Kategori: Uncategorized

Av Mats Åstrand

Han som ligger i kistan vid altaret var ett svin. Varken mer eller mindre. Fast det säger förstås inte den kvinnliga prästen. Hon pratar om handlingskraft och kärlek, om familjens betydelse och att ställa upp för andra. För bygden. För ungdomen. För sina barn. Det är den offentliga bilden av Harald. Kraftkarlen och patriarken. Mannen med de hårda nyporna. Vi som levt i verkligheten spelar teater i en ödslig kyrka i Östra Ämtervik. Vi försöker se lite blanka ut i ögonen när Blott en dag mumlas fram. När Marianne ska hålla sitt tal är det kort och nästan ljudlöst. En nickning mot kistan. En hand på det mörka ekträet. Några darrande steg, sedan sätter hon sig i bänken och håller en näsduk mot ansiktet. Ingen annan säger något. När avslutningstonerna från Där rosor aldrig dör klingat ut väntar kaffe och smörgåstårta i församlingshemmet med utsikt över Fryken. Lågmälda samtal och klirret från skedarna i kaffekopparna. Det skymmer och vi möter våra spegelbilder. Någon skrattar till och vi vänder oss mot skrattet. Pernilla ser förlägen ut men hittar snabbt sin allvarliga min. Jag tar farväl av Marianne och går ensam mot parkeringen. Snön faller sakta och fotstegen knarrar på väg till bilen. Jag ska åka långt härifrån och aldrig komma tillbaka. Det gör för ont att minnas.

Av Malin Tyberg

Tack Värmland och Karlstad för fina dagar på bokfestivalen 2021. Åkte hem med hjärtat fyllt av värme. Tack för leenden, hälsningar, möten och skratt. Tack till alla er som delade en del av det svåra i livet, utmaningar ni gått igenom eller är inne i just nu. Tack för ert mod, tack för era ord. Vi är inte ensamma, ni är inte ensamma.

Vi talar inte sägs det
Håller inne
Håller tyst
Håller ihop
Håller isär
Våra hjärtan och hjärnor
Vi gillar läget
Vi ogillar
Och håller ut

Du

Är en tigande krigare
Som sväljer allt
Spjutets spets
Knivens blad
Bågens pil
River upp
Sliter hål
Inifrån din bål
Du sköljer och du renar med lögn och etanol
Det bränns och bränner ditt hjärta till kol
Du är en tigande krigare med osynliga sår

Du

Talar inte
Men ändå
Kommer du fram till mig
När jag stannat
Still
Med öppen blick
Hörande
Kanske talar vi
Om någon lyssnar och säger ett ord

Ord som öppnar
För en stund
En paus
En känsla
Ett minne så likt
En annans

Ord uttalas
Utanför dig
Du känner igen dig i mig
Jag i dig

Ord darrar lite
Första gången
De bildas

Ord viskas
Knappt hörbara
Fångas de upp
Vårdas varmt
Stärks
Tillsammans

Och

Förtrollande skrift
Fogar samman
Utan bindlar
Inget hindrar
Känslor byter kroppar
Själar berörs
Med magisk kraft
Fäller murar
Jämnar vallar
Förbinder
Unga med äldre
Fattig med rik
Från syd till nord
Alla som känner ord

Ord tackar
Mig
Jag tackar
Dig
För dina ord

TACK FÖR ORDET

Av Maria Olsson

Hon hade tagit cykeln in till stan för att återuppliva gamla minnen. Regnet hängde i luften och kaffedoften var extra påtaglig just idag, trots att det var söndag. Höstluften var krispig och vattenångorna steg från älven. En ambulans hördes i den annars tysta staden. Någonstans skällde en hund, men hon kunde inte se den. Karlstad var på väg att vakna.

Genom att besöka platser som betytt mycket hoppades hon kunna komma ihåg dem längre även om hon var medveten om att sjukdomen gradvis skulle ta över. Aldrig tidigare hade hon hört att symptomen kunde komma så tidigt. Det hade börjat med borttappade nycklar och mobiltelefoner, att hon inte förstod vad hon gjorde i ett rum eller vart hon var på väg med bilen men nu glömde hon även vad barnen berättat för henne. Lika långsamt som sjukdomen smugit sig på, lika snabbt kom nu smällen.

