Av Sven Smedberg
Någonting närmar sig ett slut. Eller någonting står inför sin begynnelse. Om det är terminen eller livet. Kanske en annan termin eller ett annat liv. Platsen där detta ska hända kan vara omedelbar eller fjärran. Dess befintlighet är lika osäker som dess innebörd.
Man hejdar sig mitt i steget. För att ge plats för eftertanke. Man tror sig ha nått fram till en milsten, en rastplats, men det är osäkert hur stort det återstående utrymmet kan tänkas vara på vägen till målsnöret. På väg till snubbeltråden.
Mitt i det hejdade steget inser man alltså att möjligheten att överblicka etappen är obefintlig. Det saknas hållpunkter på vägen till det som väntar bortom synranden men likväl är nära. På samma sätt som det saknats hållpunkter på vägen hit, fram till det hejdade steget. Vidare felas oss möjligheten att mäta, måttstocken är underkänd, den är förverkad, huggen i bitar, för att använda en ordalydelse med brutal uppriktighet. Men än värre, även om stocken vore hel, saknas mått. Är vår återstod ett ljusår eller en näverskomil? Och en skymning sänker sig.
Det ska tilläggas att denna brist på mätbarhet må vara ett lyte, ett ack så mänskligt tillkortakommande, men den har i själva verket varit människans främsta tillgång alltsedan de fåvitska jungfrurnas tid. Den har varit en del av kvintessensen, den som välsignat oss med Ovetenhet. Och en skymning sänker sig.
Men.
Ett klotter på manschetten är detta och med improvisationens ansvarslöshet. De hastigt nedkastade orden bör underkastas revision. En första åtgärd måste vara att eliminera alla ”man” och ”vi” till förmån för ett förbehållslöst ”jag”. Då kan utsagan få prägel av anklagelse. Den anklagade kan därmed begåvas med identitet. Utpekas. I brist på domare kan anklagelser visserligen förefalla vara verkningslösa, men att ertappas med fradga kring munnen är nog. Domslut och andra procedurer reder vi oss – reder jag mig – utan.
När ulven slukar solen har den rättat sig efter en instinktiv linje av följdriktighet. Sluka är vad ulven ska och måste göra, varefter han torkar sig om nosen. Det kan förefalla vara ett ulvens försök att urskulda sig. Likväl är det en handling med oerhörda konsekvenser, bortfallet av solljus är en klimatmassaker, varför förövaren bör nämnas vid sitt rätta namn, sockrade omskrivningar som varg, gråben och gullfot bör i rättskipningens namn undvikas.
Den här lilla utflykten till vår gemensamma förhistoria, där Sol föll offer för Storulvens aptit, varvid en skymning sänkte sig, men där Hon ersattes av en charmerande dotter, är i sig en undanflykt, ett sätt att klä vår förgriplighet i kolorerade bilder som hotar att kamouflera brottet. En skönandes förvillelse. Och i den myt som för ögonblicket råder finns inga charmtroll, varför analogin haltar. Svarta somrar kommer att bestå. Ingen sol över griften.