Hon började sakta dansa

Av Marcus Dahlia

Vädret skiftade fort idag och regnet låg just nu som en tät ridå framför bussen som susade fram på vägen kilometerna innan den långa nedförsbacken bredvid skidspåren och idrottsplatsen som alltid påminner om den stundande slutdestinationen. Men trots alla påminnelser var det knäckebrödsfabriken som fick Max att känna sig tillbaka på riktigt. Och även om den jättelika byggnaden inte alltid är tydligt synlig, så finns den ändå där i medvetandet. Ungefär som solen, som nu började leta sig fram igen. Ibland är den gömd bakom skymmande moln eller kyligt avlägsen i nattens mörker, men alltid värmer den någon människa på jorden.

Motvilligt klev han av bussen i hemstaden han helst undviker och nu endast valt att besöka för sin mormors skull, hon som han inte träffat sedan långt innan viruset spred sig över världen. När han passerade den store poeten sittande på bänken vid älven fastnade tankarna i minnen från årtalen och platserna han länge försökt att glömma. Det mesta var sig likt, förutom några tveksamma försök att göra centrum mindre deprimerande att vistas i. Och även om ett par av de bevarade trähusen fått nya färger så kommer det alltid att finnas en utsmetad grå nyans över staden.

Tyngden släppte när Max äntligen mötte mormor som väntade i den flagnade paviljongen omgiven av buskar och gula betonghus. Genast infann sig ett lugn han inte känt på länge och det var just den känslan som hon alltid lyckades skänka honom. Korgen med kanelbullar och hemmagjord svartvinbärssaft stod inbjudande på bordet och det enda han ville var att omfamna henne, men på grund av pandemin tvingades han nöja sig med att säga att han saknat henne. Mormor gav honom ett ömsesidigt leende som svar tillbaka samtidigt som hon tände en cigarett. Hon hade som vanligt fixat håret och klätt sig i en av sina finare klänningar, och i kvällssolens ljus glänste hon som en riktig stjärna. Han njöt av att se henne genom röken när hon lutade sig bakåt och blickade ut över den ödsliga gården hon bott på i största delen av sitt liv.

Under tiden märktes det att hon var besvärad av den vardag som inte längre var som den brukade. Dysterheten bakom alla meningar och leenden fick honom att tänka på när hon brukade spela musik för honom när han var nedstämd som barn. Så han plockade upp högtalaren han hade med sig ur väskan, letade fram spellistan full av musik från förr och tryckte på just den där låten som mormor älskar. Fnittrande och ojande ställde hon sig upp och började sedan sakta dansa en uråldrig dans medan hon vinkade till några av grannarna som nyfiket stack ut sina ansikten och hejade tillbaka. Glädjen som spreds genom musiken gjorde att Max fylldes av värme, så han lät musiken ljuda en stund innan han gjorde sig redo för att åka hem igen. Och det var på vägen tillbaka i fotspåren han trampat upp på vägen dit som det sjönk in att den här staden inte är vad som var då, utan vad som finns kvar nu. Det här är hemma. Det här är Filipstad.