Hon flög av cykeln och landade på rygg. Det högg till och sedan blev allt svart. 

Som i en film spelades sekvenser ur hennes liv upp. Hon och vännerna från studietiden på Kåren och på Jäger. På studentskivor. Sjungandes ”En värmlandspöjk” och andra icke barntillåtna låtar. De hade dansat och haft kul. Röken hade varit tät inne på discona som var fyllda av ungdomar. På ställen som inte längre fanns. Den uppstoppade vargen på Jäger var nu placerad på stadsbiblioteket. Det var framför den han kysst henne för första gången. 

Mariebergsskogen blev nästa stopp, på den tiden en nöjespark med karuseller dit de gått på en av de första dejterna.

Tillbaka i stan såg hon sin mans frieri på restaurangen hon älskat. De hade ätit en ljuvlig skaldjursgryta och han hade beställt in champagne. Knuten hon känt i magen över hur det skulle gå resten av månaden byttes ut till fullkomlig lycka då hon insåg att det skulle vara de två för alltid. Med ögon bara för varandra hade de knappt reagerat när de övriga gästerna applåderade. Han som avskytt att stå i centrum. Den restaurangen hade vält i vattnet och var nu för alltid borta. 

Nästa stopp var Sandgrund där Sven-Ingvars spelade, eller i alla fall blev spelade av kvällens band, och de buggade tillsammans. Det var mest äldre som var där, men tyckte man att det var kul att dansa och tyckte om dansbandsmusik var det där man skulle vara. Nu var det ett konstmuseum. 

Vidare satt hon i köket hemma med sin man och sina barn. I bakgrunden spelades ”Sången om Värmland” och barnen sjöng med. 

I den sista sekvensen satt hon återigen med sin man och sina barn i köket och såg att de pratade. Något pep i bakgrunden, var det brandlarmet eller frysen som någon återigen stoppat in för mycket i? Hon försökte lista ut var ljudet kom ifrån men plötsligt såg hon dem på allt längre avstånd och pipandet blev ännu skarpare. 

”Hon är tillbaks!” ropade någon.

Det tog en stund innan hon lyckades öppna ögonen och insåg var hon var. Huvudet värkte och känslan av att någon dragit henne genom en mangel var påtaglig. Ändå drogs den ena mungipan automatiskt uppåt, nu hade hon verkligen fått återuppleva gamla minnen.

Av Kia Kinnunen

Jag vill ha tillbaka maskarna. Se björktrastar vända örat ner mot jorden och lyssna, för att i nästa sekund köra ner näbben i myllan och segt dra upp en mask. 

De är inte där längre. Varken maskar eller trastar. Torkan, det snåla regnet, har jagat ner maskarna, långt ner i den torra jorden. Och björktrastarna har förhoppningsvis hittat någon annan plats att dra mask på. Mitt torp, ett 1700-talshus med sina gedigna timmerstockar och falu rödfärg som omhuldar huset, är byggt på ett berg. Det var säkert bra då för trehundra år sedan, att bygga på berg. Då fanns det gott om regn och det gick säkert att odla här.  

Jag tänker på det förgångna som något som var bättre än nu. Inte bara vädret som var stabilare. Det finns en del som upplevdes riktigare då. Den första kärleken var mer äkta. De starka känslorna som inte gick att värja sig emot. De sitter i tryggt förvar i hjärteroten. De sitter kvar även om objekten har försvunnit ur mitt liv.

Man ska inte vända sig om, se tillbaka, då kan man förvandlas till sten. Det är en referens från vår heligaste skrift. Men det förflutna finns där, med oss hela livet. Frågan är om tiden verkligen är linjär? Årstiderna återkommer varje år de vandrar som i en cirkel. Kommer tillbaka, går hela varvet runt. Om årstiden vore linjär så skulle den väl inte kunna komma tillbaka?

Barndomens upplevelser bär man alltid med sig. Dem kan man inte sudda ut. Även om de bleknar, med tiden. Men de tas inte bort ur ens system. 

