Av Jenny Skönrot
Under gårdagen hade de stannat till där och köpt en pizza. Det var en liten kiosk, med pytteliten plats för en person bakom kassan och max två kunder framför. Ändå lyckades man på något vänster grädda pizzor där bakom. Ögonen blev stora som pannbiffar. Imponerande, tänkte hon. Det var en gammal kiosk som stått där sedan 50-talet, berättade han. De svartvita fotona vid dörren bevisade detta. Den såg nästan exakt likadan ut nu. Häftigt, tänkte hon. En k-märkt kioskpizzeria. Kanske den enda i landet?
Det var oktober där utanför köksfönstret. Det trollska morgondiset en bit ovanför marken och alla färgerna avslöjade årstiden. Hon öppnade fönstret, tog några andetag. Lät den krispiga höstluften nå ända in till lungornas innersta rum. Det värkte till en millisekund i hjärtat av all naturlig skönhet framför henne. De gula löven stod i bjärt kontrast mot de mörka tallarna i bakgrunden. Med nöd och näppe letade sig de svaga solstrålarna fram mellan träden till hennes ögonfransar. När hon kisade bildade alla regnbågens färger fina mönster på näthinnan. Hon tog en klunk kaffe till och betraktade den handknutna ryamattan hon ärvt av farföräldrarna. Den var vacker i sin blå nyans trots några kaffefläckar och måste ha tagit tid att göra. Andra hade tyckt den var för gammal. För ful. Inte hon.
There’s beauty in the ugly. Hon skrev ner orden med rött bläck på en lapp och satte den på kylskåpet under en orimligt färgglad souvenirmagnet från Barcelona. Den gamla kioskpizzerian dök upp i tankarna och hon blev glad. Att man inte bara skövlade allt gammalt som blivit fult eller kantstött gjorde henne hoppfull. Kläder brukade hon förnya genom att t ex sy på något hjärta istället för att slänga. Sparar du så gamla kläder?! Hennes faster lät provocerad när hon syftade på hennes blommiga midsommarklänning som hon av tradition burit varje år sedan Berlinmuren föll. Visst, den hade några år på nacken nu, men det var ju en synnerligen fin klänning. Slänga den? Aldrig! Det var 23 år in i millenniet och trots läskiga klimathot och obstinata Greta-rörelser slängde man fortfarande fullt fungerande prylar på tippen. Det borde vara böter på det. Särskilt när man renoverade köket för fjärde gången, av uttråkning och i brist på andra gemensamma aktiviteter som höll ihop äktenskapet. Pengarna borde gå oavkortat till Naturskyddsföreningen.
Ibland kände hon sig som en kvarleva från en svunnen tid med sina köksluckor från 50-talet. Det paradoxala var att samma människor som påpekade hur hemtrevligt det var hos henne slängde ut sina egna gamla, personliga kök. Hon förstod sig inte på människor. Lappens budskap var hennes mantra och hon visste att den, där den satt väl synlig på kylskåpet, även skulle väcka tankar hos de som hälsade på. Kanske hon på så sätt lyckades så ett frö i deras medvetande om det vackra i det fula. Det skulle bli diskussioner och hon skulle behöva försvara varför hon valt att vara bakåtsträvare. Några skulle köpa hennes resonemang kring att vi måste värna naturens resurser. Och det är precis så vi förändrar världen. I små, små steg. Kanske t o m en handskriven lapp på ett kylskåp kan starta en estetisk revolution, vem vet.