Av Stefania Sarno
Jag önskar att jag kunde räkna dagarna framför oss när du lagt ditt litet huvud på mina knän, när bussen tog oss till ett annat land, mot en annorlunda soluppgång. Man säger att stadens ljus flyr ifrån dig när du åker i natt men jag kände att de körde med oss i stället, nästan att följa oss i vårt språng i mörkret. Som att säga att det var värdet det. Spelade ingen roll, min värld var på mina knän och resan var fortfarande framför oss. Nu, som är redan några år som vi har landat i våra nya liv, längtar jag efter samma förväntningar, samma känsla i alla fall. Eftersom, även om det skulle betyda att vi är på att börja om igen, skulle jag också kunna veta att början motsvarar mer tid, mer hopp och skenet av en plan. Vilken plan? Kan man ha en plan med dig? Och, är du precis den som jag menar eller är du en inre version av dig, nästan en annan individ, en annan människa? Idag ligger ditt huvud på mina ben igen och jag skulle vilja erbjuda dig något mer än bara det otrolig rörliga landskapet över Molkoms sjön. Jag skulle vilja kunna blunda för en stund tillsammans med dig och prova att samvetsgrant föreställa en hypotes: vi, på samma bänken, som pratar om ditt gymnasieval, om vad det du vill bli i framtiden, om du skulle vilja gifta dig en dag, om du kanske är kär till någon just nu. Men sen öppnar jag själv mina ögon och ser dig som står bredvid mig precis som ett satellit rullar regelbundet kring sin egen planet, du som sitter på samma bänken och samma önskningar, som tittar på samma oändliga bilden utan att du är på en annan galaxa. Jag observerar dig och jag hittar direkt din unikhet i min dumma villfarelse.. Skönheten och odjuret som lever i dig kan man inte resonera med. Det är bara att acceptera och förstå på ett sätt, samt uppskatta och älska på det andra sättet. Det är inte en saga, det förstås. Men på något sätt ser ditt liv ut som en oändlig dikt med flera verser och man kan alltid koppla upp ett ord till. När man leker och planerar framtid, räknar man satelliter runt planeter och barn på en bänk som drömmer om vatten och fiskar och blommar och vind. Det sötaste blicket förlorade mellan färgerna och det beslutsam tysta svaret tappade sig i en envägs konversation. Vem bestämmer? Vem är ägare av sin egen framtid på riktigt? Du är målaren av dina tankar, men vart dina tankar går efter det får man inte veta. Du är vad du bestämmer och alternativen är inte ofta i tallriken. Du är där som en fyr mitt i havet, som en sjöman på sitt skepp. Du vet att du inte vet vart du ska gå och det är den bästa planen som du skulle ha. En plan är för dig som ett tag utan säten, du kan alltid bestämma att sitta på golvet i stället. Idag är din framtid, imorgon är din hopp, nästa år är ett annat liv. Framtid är en del av vad du vill just nu, för nu var vår framtiden en stund sen. Vi är den framtiden, som en pil skjuten från en båge där det inte hör. Din framtid tillhör dig, men bara om du vill.