Dikter

Av Lisa Fritiofson

Glava

I Glava

En stillsam kväll

Jag vaknade till från min tupplur och hörde fåglarnas kvittrande sång

Regnet föll över skiffertaket

Kunde jag höra

Blickade ut genom det gläntande fönstret

Mitt inre, lyste upp där jag låg

Det glittrade på träden 

Solen som precis överaskat både molnen och regnet

Solen och regnet dansar ljuvt tillsammans

Motpoler till synes, men just nu i stämningsfull harmoni

De liksom behöver varandra

Trädglittret

Bildas från solens strålar 

Smekandes på de vilande regndropparna

Sällan skådat vackrare

I Glava

Tid
Jag orkar inte titta på dig, samtidigt vill jag alltid ha dig nära
Tid
Du stressar mig, samtidigt som du gör mig så lugn
Tid
Du är så oändlig, samtidigt så begränsad
Tid
Dig har jag som minst när jag behöver dig som mest
Tid
Det är allt vi har
Tid
Att vänta i tid
Tid 
Det tar tid
Tid 
Du gör dig ständigt påmind även om jag försöker stoppa undan dig och fylla dig med tingens tid
Tid
Mellanrummet mellan nu och nu
Tid
Det går fort när man har roligt sägs det. Vad är det som sägs egentligen?
Tid
Tidlöshet i en värld där tidens stränga makt spelar på de svarta tangenterna
Tid
Om tiden är livets passagerare –  vem kör?

Mailet

Av Filip Pontelius

​Det kalla blå ljuset från laptopens skärm lös upp Simons ansikte. Han satt vid skrivbordet framför den enda ljuskällan i det mörka studentrummet, och skenet kastade långa skuggor i hans sparsamt möblerade krypin på internatet. Simons mamma, Marie, hade tyckt att det var onödigt att han skulle betala flera tusen i månaden för det lilla rummet och det där gemensamma pentryt där vasken alltid var överfull av disk från de andra studerande. Han kunde ju bo kvar hos henne i lägenheten i Våxnäs och pendla till Ingesund från Karlstad. Arvika ligger ju inte ens en timme bort. Men på den här punkten hade Simon varit bestämd. Han ville komma bort från barndomshemmet. Försöka stå på egna ben och umgås med andra i hans egna ålder. Försöka våga leva öppet bland främlingar som han, om inte han själv ville det, kanske aldrig skulle återse efter läsårets slut.

​Simon fokuserade åter på det ännu tomma mailet på skärmen framför sig. Han hade lovat Viktor, killen på Västgården, att göra det här innan terminen var över och Simon skulle behöva åka tillbaka till tvåan i Våxnäs för att spendera julen hos Marie. Två veckor där han skulle förtränga det som han hade kunnat vara öppen med bland de andra på folkhögskolan. Det här skulle utan tvekan ha varit svårare öga mot öga eller över telefon än via text.

​I värsta fall, om allting gick fel, kunde ju Simon stanna kvar på internatet över lovet. Viktor hade lovat att då skulle han också stanna kvar, oavsett hur mycket Simon än hade protesterat. Han ville inte hålla Viktor borta från sin familj, speciellt inte under en så stor familjehögtid som julen. Simon måste göra sitt bästa med det här mailet. För mycket stod på spel, inte bara för honom.

​Kära mamma

​Han raderade genast orden från textrutan. ”Kära mamma”. Orden smakade beskt i munnen. Det var alldeles för formellt för ett mail till kvinnan som hade fostrat honom i nästan 20 år. För formellt för det han behövde berätta.

Mamma, jag älskar dig. Och jag hoppas att du ska fortsätta älska mig efter det jag har att berätta för dig.

​Han stannade till. Händerna darrade lätt någon centimeter över tangentbordet, och hjärtat slog så det smärtade i bröstet.

​Mamma, jag…

​Jag är gay.

​Efter de tre orden brast dammarna för Simon. Fingrarna smattrade mot tangenterna som ett spöregn mot ett fönster när han vällde ut själ och hjärta i mailet. Först när nattens tryckande mörker hade ersatts av den lätta rodnad som för med sig en ny dag kände han att han var uttömd på saker att skriva. Skicka. Nu var det bara att vänta.

​…

​Med ett ryck vaknade Simon till, fortfarande sittande i stolen vid skrivbordet i studentrummet. Utanför sken solen över ett snötäckt Ingesund. Ögonen sved av för lite sömn och ryggen värkte från den obekväma sovställningen, men det var inte viktigt nu. Simon hade vaknat av ljudet från en notis på mobilen. Hade hon svarat? Vad hade hon svarat? Han fumlade fram telefonen och öppnade mail-appen.

​Innan han hann öppna mailet såg Simon vad det stod i ämnesraden.

Inte ett ord.

