Av Johanna Nilsson
Jag väcks av ett pirrande i nacken och långsamt öppnar jag ögonen. Instinktivt vet jag att min återhämtning har nått rätt nivå och att alla värden är bra. Puls, hormoner, blodtryck. Allt är utmärkt utifrån mitt sextiotreåriga perspektiv. Den kittlande känslan återkommer och jag rör fingret över den lilla utbuktningen bakom örat, strax under hårfästet där chipet sitter. Det kallas WIPS – Web Intelligence Personal System. Jag håller fortfarande på att vänja mig. Ännu har inte alla nervbanor och tankar synkat ihop sig med den otroligt lilla, men kraftfulla samling komponenter som är inskjuten under huden. Det kan ta några veckor, som de sade på Myndigheten, sen ska jag aldrig behöva känna mig osäker på vad jag vill eller tycker. Bara min WIPS får bekanta sig med mig, ska den guida mig genom alla beslut och lagra alla minnen, så att inget kan glömmas bort. Mina goda gärningar kommer att premieras medan ett dåligt beteende ger avdrag och uteblivna förmåner.
I kylskåpet står frukosten, tre näringsdrycker kommunicerade av mig själv till kylskåpet under sömnen, perfekt komponerade utifrån mina behov. Jag intar dryckerna och gör den grundläggande ihopkopplingsövningen, den som ska stärka bandet till min och alla andras WIPS:ar. Långsamt, för att få med alla steg tänker jag mig utanför min stuga, till grannen och till servrarna på vägen där de hämtar informationen. Vidare till centralservern i byn, ut i landet och världen. Det går snabbare för varje gång. Jag får all information som behövs och hinner också hälsa på min syster på andra sidan jorden och bjuda in barnen till helgens digitala middag. Jag behöver inte tala, inte åka någonstans, inte störa någon, inte ifrågasätta eller resonera. Allt sker genom en nanosnabb rörelse som går i mina egna nervbanor. Det nyttjar hela din kapacitet, som de sa på Myndigheten.
Så, vad ska jag göra nu? Huvudet känns tomt, inget mer pirr, inget att göra och hela dagen framför mig. Jag har inte riktigt vant mig än vid det här avstressande tillståndet. Vi som är med i systemet behöver inte arbeta utan kan spendera dagarna fritt. De säger att snart kommer alla att vilja vara med.
Kanske ska jag påbörja rapporten som Myndigheten vill att jag ska skriva varje vecka? Bara ett litet meddelande som de sa, som en gest på min välvilja för att jag har fått tillgång till alla mina förmågor. En enkel upplysning om hur omgivningen ter sig och vad människorna i min närhet har för sig.
Den här veckan får jag fundera på vad jag ska rapportera för de verkar inte riktigt nöjda med mina beskrivningar av hur grönsakerna växer eller att det är gropar i grusvägen. I stället uppmuntras jag att vara mer uppmärksam, mer personlig så att säga. Vad ser jag hos min granne, till exempel? Något… avvikande? Sanningen är att jag ser en hel del, men vi har en överenskommelse, grannen och jag. Ibland blundar vi när vi ser in i varandras medvetanden.