Kategori: Uncategorized

Av Lottie Ålhed

Den tar inte många timmar 
vår minnesrika resa
Mellan bondesamhällen
och vildmark

Sandrevlarna
Med älvens lopp över
slättlandskapet
Slingrande flodslingans
silverorm
Och ån som viker, böjer av
In i skogens 
vilsamt innefattande
och välkomnande famn

Sandgrund 
Namnet
på det museum 
som toppar vår ”att göra lista”
Även kallat Lars Lerin museet
Lars, som är 
en av våra största konstnärer
Om inte till och med den mest
betydande av sitt slag
En akvarellmålare av rang
Anspråkslös och timid
Vars eviga konstnärskap 
växer sig allt längre ut
Bland våtmarkens fågelliv
och strandängens orkidéer 
Han och hans familj
Som slog ner sina bopålar
på ön i Vänerns vatten
Ska inte ångra 
sitt tilltag en sekund

Stora torget 
Där Rödboken böjer sin krona
likt en kaskad 
Upp emot den ännu ljusa 
skymningen
Fylld av kajornas svarta kroppar
Stenbron
Den vi minns 
Lik en gammal och tung och vacker
själ
Speglande sig vemodigt över
vattenytans kava lugn

Kvinnorna på picknick
invid Klarälvens strand
Förvandlade till svarta siluetter
mot en orangeröd himmel

Strömkarlen och älvorna
De som kanske inte ens fanns där
Men som vi i fantasin tyckte oss se

Strömkarlens leviterande polska
lite ovan mark längs  älvens lopp
Ringlande som ormen i paradiset
i stegrande sprakfålars galna galopp 
mellan strandpromenadens träd

Till Alsters herrgård for vi sedan
Åt lunch och bekantade oss med
Gustav Frödings ande.
Köpte hans samlade verk i pocketupplaga och for vidare. 
Tagna av hans naturlyriska
diktande. 
Galenskapen och ensamheten.

Förtrollade av allt det värmländska
vilda, drömska, vackra. 

Återvände vi till vårt hotellrum för att
fortsätta drömma i den ljusa, ljumma sommarnatten. 

Om poeter, konstnärer, jägare, fiskare, älvor,
strömkarlar och stegrande vildhästar
utmed Klarälvens vackra strand.

Och om kvinnorna med sina vackra vita
klänningar på picknick i skymningsljuset
nära den gamla stenbron.
Alla våra drömmar som under natten ska
löpa som gyllene trådar i väven på vår vackra värmlandssvit.

Av Elin Dofs

Vinden för med sig en doft av rostat kaffe och lindar in staden i en känsla av ”Hej, välkommen hit, vi bjuder på påtår”. Aprilsolen värmer skönt i ryggen och jag sätter mig på en parkbänk med utsikt över torget. Ett sista farväl av en stad som välkomnat mig med öppna armar, en vilopaus på väg mot tågstationen och en flera timmars resa som ska ta mig hem.

Jag sveper med blicken över torget och fastnar på ett monument över en historisk dag, en reslig kvinnogestalt som inte ser ut att be om ursäkt för något. Med stolt hållning och stadig blick vakar hon över torget och staden. När kriget rasar på gränsen till Europa är hon en påminnelse om att konflikter kan lösas fredligt, en uppmaning till samexistens.

Doften av kaffe, som möter alla morgonpigga den här vårdagen, är inget nytt för 2000-talet. I vitsippsbackar och runt fäbodknutar hörs ekot av uppmaningar till påtår, välkomsthälsningar i ett län vars gränser ritats om genom historien och där gränsen till grannlandet i väst är mer av en formalitet.

Kvinnan på torget har fångats mitt i steget och med ena foten på en soldathjälm stakar hon ut färdriktningen för kommande generationer. Det är ett litet steg för en människa men symboliserar ett stort steg för en gemenskap som var på väg att slås i spillror. Att betvinga revanschlystna stridsivrare är sedan dess ett kollektivt ansvar och hon leder med exempel. Hon manifesterar ett historiskt vägval, och det höjda svärdet påminner om att alla generationer måste utkämpa sina egna strider.