Bara tre röda hjärtan.

En Värmlandsresa

Av Emilia Nilsson

Det första trampet på pedalen, startskott för en resa genom alla miljöer du någonsin kunnat drömma om.

Tramp nummer 1, 2, 3. Nummer 4, 5 & 6.

Cykeln bär dig framåt, och du blickar ner mot den livfulla sjön. Livskraften du noterar omfamnar dig. Dess källa; varje enskild våg från vattnet nedanför. Dess källa; barnfamiljernas skratt, plask, från stranden du lämnar bakom dig. De sprider dofter av pastasallad och vattenmelon, jordgubbssaft och kaffe från sina korgar vid strandfiltarna; dagens första fikapaus. Livskraften från det rika fågellivet; alla dunprydda fågelungar. Snart syns inte vattnet.

Tamp nummer 40, 41, 42.

Du tar dig fram mellan husen. Nya, gamla, höga, låga. Här finns rum för alla sorter. Varje tramptag för dig vidare och du svischar förbi gräsplaner, trädgårdar och motionsspår. Längs bilväg och skogspartier.

Tramp 402, 403, 404.

Stora öppna vidder. Åkrar, ladugårdar, hästar. Lantliv. Inte ett spår av stad. Lugn. En bris sprider doften av det torkande höet. Cykeln bär dig vidare. Sakta bytes öppet landskap mot gran, tall och mossa.

Tramp 1049, 1050, 1051.

Det doftar från stammarna av kåda. Så ser du dem, längs stenväggarna som ramar in vägen som leder dig framåt. Troll. Stentroll. Hela vägen, på båda sidor. De ler mot dig, de betraktar din färd och de hejar på dig vid varje tramptag. Deras påhejade energier ger din inre motor en extra kraft. Du kommer i ro.

Tramp 2003, 2004, 2005.

Forshaga kommun. Forshaga centrum. Forshaga. Trampen leder vägen; vackra broar över porlande vatten. Småstadskänsla genom stadstrafik. Du stannar upp; väl utanför stadskärnan stannar du upp, vid en rastplats, på en bänk, vid ett vatten, tar paus.

Noterar, reflekterar. Känner den storhet som den värmländska arenan har att erbjuda. En asfalterad cykelväg från Karlstad till Forshaga där stad, där lantbruk, där skog och natur, där vattendrag; där alla sorter finns med direkt närhet till varandra. Du har just inandats livet från alla de olika miljöer du någonsin kunnat drömma om. Du har just passerat nästan hela Värmlands mångfald representerad.

Och på vägen hem susar människoliv i stadskärna; vatten porlar i älv; fågelsång i skog; torkande växtlighet i öppna åkerlandskap.

Tramp nummer det sista.

Skratt, plask, pastasallad och melon. Denna miniatyr av allt du har att erbjudas och du vet att du aldrig kommer sakna något, så länge Värmland är platsen för din resa.

Svar på tal

Av Maria Pihlström

”Ja’ är när däj på prov i två vecker, å blir du omöjli’ sô flôtter ja tebaka te sôster mi i Hyviksberg.” Det var vad Sigrid Persson sa när hon klev innanför tröskeln hemma hos Egon i Änga en junidag i Fensbol 1949. ”Ja’ får väl försök å hôll mäj i skinn”, svarade Egon där han satt med brutet ben i gips vid köksbordet. ”Dä ä ju hönsa å ve-traven…”  ”Ja, ja, dä tar vi sôm dä kommer”, avbröt Sigrid och satte kaffekokaren på spisen. ”Här behöver skures.”

Nästa dag hängde inte bara Egons skjorta och byxor på tvättlinan utanför huset, utan också hans gamla noppriga långkalsonger. Det tyckte Egon var onödigt, men Sigrid lät sig inte rubbas. Hela Änga behövde en tvagning, påstod hon. Därför satt nu Egon parkerad i bara undertröjan med sitt gipsade ben i en karmstol mitt på gårdsplanen. ”Hôll däj unna”, sa Sigrid och gick fram med skurborsten.  Fattades bara att den nyfikna grannen, Alvar i Ås, skulle komma förbi nu.

