inte bara god sås för mig. Den andas barndom, lycka, frihet, fiske, mat, och allt annat som blivit mitt Koppom. 

När jag idag ser på såskannan kan jag för mitt inre både se, höra och känna doften från farmor, farfar och huset i Koppom. Hos mig står såskannan högt upp på en hylla i köket. Den står på hyllan för att jag inte gör några såser. Mina barn kommer inte minnas några såser i såskannan. Mina barn kommer inte minnas varken såser, kannor eller Koppom. Såskannan kommer när jag lämnar detta jordeliv således bli en helt vanlig såskanna och förlora sin magi för alltid.