Gemenskapen vi hade i min familj, som bäddade för att jag blev den jag blev, om de så bara var stunderna framför tvn, liggandes på ryamattan med mina syskon. Minns särskilt mannen som på varm dialekt visade oss en hel del intressanta experiment, eller var det mer bröd- eller bullbak? Hajk hette programmet. Minns inte riktigt innehållet men jag minns honom. Min första stora kärlek. Dialekten var så go och hans ögon alltid så glada och munnen smått leende. Jag ville bara krypa in genom tv-rutan och få en kram. Och se honom i ögonen och få del av hans leende. Han kunde nästan vara min pappa. Men det var inte sån kärlek som krävde intimitet utan mer en härlig kärlek av agape-karaktär. Eller inte riktigt eftersom den var ensidig. 

Dialekten skiljer sig radikalt från den östgötska som jag växte upp med. Den här var något som skvallrade om omvårdnad, om att här är jag, jag lyssnar på dig! Och jag kan ge dig råd, gör så här och det här blir bra för dig. 

Det var en omöjlig relation. Fanns inget internet, inget sociala medier så det gick inte att få kontakt med honom annat än att skicka iväg ett vykort. Och visa min platonska kärlek öppet. Men det hade förstört känslan, så det gjorde jag aldrig. Drömmen om att bara få vara i hans närhet, var det som gav mig näring och framtidstro. Sedan dess reagerar jag med hela hjärtat och lyssnar andäktigt när jag hör en man prata värmländska.

Av Theres Wittgren

Att få vara med Cissi är lite av en ynnest, få förunnat. Åtminstone bland oss som är lika gamla som hon. Därför är jag alltid stolt när hon väljer att vara med mig och det gör hon ganska ofta. Det är väl praktiskt eftersom våra föräldrar känner varandra och vi båda vill vara i stallet mycket. Dessutom är det väl bra med en kompis som är lite sämre på allt. Lite fulare, lite tjockare, lite mesigare men ändå tillräckligt tuff för att hänga med på alla påhitt. Jag är inget hot, bara en praktisk skuggbild i alla lägen.  

Vi står ute i stallets telefonkur och busringer. Inne har de vuxna fest. Ingen märker var vi är. Fia är tre år äldre än oss och ryktet går att hon har sovit i en bil. Jag är rädd för Fia och har aldrig tilltalat henne. Hon är inte ett dugg intresserad av mig, men hon vill gärna vara med Cissi. När vi stått en stund och pratat inne i telefonkuren säger Fia att vi ska gå in nu. Jag går först ut och då drar de snabbt igen dörren så att jag inte kan komma in igen. Jag ser hur de pratar och skrattar därinne. De ringer till någon också. Inne i kuren lyser lamporna upp dem. De är snygga och tuffa. Jag stirrar på dem men de ser inte mig. Jag vet inte vad jag ska göra men jag stannar kvar. Som alltid. 

När de till sist kommer ut börjar vi gå mot dörren. Jag vill fråga vem de ringde till och varför inte jag fick vara med. Såklart fortsätter jag att vara tyst. Fia följer inte med in. Hennes föräldrar är inte med på festen och kanske hade det inte heller spelat någon roll. Jag återfår min bästa vän vid ytterdörren. Utan Fias närvaro finns jag igen.

Jag kan inte prata med killar men i smyg drömmer jag om att Cissis storebror Markus ska bli jättekär i mig och kyssa mig när ingen ser. Såklart blir han inte kär i mig. Jag vågar ju knappt säga hej. Ingen annan blir kär i mig heller. I Cissi däremot. När vi har varit på disco har hon alltid blivit ihop med någon.

– Du måste också ha en kille, säger hon. Vi ringer till David. Han kan nog bli ihop med dig. 

Det pirrar i magen när vi ringer. Han vet inte vem jag är men kan tänka sig att titta på mig och svara sen. Vi cyklar till ishallen där han tränar och ställer oss utmed rinken. Jag har smutsiga ridkläder och det luktar häst från mitt långa hår. Cissi har bytt om och satt på sig blå kajal. Inne i ishallen pucklar killarna på varandra på isen. David och Cissi pratar själva. 