Just då kom Alvar, för han hade hört om Sigrids ankomst. ”Jaså, du sitter här å goner däj”, sa Alvar och flinade. ”Ja’ lufter ben mitt ser du väl”, sa Egon surmulet. ”Du flagger mä kalsongan ser ja’”, fortsatte Alvar. ”Dä ä städer-dag”, sa Egon. ”Föresten, hônna gär du själv ut? Har int du å gär mä sôan bort när däj?” ”Jo, men di sôver meddag”, svarade Alvar och fick plötsligt bråttom iväg. Egon satt där han satt och betraktade eftertänksamt Sigrids framfart.

En kväll när Sigrid stod och skalade potatis sa Egon lite trevande från kökssoffan att ”nu har dä ju snart gått fjortan dager å prövotia ä slut…”. Utan att stanna upp i potatisskalningen svarade Sigrid med ”ja’ stanner tess ben ditt ä helt läkt”. Och så var det med den saken. I ren glädje skruvade Egon upp Bertil Boo på radion.

I början av augusti fick Egon gipset borttaget på Torsby lasarett och Sigrid skulle återvända till sin syster i Hyviksberg. Väskan var packad, redo i hallen och Egon hade noga kontrollerat luften i däcken på Sigrids cykel. De blev båda stående på förstukvisten en stund, just som det kom en regnskur. Sigrid med schaletten om håret och Egon med nävarna i byxfickorna. ”Dä ä bra för backen att dä äntligen kommer regn”, sa Sigrid. Egon hade egentligen tänkt svara något i stil med ”ja, dä ä att se tôrt se”, men ur honom kom istället ”du kanske stanner här när mäj, du Sigrid”. Han blev förvånad över sina egna ord, men kände ändå en lättnad. Sigrid teg. Det kom inget ”du tâler att du”, nej, ingenting. Egon blev nästan förskräckt när han såg henne stå med blicken långt bort i fjärran, ända bort till Vitsand tycktes det som. ”Dä klarner ôpp i väst”, försökte han. Då såg Sigrid rakt på honom och sa: ”Ôm ve gifter ôss. Da skull saken kom i ett annet ljus. Å ja’ vill ha en finen klänning ifrå’ ekiperinga i Torsby. Å sen får du gär nô ôt uthusa.” Och så kom det sig att både vedboden och ladugården i Änga fick nytt tak och fasaden skinande rödfärg sommaren 1949. ”Dä va värst tåcken fart dä ä på Egon nu för tia”, sa Alvar i Ås. 

Komma hem

Av Lotta Lundh

Att det inte hade slagit henne tidigare. När hon såg den avlånga sjön spegla sig i solskenet utanför tågfönstret hade allting fallit på plats. Det var ju här hon hörde hemma. Det var här hon skulle vara. Trots allt.

Länge hade hon flytt just härifrån, för att komma ifrån de jobbiga minnena och de svarta käftarna som hungrigt hade nafsat henne i hälarna ända sedan hon var liten. Hon hade sprungit så lång och så fort hon hade kunnat härifrån. Ända bort till andra länder och främmande kontinenter hade hon tagit sig, för att det förflutna varit på väg ikapp henne.

Till slut hade det naturligtvis gjort just det. Svalt henne med hull och hår och kastat ner henne i ångestens avgrundsdjupa hål. Där hade hon blivit kvar med piller, sjukskrivning och depression i flera år, utan att ha en aning om hur hon skulle ta sig därifrån.

Hon hade aldrig känt sig så ensam som då. Utomlands, utan skyddsnät, fallande i en nedåtgående spiral. Inte förrän hon kommit ända ner på botten av det svarta hålet hade hon insett att det var på väg att gå käpprätt åt skogen. När hon hade börjat fundera på hur hon skulle avsluta sitt liv, insåg hon att det inte kunde fortsätta på samma sätt. Hon var tvungen att göra någonting, annars skulle hon gå under.

