Av Elin Eklöf
Var är mitt lilla barn, säger jag
hon fanns ju nyss, den lilla
hon med mandelögonen, som sjunger sånger på filmer vi sparat
hon som inte fick luft, som vi fick lämna över till vita rockar och pipande maskiner
hon som vi alltid bär närmast hjärtat
hon som blev frisk igen
och vi tackade de vita rockarna så många gånger att de nästan blev obekväma
Var är mitt lilla barn säger jag
och du svarar
hon sitter ju här
Jag har sett liv rinna ut, tid vara räknad
jag vet hur snabbt det kan gå
det vet vi alla egentligen
ändå är jag avundsjuk på de som verkar ta allt för givet
Det är en lättnad att kunna sucka över papperskassen med udda strumpor
fundera på om det inte är svartmögel i duschen
få bli trött på grund av något som faktiskt går att påverka
den ultimata lyxen stavas bara på ett sätt
mer tid
en ny chans
fler dagar där vi kan försöka göra annorlunda, bättre
eller bara få finnas lite till
När jag fastnar så går jag dit: till glädjen över att få fortsätta
jag kör till vattnet och ser på solnedgången
ibland följer du med mig
din förundran
att jag får ta del av den
Allt det som vi byggt upp
det som vi kallar vårt hem
det är förgängligt
se där, en tavla som hamnat på sned
du tar ned den
kvar blir en ljus ruta
plötsligt ser vi att det är som ett tunt lager av sot på hela väggen
Allt är ett korthus
men just i dag kan jag hämta dig på skolan
du kan hoppa in i en varm bil
stilla bruset en stund
jag kommer imorgon också
Mitt lilla barn som nu är stor
du har alltid varit din egen, aldrig tillhört mig
men nu och sen vill jag finnas här för dig
Du går med trygga steg mot bussen
ropar hej då i hallen
bakom dig står jag och viskar tyst
det som du redan vet