– Jaså är det hon, hade han sagt. Nej, henne vill jag inte vara ihop med. 

På morgonen möter jag Cissi i skolan. Hon kommer springande mot mig och skriker. 

– Vet du! David ringde i går!

Hjärtat hoppar till. Han är kär i mig!

– Han ville vara ihop med mig i stället, säger hon precis så högt att alla runtomkring ska höra. Cissis ord sprider en svart sörja i min kropp.  Ändå har jag inte ens vett att hata henne. 

– Kul, säger jag. Och står kvar. Som alltid

Av Alexander MIhlzén

Jag vill lura mig själv till att tro att året var 1999, men jag var för lång och för medveten för att så skulle vara fallet. Det måste ha varit någon gång i det tidiga 2000-talet, ett tag efter att jag blev storebror och strax efter att tornen föll i New York. Att det i kalendern var en alldeles vanlig dag är jag säker på; min intuition säger mig att det var en tisdag men det kan likaväl ha varit en onsdag eller torsdag.

Säker är jag dock på att det var djupt inne i den mörkaste tiden på året, och snön hade frusit sig hård och smutsats av sand som hävts ut på parkeringsplatsen. Iskristallerna glimmade dämpat, nästan dunkelt i gatuljusen.
Jag är åtminstone säker på att allt utspelade sig utanför badhuset borta vid Tengnér i Säffle, parkeringen med dess låga staket ligger etsat i minnet, och hur snön och gruset hopat sig runt det.
Jag vet dock inte om jag hade badat eller om jag varit där och prövat på någon ny idrottsaktivitet som jag ändå aldrig skulle ägna mig åt i framtiden, men jag vet att min mamma och jag var på väg till bilen. Det kan ha varit Mitsubishin – den där sätesvärmen brände hål i ryggstödet – men vi kanske redan hade Renaulten vid den här tiden. Jag vet dock väldigt klart och tydligt att jag hade på mig en vinterjacka som jag ärvt från någon kusin, vem vet jag inte, inte heller hur gammal jackan kan ha varit, men på den tiden var det nästintill givet att jag skulle gå i ärvda kläder, så sett har ytterst lite förändrats.
Jag minns att det steg dimma ur munnen när jag pratade, men om vad jag pratade vet jag inte. Jag minns att jag såg upp på stjärnorna, så sett är jag oförändrad än idag. Fascinerad såg jag en av dem röra sig längs med stjärnhimmeln. Ett stjärnskott! Utbrast jag förtjust och pekade så att mamma också skulle se, men jag hann inte ens formulera en önskning förrän min mamma hade lärt mig ett nytt ord: satellit!

Detta ord var mer fascinerande än några önskningar någonsin kunde vara. Visst visste jag att rymdfärjor fanns och att vi landat på månen, det lät min rymdfascinerade pappa mig aldrig glömma, och visst hade jag hört ord som Laika och Sputnik, men att kunna se en satellit med blotta ögat när den korsade himlavalvet högt däruppe, det var inte bara ett ord, det var konkret, det var science-fiction som blivit verklighet!

Science-fiction var lite robustare, mindre dynamiskt när jag var barn. Det var saker man läste om i böcker, inte något man såg på Netflix, och även livet var inte riktigt HD ännu. Det var en grynig hemmavideo, en VHS kassett som ibland flimrade till och inte riktigt kalibrerade sig. Jag undrar om mina föräldrars barndom var i svartvitt, och om mina far- och morföräldrars barndom var sepiatonad, och dessförinnan kanske barndomen var målad i akvareller!
Nu befinner jag mig långt ifrån skådeplatsen och en jordbävning i hemtrakten är en liten ruta på en OLED-skärm, den är skarp men den är långt ifrån lika varm som en midvinterkväll var 1999, eller där omkring.

Av Emelie Anna Bodin

Hon var 16 år och genomled sitt livs första hjärtesorg. 

Allt blev svart och hon rymde hemifrån. 

När man ännu kunde köpa tågbiljetter med kontanter. 

En lapp med avsked på köksbordet till mamma, pappa och syster. 

Sorgen i hjärtat nådde inga gränser. 

Hon försökte fly men kom ingen vart. 