För att kravla sig upp, hade hon gjort det hon aldrig trott att hon skulle behöva. Hon hade gått till en terapeut. Pratat om saker hon aldrig tidigare tagit upp med någon. Det där som hände för så längesedan, som hon trodde att hon hade undkommit. När hon öppnade munnen forsade det ur henne som ett rinnande vatten. Det var uppenbart att hon skulle drunkna om hon inte släppte ut det.

Terapeuten hade fått henne att inse att det inte var hennes fel. Det var inte hon som skulle skämmas. Hon hade varit ett barn och var oskyldig. Det var de som hade mobbat henne som hade gjort fel. Inte hon. Trots det var det hon som hade flytt och de som hade stannat kvar. Det var hon som satt i en storstad i Australien och grät på en mottagning, medan de fortfarande levde sina vanliga liv i Värmland, som om ingenting hade hänt.

När hon hade lyft på locket till sina allra innersta rum, släppt ut sina mörkaste hemligheter, var det som om det enda hon kunde tänka på var hur det var därhemma. Hur livet fortgick i de värmländska skogarna. Hur Fryken såg ut när vårsolen dränkte dess krusade yta med blänkande glitter. Hur det såg ut när skogens konung visade sig på någon av de slingrande grusvägarna i de djupa skogarna. Hur de hade det hemma. De som blivit kvar.

Och nu satt hon här. På rälsbussen upp genom landskapet. Från Karlstads stora tågstation hade hon rest med tåget genom skogen, alldeles intill Frykens strand. Och insåg att det var hon som hörde hemma här. Inte bara de. Det här var hennes plats på jorden, och hon tänkte inte längre låta någon neka henne att leva sitt liv här. Hon hade rätt att ta plats här.

Tåget stannade. Hon stod redan och väntade vid dörren. Tog ett djupt andetag. Klev ut. Hon hade kommit hem.

Som en dröm

Av Anna Pettersson Nordwall

Jag vet inte vad Värmland gör med en egentligen, men något alldeles fantastiskt gör det. Det är svårt att beskriva det. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det är så många ord jag skulle vilja beskriva det med, men när det väl kommer till kritan så får jag inte fram ett knyst. Det är bara så att det är Värmland, det är något man inte kan klara sig utan. Den vackra meanderformade älv som går i genom hela Värmland. Närheten till skog och mark. Naturen. Glada och positiva människor som går runt med samma tanke i huvudet och samma mening på läpparna: Allt ordner sej, åh gör det inte det så driter vi iet. Inga konstigheter där inte för det är ju faktiskt så, allt ordner sej.

Vi bor så att vi har naturen precis utanför husknuten. Den lummiga skogen. Naturens fina blommor och växtlighet. Rådjur, älg och diverse annat vilt som står och äter på åkern precis utanför vardagsrumsfönstret. Ja det är ljuvligt. Allt är så ljuvligt och problemfritt.

Jag har rest runt i hela Sverige. Jag har varit så långt ner i Sverige som Malmö och så högt upp som Boden. Jag har varit så långt västerut man kan komma och så långt österut som man kan åka, men nej, inget går upp mot vårt vackra Värmeland. Det är ju precis så som Anders Fryxell skrev i Värmlandsvisan: ”Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land! Du krona för Svea rikes länder! Ja, om jag komme mitt i det förlovade land, till Värmland jag ändå återvänder”. Jag själv kommer aldrig att lämna Värmland och skulle jag göra det så vet jag att jag skulle återvända fortare än kvickt. Hela Sverige är fint, men Värmland ja det är något speciellt.

Även om allt känns besvärligt i bland och alldeles fruktansvärt så vet vi ju alla här i Värmland att det ordner sej, hur knövlit allt än känns. Tack Värmland för att du finns och för att lilla jag, just jag, fick chansen att växa upp och bo här.