Kaffesörplande och historieberättande har genom åren bevarat den gemenskap hon eftersträvade, ett slags kollektivt ställningstagande i en ständig kamp om ett samhälle i förändring. Idag serveras kaffet med skummad mjölk och småpratet är en kombination av teckenspråk och engelska, men ord som Välkommen och Varsågod är universella.

Åratal av kafferep och en inställning till utsocknes besökare som gått i arv mellan generationer har till slut blivit en del av en regional identitet. Det är en känsla som återfinns i brisen som blåser in från Vänern, svårt att formulera i ord men uppenbar för oss som bara är här som gäster. Vi är många vars Värmlandsminnen doftar av kaffe, som ser tillbaka med en känsla av att det alltid fanns en påtår på ett bjudning där alla var välkomna.

Den ståtliga kvinnan är ett landmärke för nyinflyttade och en omslagsflicka på turistbroschyrer. Placerad på torget är hon ofta i händelsernas centrum, men hon släpper aldrig fokus. Uppmaningen till alla förbipasserande är tidlös – svärd är till för att brytas av.

Av Susanne Gorne

”Jag heter Susanne och jag är sex år och jag bor hos min mormor och morfar och de har en hund som heter Pål och min morfar är veterinär!”

Min informativa sång ljuder över nejden, där jag står barfota på en liten bergknalle, rakt under den enorma kraftledningens spretiga metallben. Det hörs ett svagt surr från den, som om den vore en jättelik insekt. Mitt solblekta, tjocka hår står ut i två ojämna tofsar. Myrorna ilar över mina bara fötter, stressade att få lägga ytterligare en våning till sitt hus av barr. Det doftar av eneträ och kåda från den ångande skogsmarken. 

”Och jag bor i Stockholm” lägger jag till. Kan ju behöva klargöras. Vi befinner oss ju trots allt i Bergvik, utanför Karlstad, och det är långt hemifrån.

Mitt tonsatta föredrag är ett spontant projekt och jag har inte direkt funderat på om någon kommer höra mig eller inte. Men det är det någon som gör. Tant Tilly finns bara ett stenkast bort, hon ligger på knä i sin rabatt och rensar ogräs och hon hör vartenda ord. Ett roat leende leker i hennes mungipa och hon lägger informationen på minnet. När jag några dagar senare strosar förbi hennes hus, bjuder hon in mig på saft med smörkrämskex. Det blir början på en lång sommarvänskap som ger mig och brorsan en fantastisk möjlighet att maxa sommarlovet, eftersom det ligger högar av Kalle Anka-tidningar på husets vind. 

Morfar är förbi pensionsåldern, men arbetar fortfarande då och då. Han äger en telefonsvarare och det är det modernaste vi sett. Svarsmeddelandena börjar alltid på samma sätt: ”35153, veterinär Smedbergs automatiska telefonsvarare. Veterinären är anträffbar igen onsdag klockan åtta”. Det går inte att tala in något, bara lyssna. Och vänta tills det blir onsdag, hur bråttom man än har med att få sin katt kastrerad eller sin hund tandstensbefriad.

En gång har morfar glömt slå på telefonsvararen och blir tvungen att gå in och svara, mitt i en viktig fotbollsmatch ute på gräsmattan. Det är två lag som spelar. Brorsan är Italien, morfar Sverige. Det är sextio års skillnad mellan de båda spelarna och spelet har varit ganska jämnt. Men telefonavbrottet gynnar Italien, som hinner göra fjorton mål innan morfar kommer ut igen.

