Av Tim Landmark
Mossa som frasar, under lyckliga fotsteg
kronor som svajar, I vindens lek
där i gläntan där du lever kvar.
Minnena ifrån då,
stämmer inte nu.
Nu är allting så grått, så dystert
ironi, borde mitt liv heta
hur kunde den glada jag förtvina
in i mitt nu ljuva bitterbleka
Där problem upplevs som stora
pension
relation
depression
mynnar ut tyst i gapet, det hela stora
ord man som liten inte ska kunna
krig
svält
invasion
dessa ord väger tunga
är det vårt fel, vi, de unga?
Det gör ont
I och med detta
har vi medmänniskor,
som röstar på partier
utan hjärta.
Livet är svart och vitt,
vill de att vi ska tänka
vi och dom och aldrig oss
för det är lättare att stjälpa
än att hjälpa
Men det är vi med de tyngsta av hjärtan
som kämpar och låtar alla barn se gläntan
för det är vad vi fick
kärlek utan hämning
Så tänk, snälla, jag ber
tänk med mer,
mer än missnöje
mer än hat
mer än det lätta
lär dig av dåtiden
lev i nutiden
men framför allt, tänk, på framtiden.
på hur du kan påverka den.