Hon förstod inte då, att det är omöjligt att fly från sin egen kropp.

Kroppen som burit henne genom livet.

Hur länge skulle den orka.

Utsikten från tåget utmed Fryksdalsbanan. 

Omänskligt vacker.

Byter från tåg till buss.

Bussen rullar riksväg 45 norrut.

Stannar i en avlägsen by.

Med Norge väster om berget och Klarälven österut.

I dalgången där hon känner sig hemma.

Hit rymmer hon. Eller kommer hem.

Kliver av bussen, köper rotsaker i lanthandeln.

Lanthandeln som inte kommer finnas sedan.

Släpar väskan längs grusväg.

Låser upp den knackiga dörren till den gamla stugan.

Tänka om hon kunde få leva såhär. För alltid.

I skogens enkelhet.

Sprakande eld i spisen och snötäckta skogar.

Här var hon hemma.

Telefonen ringer, orolig mamma.

Jag är här. Ensam, försäkrar tonåringen.

Klickar bort samtalet. Gråter.

Kokar soppa av rotsaker.

Månaderna går och sommaren kommer.

En annan melodi.

Glädje, sol och förväntan.

Cykeltur till folkpark med kulörta lyktor.

Hembränt och cyklar i diket.

Varmkorv och folköl.

Livet där allt är möjligt.

Blickar som möts för första gången.

Blickar där attraktionen är så stark att den går att ta på.

Om attraktion kunde mätas i ampere hade den slagit ut de kulörta lyktorna.

Bom. Svart.

Musiken tystnar och lyktorna slocknar.

Hemfärd. En del övernattar i parken.

En del i skogens blåbärstuvor utanför folkparken.

Parken mitt i Finnskogen där ett folk levt innan de som nu är på dans.

Förfäder som också dansat här.

Kanske förälskat sig.

Par som funnit kärlek, blickar som mötts vandrar tätt ihop. Oskiljaktiga.

Hemfärd i gryningsljus, längs med landsväg där asfalten är rödgrå.

Lätta fötter och nedförsbacke.

Livet leker.

Sedan kommer så en vinter.

Folkparkskärleken rinner ut i sanden.

Allt blir kallt, mörkt och tyst.

Finnskogens björn ligger i ide.

Någonstans ruvar en mor på sin unge.

Ungen som också den någon gång ska få uppleva Finnskogen.

Folkparken, dansen och de kulörta lyktorna.

Hand i hand med kärleken hemåt i gryningen.

Hon som var 16 år en gång unnar alla att få uppleva det där.

Få känna det.

Att natten är ung. Naturen är fri. Människan däri likaså.

Skogen är densamma. Folket ett annat.

Det kommer alltid att vara så.

Människan är föränderlig, skogen likaså.

Ändå är den samma på något vis.

Kanske är allt samma, bara tiden är ny?

Finnskogens urkraft lever för alltid. 

Av Arvida Svenske

Värmland i världen. En liten plats om du zoomar ut och jämför med Kazakhstan, Kamerun och Kina, men en gång en av mina platser i världen.

Minnena från Värmland är långa kättingar av intryck. Fria men bindande (mig till platserna). Tydliga så långt borta. De slår långa lovar i mig. Det börjar bli många varvtal som bilderna, platserna och stunderna vevats runt av mitt minnes timvisare. Det är som en tvättmaskin därinne. 

Åsen, Gillberga

Hjulrull på ett gårdsplansgrus. Kennelhundarnas skäll. Nyklippt gräs, gödsel, hö, skörd. Tillstanningen uppe på toppen av kullen, handbromsen i den röda Suzukin. Vi ska träffa farmor, äta toscakaka, se hur tiden stannat i hennes värdiga 60-talsmuseum, träffa katterna. Sofforna är stoppade, gröna, katterna går i vitt och svart. Vi går förbi Halvars hus, som ler som om han hade tänder fast han inga har. Ren värme strålar från den mannen.

Vi tar en tur till kyrkogården. Där farfar ligger sedan 1961 efter att ha dött på samma dag som min pappa föddes. Kyrkan är lantligt och naturligt belägen precis där den hör hemma: det känns som en kyrka som är trygg i sig själv. Minneslunden andas lugnt, gravarna som ett leende med alla ljus som tandrader. Farmor hamnar till slut där också. Jag måste åka dit någon gång.