Sommarveckorna i den gula femtiotalsvillan i Bergvik är himlen. Vi spelar kort med mormor och morfar på kvällarna, vi får frukostflingor med socker i på morgnarna. Vi följer med och handlar i affären i Våxnäs och får varsin peng att stoppa i tuggummi-automaten. Ut kommer stora, hårda tuggummi-bollar i bjärta färger. Vi har fri tillgång till norska buhunden Pål, Värmlands snällaste. Enda gången Pål ger skall är när någon av oss råkar trampa honom på svansen. Och som grädde på moset kan vi göra utflykter till Tilly och Tore. Och serietidningarna.

Nu läser jag på Wikipedia att Bergvik inte längre är en egen småort, utan har växt ihop med Karlstad. Mormors och morfars hus är utbyggt och Våxnäs förändrat. Tilly och hennes man Tore är för länge sedan bortgångna. Men våra minnen av somrarna i Bergvik lever.

Av Susanne Nyman

Han står och ser efter hon som går. Hon som går i blå sommarklänning med brett skärp, hon som han alltid ser gå, med ömhet och längtan och godhet. Han ser henne gå i skymningen då gräset blivit nattfuktigt och trädens löv stillnat. Han står kvar och ser henne gå.

Hon som går vet att det är så han står och ser henne gå, och hon är inte okänslig inför det, inte alls. Hon känner djupt igen det han erfar, den längtan som slår och bankar i hans bröst. Hon tärs inifrån av samma längtan, men efter en annan, en man som hon endast känt som ljushårig, alldeles silverfärgat är hans hår, men en gång har det varit mörkt, det har hon sett på ett gammalt klassfoto hemma hos honom, han satt där med sitt stumma ansikte med samma sommarblå ögon. Det händer att hon går in i rum som han just lämnat och hans doft ligger kvar därinne som ett ackord. Nästan varje afton innan hon somnar tänker hon på saker han sagt eller borde ha sagt och hon tänker på de gånger han sett in i hennes ögon. Då har alla ljud upphört.

Han med det silverfärgade håret, som hon längtar så förtärande efter, är det annorlunda med. Han har i förtroende berättat för henne att han aldrig längtar efter någon eller känner kärlek. Känslor har han, det vet hon. Han kan vara irriterad, trött och ilsken – på dumheter i gemen och politisk trångsynthet i synnerhet. Han kan också vara rolig och lever upp då han får minnas sådant han varit med och iscensatt, som revyer och galanummer, och då han talar om artister han sett på scenen. Han är generös mot äldre, som sin mor eller paret som en gång var hans grannar, han hjälper dem, tänker på dem och talar om dem.

Och så går åren. Han som står och längtar på altanen står där även nästa sommar, och nästa igen och ser efter hon som går med den blå klänningen, den knälånga med brett skärp, och hon som går och också längtar precis som han, men efter mannen med det silvervita håret gör det fortsatt varje kväll och ibland mitt på dagen – och mannen med det silvervita håret som bryr sig om de gamla och drömmer sig tillbaka till de bästa scenerna i lokalrevyn sätter den vintern upp en ny revy och den blir nästan lika rolig och tokig som den han arrangerade nyåret 2001 och han känner en aning, aning lycka i sitt bröst då folket i salongen jublar.  I publiken sitter han som längtar efter hon i blå sommarklänning, men hon i blå sommarklänning är inte där. En dag stängde hon dörren till all längtan och satte sig på sin cykel och trampade i väg. I nästa by hyrde hon en lägenhet med vitfärgad träaltan och bortom den fanns en grön äng som gick över i en allmänning, och hon skaffade en kattunge. En liten kvicktänkt kattunge. Den var silverfärgad med himmelsblå ögon.