Tillbaka till den asfaltbeklädda väg jag brukar promenera på. Många gånger har jag stannat upp och bara andats. Jag har doftat, jag har lyssnat, jag har kännt. Jag vet att jag kommer att fortsätta att dofta, lyssna och känna, för det är ju som en dröm. En verklig dröm som jag alltid kommer att leva kvar i och även hoppas på att min familj alltid kommer att göra. Kolla ut genom fönstret, det finns drömmar som kan besannas och drömmar som verkligen är sanna redan nu.

Före och efter

Av Lena Böving

Vad hjälper det en människa att kinderna blir våta?
– Nils Ferlin

FÖRE

Juli

Farfar bor på en ö i Vänern. Det är en lång resa dit.  Men vi gör ett stopp i Arvika för pappa vill till Ingesund och höra gitarrmusik. Han spelar själv. Bea och jag brukar bada i Glafsfjorden. Sen åker vi till Kristinehamn, där farfars båt ligger.
Det finns inget vatten i stugan på ön men sånt bekymrar inte min mamma. Men hon är lite orolig för bilresan.  
– Har du kollat bromsarna? Bilar blir sämre och sämre – barn blir bättre och bättre, brukar hon säga.
Men John vill inte följa med. Jag hörde i morse hur hon mutade honom med ett datorspel. Hon vann fighten, så han kommer nu med sin skateboard.  
Pappa som håller på att lasta årorna på takräcket muttrar:  
– Ska den där med?
– Javisst lilla gubben, säger mamma, pussar honom och hjälper honom att fästa den.    I morgon så här dags äter vi jordgubbar och jag vispar grädden med en konstig visp. Sen dyker John från klippan.  

Nu åker vi förbi Södertälje.  John sitter bakom mamma och jag i mitten där bak, för annars blir jag åksjuk. Tur att Bea är smal för här är trångt.  
Vi ska stanna och äta glass i Örebro. Härligt!

Ur Värmlands folkblad:
Igår vid middagstid inträffade en trafikolycka på 62-an, en frontalkrock mellan en lastbil och en personbil. Kvinnan avled på platsen, mannen och de tre barnen är skadade, en av dem allvarligt.  Lastbilschauffören blev chockad.

EFTER

December

Idag kom John hem från sjukhuset. Vi sitter i köket och äter soppa som Bea lagat. Pappa matar honom. Av olyckan minns han bara att skateboarden låg på gatan. Jag önskar att jag också glömt alltihop. Det har jag inte! En gubbe bar mig till ambulansen och där låg mamma på en bår och jag förstod att hon var död. Mina trasiga ben gjorde väldigt ont.  
Nu ska vi börja vårt nya liv utan mamma och med en halv bror. Han ska få en egen assistent. Han vet inte ens hur man borstar tänderna.  
Jag är rädd, gråter mycket och längtar efter mammas varma röst. Pappa jobbar hemma och försöker ta hand om oss. Jag måste ha kryckor.        
Bea gråter inte. Det är nog farligt att ha så där mycket sorg inom sig.
Vad händer när John förstår att mamma är död?  
Och skolan? Jag har missat mycket och mamma brukar hjälpa mig med matten.
Pappas gitarr blev en rishög i krocken. Han bröt revben och har ont, men ondast har han i hjärtat. Det var ju han som körde.
– Tänk om de inte tvingat med John till Värmland, sa Bea till mig igår.
– Håll tyst, sa jag.
Men jag har ju också tänkt så. Det har nog pappa också. I morse satt han och grät med mammas blus i famnen.

Hur ska vi kunna leva utan mamma?
Jag är bara elva år och vill bli glad igen!  
– Vera! Vi ska klara det här ihop och du ska sluta grina, säger Bea.
Hon har rätt men jag kunde väl åtminstone få en katt!
Vi MÅSTE ju fortsätta leva!

Men jag fattar inte hur det ska gå till?