Nödviksvägen, Vänern

Det hus som ska bli hustvist, släktfejdsföremål och innehålla bevismaterial att granska för åklagare vid Säffle tingsrätt, är i mitt minne tegelrött, sprött, solupplyst, ett av världens sju underverk. Från verandan syns Vänern, den största samling vatten min hjärna kan greppa. En gles tallskogsstig leder ned till morfars Askeladden, klipporna, viken, bryggan och sandstranden som blivit till efter idogt bortförande av stenar. Männen vadar ut och lägger i slangen som för vatten till huset, männen åker ut och fiskar. Mammorna badar, leker med oss barn och en gång flyter vår Nessie, det uppblåsbara havsodjuret, bort i en storm, bort som i bortanför Anneskär och till långt på andra sidan viken. Någon hittar den, vi får den tillbaka, men lyckas inte se så lyckliga ut på bilden som Säffletidningen vill att vi ska.

Törnrosvägen, Säffle

Ett område med hus, men 12 är det mest lysande och rosbeklädda. Mormor har en rik flora i sin trädgård, must och kräm och marmelader i kylen och källaren. Morfar har Billerudskepsar i dagar, Eurosport på TV och bilen i garaget kör han tills han ser för dåligt. På garageuppfarten har de byggt en liten stuga som går att gå in i och där kan man leka med spis, ugn, och annat köksrelaterat. Miniatyrsockret märkt vanillinsocker luktar verkligen vanilj. Vi stiger ut ur bilen, går in till höger via främre trädgårdsgången, plingar på och mormor med sin doft, sin värme, sitt ”älskade barnbarn”. Morfar tar i hand, frågar vilken klass vi går i nu. 

Och det är det. Jag begär inte att det går att förstå tyngden i orden och minnena, men det var en gång mitt liv, och ett par andras. Det var Värmland i världen. Och jag bär alltid det med mig. 

Av Simon Sjögren

Ålderdomen hade varit en smygande plåga för Ruth. Simons mormor som en gång i tiden tyckts kunna flytta berg och dalar gick nu sakta fram bland träden. Att åka och plocka bär hade alltid varit deras gemensamma intresse. Men när han ringt sin mormor hade hennes tveksamheten denna gång trängt igenom.

”Jag vet inte om jag orkar.” Sinnet var skarpt men kroppen bruten. Det senaste året hade de spindeltunna fingrarna på något onaturligt sätt blivit ännu tunnare. Håret än mer snövitt och de bärnstensbruna ögonen tröttare. Det slet att vara gammal men Simon ville inte acceptera det som ett slut.

”Jag hjälper dig och vi tar det som det kommer”. Tillsammans lämnade de den pulserande gränsorten bakom sig och försvann in i det vidsträckta värmländska landskap som alltid varit deras tillflyktsort.

Längs vägen passerade de platser som för Ruth var kära minnen. Som så ofta förr berättade hon och genom detta avslöjades bitar av det förflutna Simon önskade veta mer om. Hur skulle han kunna minnas alla namn, platser och personer som band ihop honom med mormor och därmed med det förflutna? De stannade till vid det gulmålade missionshus, väl dolt på en kulle och omgiven av taggiga träd, som betytt så pass mycket för Ruth. Där hade hon tillsammans med familj och vänner firat, sörjt och samlats. Simon mindes den sista gudstjänsten innan missionshuset stängts igen för gott. Genom hennes ord i predikstolen hade han fått se en ny sida av mormor. Hennes djupt rotade tro var inte filosofisk eller något hon behövde skylta med. Istället var det den tysta bönens tro och redan som liten lärde hon honom orden Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Minnet av mormor som mötesledare i missionshuset, som den som välkomnande alla och avslutade med bön stod i kontrast mot den osäkra varelse som han nu körde ut till blåbärsriset. I hennes knä vilade en låda. Där under det lilafärgade locket väntade nygräddade våfflor. Med en skamsen blick ner mot sina knän ursäktade hon sig.
”Jag får se hur mycket jag orkar.” De stannade till vid en liten sjö, en av många där Ruth som barn av 30-talet badat om somrarna. Som om hon var en ömtålig porslinsfigur fick hon hjälp ut ur den låga bilen.
”Vi plockar det vi orkar”, försäkrade Simon. Sedan gick de sakta över den jordiga vägen och upp bland träd och blåbärsris. Med hjälp av Ruths erfarna blick fann de snart blåbär där först inget synts till. Tiden flöt samman och de fyllde inte bara en utan flera lådor med de mörkblå bären. Rädslan över att hon skulle snava till och slå sig gjorde att Simon först inte gick mer än några få meter bort. Snart insåg dock både han och Ruth att det hela gick bra. Även om hon närmade sig livets slutspel gick den gamla kvinnan på stadiga ben. Efter hennes död ett halvår senare skulle Simon tacksamt minnas deras sista, fantastiska dag i de värmländska skogarna. När turen var över tittade Ruth på sitt barnbarn och sa med lika delar glädje som överraskning.