Av Therese Sjöqvist

Allt verkar stå still under sommaren, eller ja i alla fall på rätt platser (kanske fel beroende på vem du frågar). Är det inte någonting speciellt med Värmland under sommaren? Vi har alla våra smultronställen, om det så råkar vara i Skåne eller Västerbotten. Vad är det då som gör Värmland unikt? Även om jag inte kan svara för hur det är i resten av Sverige dröjer sig i alla fall tidiga sommarminnen från Värmland kvar. Kanske är det de rika kontrasterna som ändå finns, från den tydliga storstadskänslan och restaurangkulturen i Karlstad till småorter norrut, typiskt präglade av jakt och fiske. Det är rally och raggare. Värmland under sommaren är både livliga och moderna musikfestivaler. Samtidigt är det också att åka förbi och se nyfikna turister som tar del av timmerflottfärden på Klarälven. Från musikfestivaler till timmerflottfärd. Kan det bli mycket mer kontrast än så i ett enda landskap? Kanske är det möjligt men Värmland för mig är ett enda myller av kultur och överraskningar som bara väntar på att upptäckas. En chans att se någonting nytt. För en del är det också en chans att kunna återvända till sina rötter, på något sätt är det tydligast under sommaren. 

Värmland kanske känns litet men det finns sådan variation att de flesta borde kunna hitta någonting de uppskattar här eller känner igen sig i. Varken fotboll eller rockabilly har sitt ursprung i Värmland men den glöden som finns i lilla Degerfors för att heja fram både målvakt, högerback, vänsterinner, mittfältare och libero med fler kan inte annat än beskrivas som enastående. I Torsby och Sunne, där gamla amerikanare och rockabillymusik blivit en alldeles egen livsstil är det svårt att inte dras med i sommarens uppstämdhet när stoltheten för de glänsande bilarna lyser i lokalbornas ögon. Ja, Värmland är sannerligen en bok som gärna berättar sina hemligheter för alla som är beredda att ta sig tid att läsa och lyssna från innebandykultur i Hagfors till Arvikas EPA-traktorer. 

Varken under resten av året eller på sommaren kanske Värmland inte direkt har de största festivalerna och kan bjuda på glittrande tillställningar- jämfört med andra platser runtom i Sverige finns det väl alltid någon som är större. Men jag tror personligen inte att det finns särskilt många platser rockabilly möter fotboll. Det finns bara ett Sunne- orten som är mycket mindre än vad den egentligen verkar för all levande företagskultur och en plats vars arv förs vidare genom en författare med en ordförmåga vilket fortsatt hänför hela Sverige. Spektakulärt kanske inte är synonymt med Värmland på det sättet att du kanske blir överväldigad av alla potentiella möjligheter samtidigt. Vad som finns är en underförstådd skönhet, som kan spegla sig i ett par höga berg och djupa dalar eller kanske i lacken på en turkosblå amerikanare. Såklart måste det ju vara någonting i Värmland, platsen som format en hel del konstnärer och författare med en skönhet vars ljus om än underförstådd ändå lyser skimrande skarpt! 

Av Solveig Olsson-Hultgren

Ack, Värmeland du sköna
med sola i Karlstad och ängder så gröna,
vad tänker jag på när jag tänker på dig –
vad är det för minnen som lever i mig?

Natur och skulptur, partitur, trubadur
men allra mest hyllan, med din litteratur!
Fröding med sina skorrande strängar,
dans bort i vägen och kärlek för pengar,
Lagerlöf Selma med sagan om Gösta,
fick priser och stolen – dock inte rösta …
Ferlin sa förlåt för somligt han skrivit,
Kalin skildrar bruket och arbetarlivet,
Ekelöf Maja med sin rapport
från trasa, skurhink och allsköns lort,
Tunström Göran, son till en präst,
berömd man från Sunne och hemskt mycket läst,
hjälp, nu spökar det visst uti hyllan – vem har vi där?
Åh, lille Laban med Sandberg är här!
Och där har vi pojken som slutade gråta
när Schulman Ninni skrev ännu en gåta,
Skäringer Mia blev Avig Maria
när ilskan och sorgen till slut släpptes fria,
Lerin med sin Utpost står längst bort i raden, 
han får visst ända Värmlandsparaden!

