Av Enar Jonasson
Förliden natt drömde jag om Gud. Det var vår och marken täcktes av de skönaste blommor och träden skimrade av späda blad. På håll kom en liten gubbe mot mig.
När han kom närmare växte han inför mina ögon. Han liksom svävade fram och jag böjde på nacken för att se honom i ansiktet. Han var klädd i en fotsid klädnad som glänste i vårsolen. Hans gråa skägg var långt och ögonen tittade anklagande på mig.
”Vad har ni gjort med min skapelse” sa han. Hans röst dånade som åskan och jag föll ner på knä. ”Jag skapade Eden åt Er men ni syndade och jag kastade ut Er”.
Jag darrade där jag satt på mina knän och sa. ”Inte är jag ansvarig för allt elände i Världen, jag är ju bara en liten lort som ingen lyssnar på.
Gud tittade på mig, och sa. ” Det är sant att du är en liten lort, men även små lortar måste göra sin del för att det skall bli en stor lort” och hans röst mullrade när han fortsatte. ” Sorterar du dina sopor och varför måste du ha din stora bil som spyr ut avgaser i min rymd?”
Jag kastade mig på marken och skämdes. ”I fortsättningen skulle jag sortera mina sopor och använda tygkassar istället för plastkassar”. Kved jag
Guds anlete mjuknade och han sa. ” Du skäms för ditt leverne och då finns det hopp om en bättre värld. Ni människokryp skall få en chans till, men bara en. Tar ni inte den förgör jag er”.
”Gå hem och titta på en extrautsändningen i TV” fortsatte han och det susade i luften när Gud steg mot sin himmel.
Antonio Guterres hade avgått som generalsekreterare och ersatts av en liten man som jag tyckte mig känna igen. Hans välansade skägg och brinnande ögon var mig välbekant och hans djupa röst mullrade. Jag blev förskräck när jag förstod att det var Gud som talade.
Han talade och sa. ”Jag är missnöjd med er. Min skapelse har ni förstört och i min vrede ville jag förgöra er. Men i min nåd skall ni få en sista chans”.
Under tiden han talade växte han och svävade upp mot FN byggnadens höga tak Han lyfte sin pärlemor smyckade kräkla mot himmelen, hans skägg växte och hans kläder glänste som guld.
Han fortsatte och sa. ”I mitt nya riket skall allt levande leva i symbios. Ingen skall vara den andres slav. Djur skall friges och inte användas till Ert nöje. Krigens kanoner skall smältas ner och smidas till plogbillar. Ni skall älska varandra som Er själva. Jordens resurser skall nyttjas hållbart och redovisas på den yttersta dagen.
Er prövotid blir tusen år. Jag kommer att ha veto över allt vad ni gör och om ni missbrukar min nåd kommer jag att förgöra er”.
Jag vaknade, drypande av svett. Var detta framtiden frågade jag mig? Måste jag ändra mitt sätt att vara om jag ville leva? Kanske byta min stor bil mot en cykel och börja sopsortera. Kanske Gud kräver mer av mig. Kanske jag måste sluta att använda mina kläder av ull och avstå från den söta honungen och den goda hamburgaren av kött. Mina frågor var många och jag var förvirrad.