”Jag klarade det.”

Av Susanne Ekholm

Barbro var tvångsförflyttad. Till Värmland. Karlstad. Myndigheten hon arbetat på i 27 år. En älskad arbetsplats med kollegor som kommit att bli hennes närmsta vänner. Belägen i staden där hon bott sedan alltid. Staden som bar hela hennes liv. Och hjärta. Ett snabbt regeringsbeslut och allt var förändrat. Ett nytt liv, en ny stad. Så snart beskedet var fattat sökte alla nya jobb. Hennes nära försvann en efter en. Själv blev hon aldrig kallad till intervju. Det nya svenska ordet ålderism fick en verklig innebörd. 59 år fyllda.

Det blev Barbro, en vaktmästare och några mellanchefer som också drabbats av ålderism som flyttade med. De andra drygt 250 kollegorna hittade nya jobb och kunde stanna hemma.

Livet blev ensamt. På jobbet var uppgifterna desamma, men saknaden efter kollegorna var fysisk. Emellanåt var den så stark att hon låste in sig på toaletten och hulkade av längtan. Panik över inget skulle komma tillbaka, aldrig bli som förr. Vägarna och gatorna som aldrig trampats av henne tidigare kändes skrämmande. Utmaningar och nya upplevelser var inte för Barbro. Hennes trygghet fanns i det kända, invanda, ingådda.
Helgerna som evigheter att uthärda, ta sig igenom, överleva. Med kartan i ett stadigt grepp tog hon sig runt på skakande ben. Sandgrund, älvarna, Sola-statyn, Skutberget, Värmlands museum. Allt betraktade hon utan att känna. Som hon såg det på en skärm och inte var där själv.

Hennes liv kändes som hon befann sig i ett interneringsläger. Hårt slitande i allt det tunga och mörka. Men så hände det något. En långsam förändring, små stunder som blev till dagar, blev till mer tid som till slut bar henne vidare till en liten glimt av ljus. Helgresorna till Stockholm blev färre. Det nya hade börjat väcka hennes intresse. En liten öppning för intryck, miljöer och människor. Sin nya omvärld.

Doften av nyrostat kaffe när vinden låg på från väster på promenaden till kontoret.
Grannen från Syrien som lärt sig gilla dansband och tog med henne till Synnemoparken. Utsikten från Tössebergsklätten – ljuset över skogar utan slut som böljade fram åt alla håll. Gårdsplaner med rostiga vrak, igenvuxna rabatter och hus som balanserade på sina slitna grunder. De vinpinade matallarna i skärgården utanför Kristinehamn. Ett örike i Vänern, att det ens fanns! Mårbacka, Rottneros park, Klässbol, Västanå teater och Alsters trädgård. Men framför allt var det människorna, värmlänningarna, som genom sitt vänliga och öppna sinne fick henne att våga och vilja vara där. Fanns det någon charmigare dialekt än värmländska? Något godare kaffe än Löfbergs och bättrebullar än de på Lindhes kondis? Och visst måste Klarälven som rinner genom staden göra Karlstad till en av Sveriges vackraste städer? 

Barbro var hemma.