Ja, ett landskap av diktning ryms i min hylla
skapat av dem som levt i dess mylla
Och jag som endast var där då och då
bär orden från Värmland med mig ändå
som levande minnen i själ och i hjärta
av diktarnas glädje och mörkaste svärta …

Av Lisa Hamdan McConnell

Längs spruckna trottoarer,
i en sovande stad,
med gryningen i ryggen
och fickorna fulla med tid.

Ett hjärta med ojämna kanter,
i säkert förvar bakom murar
byggda av brända cd skivor.

Luften är klar,
försommaren är vacker, 
och vid E18 börjar världen

Du och jag på cykel upp mot Rävåsen.
Din jacka luktar rök och sommarnatt.
Upp över staden,
så högt det går.
Vi måste få luft mellan oss och småstadslivet.
I horisonten slingrar motorvägen.
Bort från småstadens lugn och rutiner.
Måste se att den finns där,
vägen ut,
till världen bortom skogen.

Högt över staden är nattluften varm.
Vi slänger cyklarna i gräset vid lekparken.
Lägger oss på rygg i det höga gräset under kanonen.
Ljudet från motorvägen studsar rytmiskt mot oss.
Och pulsen från vägen blir vår.
Jag tar din hand och så är vi ett med världen utanför.

Tar fart.
Hoppar på.
Mina händer greppar hårt i din jacka,
och vi flyger fram över trasig asfalt.
I den varma sommarnatten,
lever vi ett helt liv mellan raderna i vår berättelse.
I det ögonblicket,
när nattvinden sluter sig kring våra kroppar,
lever vi för alltid.

Staden balanserar mellan slätten och de djupa skogarna.
Det är här drömmar föds. 
I frusna åar vid järnvägsspår utan bommar. 
I dammet från mopeder som slirar en kylig solnedgång i april.

Det är här längtan gror.
I industrihallarnas bruna toner. 
Bland skorstenar och metall, till doften av lindar.
Den här staden är tysta nätter.
Mjukt ljus över sjön.
Boforsskylten som en fyr i natten.
Stenar som slår mot fönsterrutor.
Min första lilla del av världen.

Bort var alltid målet.
Ett liv väntar bortom bergen.
Dimman över granskogen håller ett fast grepp om min arm.
Så att jag står stadigt ute i världen.

Skogen ska bära din sorg.
Sänka den djupt i svarta vatten.
Luta ditt huvud mot en barr doftande stig,
och sjung för natten.

Jag cyklar Sysslomansgatan fram,
från nationerna hörs ett mjukt sorl ut i sommarnatten.
Jag möter unga människor som är påväg ut.
Dom bär sin längtan som mantlar som flyger fritt i vinden
och lämnar efter sig ett spår av hopp och liv.
Jag cyklar mot Luthagen. 
Jag är påväg hem.
Det är här jag bor nu.
Långt bort från de djupa skogarna. 
Ute på den öppna slätten.
Och jag saknar granskogen som bugar sig i vinden.
Stigar som inte längre finns.
Snigelstaden utanför gammelmormors grind
och pulkabacken på Baggängen. 
Det är här jag bor nu.
Med en ständig längtan efter Värmland i hjärtat.

Av Jasmine Jakobsson

Vardagliga, alldagliga trafikljus blänker i början av vår färd

Storstadsbullret skalas fridfullt av bilen påväg mot Värmlands sjöar och åkrar 
Lugnet svämmar över en ju närmre man beger sig dit

Mot vårt landställe i Säffle som blir vår tillflykt varje sommar
Där vi möts av leenden och efterlängtade kramar av kära farmor
Alltid lika fin och prydlig upp i ålderns äldre dar

Synen av

hennes nykammade hår,
hennes ängla-halsband,
hennes kramgoa röda tröja,

blir glädjen idag.

Den långa resan tär på kroppen men 
äntligen är vi här,

förbi Eurostop,
förbi den osande pappersfabriken,
förbi det magkittlande guppet,

till sist är vi här

Smaken av farmors hemmagjorda jordgubbssaft och nybakade kladdkaka

blir fröjden idag.

Den långa resan tvingar dagen mot sitt slut
Barfota springer vi barn bort mot den gulbruna åkern i hopp om att få se några strålar av Värmlands varma solnedgång
De vita balarna ligger utspridda över åkern, som söta sockerbitar över fältet

Mot dessa sockerbitar
springer vi

kusiner sinsemellan, 
skrattandes, fyllda av glädje
svävar vi.

Bara barn med grässtrån mellan tårna, 
bara barn i Säffles slätter
bara barn i Värmlands spår

Där glada gubbar i trafikljusen välkomnar och välkomnas

Lika efterlängtad varje sommar
Lika efterlängtad varje år

Av Lisa Hilli

Steg för steg gick jag. Kliv för kliv klev jag. Över den hårda skrovliga ytan gick fötterna i ett, men ändå kändes det som att jag aldrig kom framåt. Förvisso var det ju uppåt jag skulle, men den tunna luften fick min andhämtning att flåsa efter syre och inom mig tänkte jag för en sekund varför jag ens gjorde det här? Jag var ju inte direkt en fågel med flax. Jag kände mig tung, seg i benen och trots att det var kyligt i luften så svettades jag där jag gick i skuggan i mitt tunna röda underställ. Den där sekunden, gick till flera och tillslut så skrek jag bara ut någonting. Ut i det tysta, ut i det som jag trodde var det mörka.

Men till min egen förvåning var det varken ett ilsket eller ledsamt vrål som ekot löd tillbaka i mina öron. Det lät mer som ett jubel, fast i en salig stämma likt en voickrack från en tonårig kille. Jag tittade plötsligt upp och såg en strimma av solen glittra mellan stenblockets springa.

– Snacka om att gå från ett steg till ett annat!

Fri var jag stående där. Såg upp på den blåa himlen med vita fluffiga moln. Det var som att titta upp på en animerad tavla. Molnen rörde sig sakta och svepte om varandra i olika former. Jag drog efter andan och ett lugn spred sig inom mig. En varm känsla bubblade upp i själen och det var då jag såg det. Meningen med att jag hade tagit mig hit. Molnen vred sig om och tecknade den rätta. Mina ögon glittrade i solljuset och leendet trädde fram över läpparna. Samma färg som jag hade på understället spred sig nu inuti mig. Ledtråden hit hade känts mörk, men nu hörde jag pippi fåglarna kvittra i det fria. Jag kände mig lika varm som solen och hade min stråle riktad mot en ljus framtid och det pirrade härligt i kroppen. Kanske var jag en fågel med flax ändå. Det kändes iallafall som att jag flög fram. Fram över molnen och ner med fötterna stadigt på jorden. Där var han, som förblev vi.

Allt blev toppen … även om jag startat på botten. 

Av Pia Müller

En regnig sommar 11 år sen
Det var jag och min familj

Med kanot vi skulle fara
Utmed älven den stora klara

Starten var vid Sysslebäck
Just vid start var molnen väck

Runt omkring , naturen mäktig
Paddla på, njut och bada

Ingenstans  behövdes vada
Under oss förtrollad värld

Sjögräs vaja fint med strömmen
Detta kändes som i drömmen

Runt omkring oss andra flöt
I små flotthus, alla njöt

Några dagar förflöt det så 
Sen ett kraftverk satte stopp

För alla andra men inte oss
Vädret blev nu irriterat

Blåste regna och höll på
Bära kanoter var ett sjå

Vi tänkte det blir bättre snart
Nån gång måste det bli klart

Ett starkt minne var i Råda 
Där vi  klättra uppför en mäktig slänt

Brant och svårt vi kämpade på
Barnen klarade detta som få

Väl där uppe, längst på toppen 
 livet pågick som om inget hade hänt

Resan pågick ytterligare några dar
Nu vi kalla trötta var
Men i Munkfors blev då resan klar

I bilen våran fanns  komfort
Nu ville vi från Värmland bort

Vid Hagfors köptes strumpor sen
Det är såna jag har än